Annons

Annons

Livet som Polis-Lena

"Innan vi kom hit visste många inte ens att det fanns polis här", säger Lena Nilsson. Nu har hon varit Polis-Lena med Idres befolkning i 22 år. Men vem ska ta över när hon slutar?
"Innan vi kom hit visste många inte ens att det fanns polis här", säger Lena Nilsson. Nu har hon varit Polis-Lena med Idres befolkning i 22 år. Men vem ska ta över när hon slutar?

Lena Nilsson kliver ur bilen på toppen av skidbacken. Bort från pisterna brer fjället ut sig och hon pekar ut Nipfjället och Städjans karaktäristiska topp. Stadigt och självklart rör hon sig i terrängen, som om hon vore sprungen ur jorden här. Men Lena har sina rötter i Flen. Att hon hamnade just i Idre var en slump.

Vi driver det här lite som ett familjeföretag.

Det dök upp en tjänst som både hon och hennes man Anders sökte. Den gjordes om till två tjänster och här är de än.
– Vi driver det här lite som ett familjeföretag, skojar Lena.

Skämt åsido är de båda medvetna om att det egentligen inte ses med blida ögon att familjemedlemmar åker i samma patrull, då en jävsituation kan uppstå.
– Men vi har liksom inget alternativ här. Jo, vi kan ju åka själva såklart.
Hittills har det inte uppstått några problem, menar hon, även om hon långt hellre skulle ha fler kollegor att välja på.

Att tuta hjälper inte, man ska skälla som en hund för att renarna ska flytta på sig, berättar Lena. Hon testar och det fungerar.

Vi lämnar den storslagna vyn bakom oss och drar oss ner mot byn, förbi nybyggen på rad som skvallrar om en skidort i expansion. Mer än en gång under Polistidningens besök är det stopp i trafiken. En grupp sarvar, vuxna renhanar, som enligt Lena drivits bort från fjället när vajorna kalvar, driver håglöst omkring i dalen. Gärna på vägarna. En mötande bil tutar.
– Man ska skälla som en hund, det är det enda som funkar, säger Lena.

Det tjuvskjuts en del ren, men det är inga hatbrott. Det är för att ätas.

Hon öppnar rutan och gör precis det. Mycket riktigt skumpar hela den lilla flocken förnärmat ner i diket på andra sidan vägen. Ibland går renar in i trädgårdarna och mumsar runt. Det kan irritera de boende. Annars är, enligt Lena, osämjan mellan samer och andra invånare här i Sveriges sydligaste renbetesområde nästintill obefintlig.
 – Det tjuvskjuts en del ren, men det är inga hatbrott. Det är för att ätas.

Lena och Anders är ofta ute och åker med den målade bilen. De vill vara synliga och bidra till de boendes känsla av trygghet. Även om avstånden är tuffa så tycker de att man kan vara mycket polis med det man har. När de kom hit, precis före millennieskiftet, var det många som inte ens visste att det fanns någon polis här.
– Chefen höll en ganska låg profil och man kan säga att det fanns en del att ta tag i på stationen. Det var inte direkt ordning och reda.

Polisstationen i Idre, som delar lokaler med Tullverket, är utdömd för länge sedan, enligt Lena. Det ska byggas en ny och hon såg helst att man fortsatte sitta tillsammans med Tullen.

Lena parkerar bakom den lilla polisstationen. Den är för länge sedan utdömd, berättar hon. Det är precis uppe för diskussion vad som ska hända med den. Redan under sommaren trappar 63-åriga Lena ner. Hon har barn och barnbarn både i Idre, Stockholm och Örebro som hon vill ägna tid åt. Och så gillar hon att springa på fjället. Innan pandemin hann hon med att springa Idres ganska nykläckta fjällmaraton, först 28 kilometervarianten och sen även 45. 

När vi kommer till stationen är Anders där. Han är lite mindre utåtriktad än Lena och vill absolut inte vara med på bild.
 – Det där passar Lena bättre.
Faktum är att Lena och Anders skilde sig efter bara några år i Idre. Men de har hunnit flytta ihop igen. Det är en komplicerad historia. Men jobbat ihop har de gjort i alla år och det har fungerat. Ibland har de haft sällskap av en eller två poliser till.

Jag önskar verkligen att det hann komma nya innan vi försvinner. Om inte blir det ju tomt och i så fall försvinner nog polisen från Idre, tror jag.
Polis-Lena kallas just för det av många i Idre och Särna där hon ofta är synlig. Hur det blev så vet hon inte riktigt, men hon tror att det började med att barnen kallade henne så efter att hon besökt deras skola. ”Jag tycker inte att det är ett bekymmer att jobbet som polis här är mer som ett liv som polis. Det ger mycket tillbaka. Att känna att man är uppskattad tycker jag är värdefullt”, säger Lena.

