Ytterligare ett ögonblick då många kommer minnas vad de gjorde när de nåddes av det som hänt. Jag stod i rulltrappan ner till blåa linjen för att ta tunnelbanan till jobbet. Såg tända ljus i Instagramflödet, blå hjärtan, svarta hjärtan, brustna hjärtan, sorg. En polis skjuten till döds i Biskopsgården.
Många, poliser och icke-poliser, kände allvaret. Eller som ett skyddsombud jag pratade med kände. Chock, tomhet och den där känslan, ”nu hände det”. Någonstans har han haft en mental beredskap, det här kommer hända.
För en person utanför kåren, men som bevakar den, blev en sak väldigt påtaglig den direkta tiden efter. Hur ni poliser stöttar varandra. Avbrutna semestrar, insamlingar, kramar i uniform. När jag stod utanför en polisstation under den tysta minuten dagen efter skjutningen låg mycket mänsklig värme i luften. I samma stund hörde jag sirenerna från en polisbil som ryckte ut. Sorg, men samtidigt professionalitet. Tårar, men också övertygelse om att fortsätta arbetet.
I mina ögon är kollegialitet en styrka i svåra tider. En drivkraft att orka. Kårandan är inget nytt, och inte heller odelat positiv i alla sammanhang, men när sånt här händer är den en påminnelse om att den ur en betraktares ögon är rätt unik.
Två månader har gått. ”Det är så längesen nu”, säger en vän i telefonen när vi pratar om det som hände. Jag blir provocerad av uttalandet. Någon dag innan vårt telefonsamtal åtalades en 19-åring för att ha ringt upp och hotat en av områdespoliserna i Biskopsgården. Tre dagar efter dödsskjutningen av kollegan ringde han upp. Enligt åtalet sa han att ”om ni inte slutar trakassera oss i Södra så kommer vi verkligen visa vad vi går för och då kommer ni få hämta era stora hjälmar.”
Vad händer nu, så det inte händer igen? Det är en fråga som många instanser jobbar eller borde jobba med, även om allmänheten kommer lägga färre blommor vid minnesplatsen. För det är inte så här det ska behöva vara.