De ska vara fyra stycken på pappret och Lena skiner riktigt upp när hon pratar om senast de hade en kollega som bodde på orten.
 – Det var så roligt att jobba ihop med henne. Men hon flyttade tillbaka till Stockholm för några månader sedan tyvärr. Jag önskar verkligen att det hann komma nya innan vi försvinner. Om inte blir det ju tomt och i så fall försvinner nog polisen från Idre, tror jag.

På stationen finns den här dagen också Amanda och Peter. De jobbar för Tullverket, som har sex personer placerade i Idre. I dag får de polisiär hjälp av Anders med ett beslag. En bil de stoppat vid norska gränsen har visat sig innehålla lite för mycket alkohol och även vad man tror är dopingpreparat. Polisen och Tullen delar lokalen i Idre by. Tidigare fanns ett samverkansavtal, men nu bygger det mer på egna initiativ. Amanda och Peter är från orten.

Peter är jämngammal med Lenas och Anders son. Amandas morfar var den polischef som en gång anställde Lena och Anders. 

På stationen finns den här dagen också Amanda och Peter. De jobbar för Tullverket, som har sex personer placerade i Idre.

Tullen har varit en inspiration för polisregion Bergslagen när de sökt efter lösningar på de rekryteringsproblem man dras med. Här och på andra glesbygdsorter i regionen. Tullen står nämligen för betald utbildning när de rekryterar. Biträdande regionpolischefen i Bergslagen, Niclas Hallgren, vill att Polismyndigheten ska ta problemet med att rekrytera poliser till glesbygd på allvar. I den här frågan är Polisförbundet och arbetsgivaren i regionen rörande överens. Bland annat har man skapat en arbetsgrupp för detta till vilken Lena bjudits in som sakkunnig.
 – Sen har jag inte hört så mycket om det där, säger hon.

Men faktum är att det är Niclas Hallgren som tycker att det är Lena Nilsson i Idre vi ska prata med om vi vill berätta om polisarbete i glesbygd. Så något intryck har hon uppenbarligen gjort.

Lena har valt att gå ner till 80 procent, någonting hon sett fram emot mycket. Både hon och Anders ansökte om att få gå ner för några år sedan. ”Men då tappades våra ansökningar bort.”

Niclas Hallgren föreslog att glesbygdskompetens skulle finnas med som ett av kriterierna för de som kan få plats på de funktionsinriktade polisutbildningarna och den verksamhetsintegrerade utbildningen. Det skulle göra det möjligt för polisen att anställa lokala förmågor som de tror skulle bli bra poliser och sedan låta myndigheten stå för utbildningen. Men också att få tag på resurser externt med glesbygdskompetens.

Nu blev det inte så, men Bergslagen har tilldelats sju av utbildningsplatserna på den verksamhetsintegrerade polisutbildningen. Intresset för att söka dem har varit stort, menar Niclas Hallgren. Men tror han att det kommer att räcka?
– Vi avvaktar nu och ser vad det ger, men nej, det kanske det inte kommer att göra, säger han.

Jobbet som glesbygdspolis har sin alldeles speciella utsatthet. Det blir väldigt tydligt när man lyssnar på Anders och Lenas många berättelser. Anders håller upp ett imaginärt nubbeglas framför ansiktet och låter handen stanna precis när han öppnar munnen.

Vi fick besked om att insatsstyrkan skulle skickas upp från Stockholm. Men det var dåligt flygväder, så de skulle komma med bil.

Så var det ett år när han satt vid julbordet och det ringde i telefonen. Han fick helt enkelt ställa ner sin nubbe och åka i väg på ett jobb till en man i byn som spårat ur. Frun hade flytt huset och mannen sköt med gevär rakt ut i vintermörkret. Av regionledningscentralen bedömdes mannen, kanske inte helt överraskande, som farlig.
– Vi fick besked om att insatsstyrkan skulle skickas upp från Stockholm. Men det var dåligt flygväder, så de skulle komma med bil.

Anders berättar hur han ringde in till personen i fråga och talade om att huset var omringat så det var lika bra att han kom ut. Planen gick i lås, mannen kom ut med händerna i luften och insatsstyrkan kunde vända tillbaka till huvudstaden.

Att köra skoter var en av de saker Lena fick lära sig när hon valde livet som polis i Idre. Då fanns det inte någon formell utbildning och befogenhet att köra skoter ingick i vanliga körkort.

Anders bjuder, sin tillbakadragna approach till trots, på flera färgstarka berättelser. Som den gången han och Lena kämpat länge med att få in en stökig fylla i bilen. När han äntligen var på plats fick poliserna ett larm om ett knivbråk som de behövde prioritera.
– Då vägrade han gå ur bilen.
På något sätt lyckades Anders rycka tag i dörren så att han plötsligt stod med den i ena näven. Ett styrkeprov som fick den berusade att lämna bilen illa kvickt.

Det är många här som Lena har skapat jättefina relationer till och det är en stor tillgång.

Något som både Lena och Anders återkommer till är att även personer som ska betraktas som farliga och har ett stort våldskapital kan man dra fördel av att känna.
– Det är många här som Lena har skapat jättefina relationer till och det är en stor tillgång, säger Anders.

Ibland, menar de, har regionledningscentralen svårt att förstå det och kan vilja hindra poliserna från att gå in i situationer som de vet att de klarar av. Det kan de båda uppleva som frustrerande. Många som behöver prata med polisen vill också prata just med Lena specifikt.

Under eftermiddagen samma dag som Polistidningen är på plats har Lena bokat in ett besök av en tjej som ska komma in och göra en anmälan. Hon ville inte göra den via 114 14.
– Jag vet inte vad det handlar om än.

Polisledningen och polisfacket i Bergslagen är överens om att man vill att problemet med att rekrytera till glesbygden ska tas på allvar.

Anders och Lena är oense om en hel del. Han ogillar den nya organisationen och sätter sig på tvären mot att poliser alltid måste delas in i särskilda kategorier.
– Antingen ska man vara IGV eller områdespolis, jag är alltiallo, säger han.

Den nya tekniken är han heller inte riktigt kompis med. Lena tycker att han är väl negativ och han ger henne i viss mån rätt.
– Jag har blivit som de gamla gubbarna som fanns när jag jobbade i Lindesberg.
Det var där Lena och Anders träffades och bodde tillsammans innan de flyttade upp.
– Det är ett ålderstecken. Man får hårtussar i öronen och så blir man gnällig.

Människor ringer eller kommer fram på affären och vi försöker nog alltid ställa upp.

Men den huvudsakliga bilden av vad en polis i glesbygd ändå behöver vara tycks de dela. Båda menar att det är ett liv som poliser de lever, snarare än bara ett vanligt jobb.
– Människor ringer eller kommer fram på affären och vi försöker nog alltid ställa upp.
Så mycket hot eller andra otrevligheter har hon inte utsatts för, tycker Lena.

Hon minns en gång på valborgsmässoafton då en aggressiv person kom fram för att bråka med henne vid brasan. Då grep några killar som råkade tillhöra räddningstjänsten in och fick honom avlägsnad.
 – Det är ju faktiskt också en trygghet att ha stöd från ortsbefolkningen. Jag tror att det är ganska många tillfällen då de faktiskt skulle hjälpa till om man satt illa till. Så är det nog inte i storstäderna.

Men det är från storstäderna som Polismyndigheten styrs i mångt och mycket. Så upplever de i alla fall saken i Idre.

Men nu har de bestämt det här med att de ska avrostas varje år. Då ska vi till Sälen och åka slalom mellan lite pinnar.

Ett tydligt exempel är det här med skotrarna. Lena hade inte suttit på en skoter när hon kom upp, men har fått lära sig.
– Men nu har de bestämt det här med att de ska avrostas varje år. Då ska vi till Sälen och åka slalom mellan lite pinnar.

Anders påpekar att det nog inte är något fel på utbildningen egentligen, utan snarare tajmingen.
 – Så fort snön kommer är det ju väldigt mycket åkning på en gång och då vill man ju vara med. Inte behöva vänta på en avrostning, säger Lena.

Fyllekörning på skoter är ett problem i Idre och ibland står regleringen av avrostningen för polisskotrarna i vägen för att motarbeta det, menar Lena. När snön kommer börjar folk köra och då måste poliserna också ut, menar hon.

Tyvärr menar hon att regleringen kring skotrarna gör att man har haft svårare att bekämpa problemet med fyllekörning. För även om det blivit bättre med tiden finns det fortfarande en sorts tro på att det är okej att köra skoter onykter.

Precis innan, när man tänker att nu ska jag komma och förstöra den här människans liv, det är jättetungt.

Ett annat exempel på arbetsuppgifter som blir annorlunda för glesbygdspolisen är dödsbuden. Ett uppdrag få poliser tar lätt på och Lena är ingen avvikare i det avseendet.
 – Precis innan, när man tänker att nu ska jag komma och förstöra den här människans liv, det är jättetungt.

Men Lena reflekterar vidare att hon ju faktiskt sällan behöver fundera på hur det har gått för de där människorna hon ”förstört livet för”. De träffas på affären eller på byn. Inte sällan hör de av sig och vill prata igen. Fråga någonting om vad som hände. Ett av hennes starkaste minnen var en kvinna som inte reagerade alls. Fylla och chock gjorde att hon bara skrattade och viftade bort beskedet om makens död.
– Det tog lång tid innan hon förstod. Numer har hon flyttat härifrån och är nykter. Jag tror hon har fått ordning på sitt liv, säger Lena.

En del saker hon upplevt i jobbet har satt sig mer än andra. Som när två unga killar, 17 och 19 år gamla, gick genom isen med en traktor för nio vintrar sedan. När Lena kom på plats hade 19-åringen lyckats ta sig upp. Via regionledningscentralen fick Lena veta att hon snabbt skulle ge honom varmt vatten att dricka. Han överlevde. Den yngre kamraten klarade sig inte. Lena tystnar lite innan hon berättar om hur det var att ta hand om honom efteråt. Hon minns hans blick, hur han liksom tittade och att han inte var synligt skadad alls.
 – Han var så fin.

Den kvällen gick hon in och ställde sig och såg på sin egen 17-årige son, som låg och sov i sitt rum. Han gick på gymnasiet i Falun vid den tiden och var hemma för att det var jullov. Kanske krävs det en särskild typ av sinnelag hos en polis som ska jobba på det här sättet. Ofta ganska ensam i sitt uppdrag.

Kanske finns en del av svaret på hur just Lena håller ihop i hennes bakgrund. Hon växte upp med föräldrar som hon i dag förstår var alkoholister.
 – De var socialt fungerande, så det märktes kanske inte så mycket utåt, säger hon.

Jag har liksom alltid klarat mig vidare. Klarat mig själv.

På frågan om hon ser sig som en överlevare är svaret ja.
– Jag har liksom alltid klarat mig vidare. Klarat mig själv, säger Lena.
Men det hörs ingen bitterhet i det hon säger.
– Jag är nog lite ensamvarg.
En dag vill hon skriva en bok om sitt liv och material kommer hon knappast stå utan.

Innan Polistidningen lämnar vill Lena gärna på ett konkret sätt visa vad man faktiskt kan vinna på att komma och arbeta här.
 – Det finns en sådan livskvalitet i det här livet. Jag tror att om fler kunde se det skulle de kanske söka sig hit.

"Det finns en sådan livskvalitet i det här livet. Jag tror att om fler kunde se det skulle de kanske söka sig hit", säger Lena.

Planen är att ta en promenad upp på Städjan, det karaktäristiska fjället med den platta toppen. Men efter ett rejält morgonregn ligger dimman tät och frågan är om man ser så mycket där uppifrån. Anders tycker bestämt att vi borde ta en sväng till Njupeskär i stället och det tycker Lena är en bra idé. Då kan hon passa på att lämna in några broschyrer. Hon sitter i den lokala fjällsäkerhetskommittén och med alla nyblivna fjällturister som pandemin har fört med sig kan information om hur man vandrar säkert i fjällen göra stor nytta.

Just Njupeskär var också skådeplats för en tragisk olycka. Det var för 20 år sedan. Mitt under en pågående tv-inspelning rasade en isklättrare ner. Han satt fast, klämd bakom ispelaren, där iskallt vatten fortfarande rann. Till en början vid liv, men när man väl fick ut honom var det alldeles för sent. Även då var Lena på plats.
 – Det var fruktansvärt.

Men den här dagen är isen borta och fallet dånar och ryker.

Några turister är på plats, men det är ingen trängsel. Vissa dagar är det nästan kö på stigarna och proppfullt på parkeringen, menar Lena. När en av turisterna hastigt riktar ett gigantiskt teleobjektiv mot himlen följer våra blickar med. Högt däruppe svävar en fågel med karaktäristisk vinkel på vingarna.
– Det är en jaktfalk.
Jaktfalken är världens största falk, med upp till 135 centimeter mellan vingarna. 2019 fanns det cirka 60 par kvar i Sverige. Den är starkt utrotningshotad.

Vi lämnar fallet bakom oss och vandrar ner genom den vindpinade fjällterrängen. Det börjar bli dags att runda av och Lena ska tillbaka till stationen för att möta den där unga kvinnan som ville prata med just henne om en polisanmälan. Vi kommer in på det där med framtiden igen. Vad Lena ska göra med de lediga 20 procenten i höst. Hon skiner upp när hon kommer på att hon kommer kunna umgås mer med barnbarnen. Men hon är bekymrad över hur det ska bli med polisnärvaron.
 – Jag är så glad att det finns polischefer som äntligen har fått upp ögonen för glesbygden. Men jag måste erkänna att jag inom mig bönar och ber för att det inte ska vara för sent.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser