Psykotisk kvinna. Barrikaderad i kök. Femte våningen. Katarina Iveslätt har följt utropen från RLC med ett halvt öra under hela morgonen. Men nu tar hon fram pennan och börjar anteckna. Det här kan nog hamna på hennes bord, misstänker hon. Och efter några minuter ringer mycket riktigt mobilen. Kvinnan hotar att hoppa och vakthavande befäl vill ha ut en förhandlare till platsen.
Att Katarina får samtalet beror på att hon är region Stockholms förhandlingsledare i beredskap den här veckan. Med sig i teamet har hon kollegorna Niclas Törnberg och Mickey (som inte vill ha med sitt efternamn i reportaget). De kommer från olika lokalpolisområden och jobbar med olika saker i vanliga fall: Katarina är områdespolis, Niclas jobbar på IGV och Mickey är operativ samordnare. Men omkring var sjätte vecka blir de frikopplade från sina ordinarie funktioner och placerade vid regionala insatsstyrkan som förhandlare. Det är så det funkar i Stockholm, men upplägget varierar över landet.
På vissa håll har man inga förhandlare i beredskap, utan bara en lista över anställda med förhandlarkompetens som vakthavande kan ringa när behov uppstår. Den som svarar först får uppdraget, om inte vederbörande just har druckit ett glas vin eller vabbar, vill säga.
Under pandemin har Katarina och hennes kollegor skött beredskapen hemifrån, vilket betyder att de sällan är samlade när ett larm kommer. Men just i dag är hela trion på Polisens övningsanläggning i Sörentorp för att bli fotograferad av Polistidningen. Samtalet från vakthavande sätter punkt för de planerna. I stället blir det en kort briefing kring motorhuven på Katarinas bil, innan de drar i väg i karavan genom grindarna och vidare mot E4:an som ska ta dem till kvinnan i köket, någonstans i länets södra delar.
Det här med förhandlare är en relativt modern företeelse inom svensk polis. Under Sveriges mest kända gisslantagning, Norrmalmstorgsdramat på 70-talet, var det statsminister Olof Palme som skötte mycket av snacket med bankrånarna Janne Olsson och Clark Olofsson. Men på 90-talet började nationella insatsstyrkan träna upp egna förhandlare med inspiration från FBI och Scotland Yard. I dag finns det omkring 150 aktiva förhandlare inom Polisen.
I Stockholm tillhör förhandlarna som sagt regionala insatsstyrkan som har sina lokaler bakom höga träplank och taggtråd i ett bostadsområde i Solna. Där finns Wille Sandels som är chef för förhandlargruppen. Han förklarar att en bra förhandlare är stresstålig, har hög empatisk förmåga, och vet hur man tar av sig ”fixarmössan”, som han uttrycker det.
– Det är så djupt rotat hos oss människor att sätta på oss den när vi möter människor i kris. Men en suicidal person, eller en barrikaderad gärningsman, vill sällan ha en massa lösningar serverade. Man behöver prata av sig och få hjälp att utforska sina alternativ.
Till sin hjälp har förhandlarna en metod som kallas aktivt lyssnande.
Målet är att plocka upp detaljer, nyanser och nyckelord i det som motparten säger för att bättre förstå dennes drivkrafter.
– De där gångerna när det blixtrar till i blicken, när man ser att personen spänner sig eller att orden levereras med ett särskilt eftertryck. Då kan man ana att det som sägs är lite viktigare.
Typiska situationer där förhandlare rings in är vid pågående självmordsförsök, gisslantagning, utpressning eller när en beväpnad gärningsman har barrikaderat sig någonstans.
Som utomstående undrar man om det uppstår en viss konkurrens när förhandlare och operatörer i en insatsstyrka åker ut för att lösa den typen av uppdrag. Vill förhandlarna alltid prata förstånd med gärningsmannen, medan operatörerna står och trampar i kulisserna ivriga att bryta sig in och övermanna? Nej, man har respekt för varandras roller, enligt Wille Sandels. Han poängterar att förhandling inte bara är en defensiv metod för att få motparten att ge upp frivilligt. Syftet kan lika gärna vara att kratta manegen för insatsgruppen.
– Genom att prata kan vi få information om hur många gärningsmännen är, var de befinner sig i en byggnad, om de är beväpnade och vad de är i för sinnesstämning.
En viktig uppgift för förhandlarna är också att bedöma om förhandling överhuvudtaget är en framkomlig väg. Det är till exempel svårt att förhandla med en person som redan har allt den vill ha.
– Om någon har tagit sin familj till fånga i syfte att mörda dem och sedan begå självmord, då handlar det bara om att gå in snabbt.
Så blir du förhandlare
Utbildningen är på två veckor och hålls vanligen en gång per år. För att vara behörig krävs polisutbildning plus ett par år i tjänst. Antagningen består av tester, intervjuer och en heldag där den sökande prövas i olika scenarion. Hög empatisk förmåga är en avgörande egenskap. Söktrycket är hårt och bara ett fåtal antas.
Källa: Polismyndigheten.
Efter 20 minuters blåljuskörning svänger Katarina och hennes förhandlarteam av motorvägen och kryssar sig fram till höghuset där kvinnan har barrikaderat sig i köket. Utanför står målade polisbilar, brandbilar och en ambulans. Nyfikna grannar har gått ut på balkongerna för att se vad som står på, och på baksidan har räddningstjänsten blåst upp en luftkudde ifall kvinnan gör verklighet av hotet om att hoppa.
Katarina söker upp polisinsatschefen, medan Mickey och Niclas letar sig upp i trapphuset. De bestämmer att Mickey ska vara ”etta” och Niclas ”tvåa”. Ettan är den som kommunicerar direkt med motparten. Tvåan har flera uppgifter, bland annat att hålla koll på ettans energinivå om förhandlingen blir långdragen. Tvåan är också länken mellan ettan och förhandlingsledaren. När Niclas och Mickey kommer upp på femte våningen ser de att dörren till lägenheten står öppen och att det är fullt med folk där inne. Bland annat akutläkaren som har beslutat om tvångsvård, och ambulanspersonalen som gör sig redo ifall kvinnan skadar sig själv.
Utanför köket står en polis och kommunicerar med kvinnan genom den stängda dörren. Mickey hör henne prata förvirrat om förhäxade fåglar och trollkarlar. Det är uppenbart att hon inte litar på vare sig poliserna eller vårdpersonalen som är där för att omhänderta henne. Men ingripandepolisen som sköter snacket verkar göra ett bra jobb.
– Många poliser är duktiga på den här typen av samtal och ibland räcker det att vi står bredvid och coachar.
Andra gånger behöver förhandlaren ta över.
– Vi är mer drillade i det som kallas aktivt lyssnande. Vi jobbar också med matchning där vi anpassar oss till motparten när det gäller röstläge, tonfall och uttryck.
Viktigast av allt, enligt Mickey, är nog det ”mindset” som en förhandlare skaffar sig.
– Om man ska generalisera så är uniformerade poliser i yttre tjänst resultatorienterade. De vill bli klara med det de håller på med, för det är alltid nya uppdrag på väg in. Som förhandlare tänker vi att det får ta den tid det tar, man kan inte skynda fram en lösning.
Blir du inte stressad av att alla står och väntar på att du ska bli klar: kollegor, räddningstjänst, ambulanssjukvårdare, psykiatriläkare med flera?
– Nej, jag måste tänka bort att jag binder upp en hel insats och fokusera på att få bra kontakt med motparten.
Efter att ha stått bredvid och lyssnat en stund bedömer Mickey att det är dags att ta över samtalet med kvinnan på andra sidan köksdörren. Till att börja med går han in för att höja sitt eget värde i hennes ögon. Han framhåller att han är särskilt utbildad och har blivit inkallad för att prata med just henne. Han undviker att ifrågasätta kvinnans vanföreställningar. De är verkliga för henne. Går han emot dem kommer hon antagligen tycka att han har dålig koll. I stället försöker han haka i det hon säger som faktiskt har förankring i verkligheten.
Förhandlartrions vecka
Fredag: Inget ärende.
Lördag: Förhandlarna rings in för att hantera en suicidal man som står på taket till ett flerfamiljshus. Mannen kliver ner självmant innan förhandlarna har kommit dit.
Söndag: Knivbeväpnad man har barrikaderat sig i sitt ex bostad. Mannen överlämnar sig till poliserna på plats innan förhandlarna har hunnit fram.
Måndag: Förhandlarna blir kontaktade gällande en utpressning, men återkallas eftersom ärendet inte bedöms vara akut.
Tisdag: Psykotisk kvinna har barrikaderat sig i sitt kök och hotar hoppa ut genom fönstret. Förhandlarna sätts in och kvinnan kan omhändertas under lugna former. (Ärendet beskrivs närmare i texten.)
Onsdag: En man som har avvikit från tvångsvård står på balkongen till sin bostad, visar kniv och kastar kastruller mot patrullen som har kommit för att hämta honom. Förhandlarna pratar med mannen via balkongen, och då kan insatsgruppen gå in via ytterdörren och omhänderta mannen på ett lugnt sätt.
Torsdag: Vakthavande ringer om en suicidal man i centrala Stockholm, men återkallar ärendet eftersom psykiatriambulansen är på väg.
Det heter att ni förhandlar, men hur mycket utrymme finns det för kompromisser i de situationer ni ställs inför?
– Väldigt litet. Förhandlare är egentligen ett missvisande namn. Det vi gör är att försöka påverka någon att förändra sitt beteende. Vi kan aldrig kompromissa om grundmålet för insatsen. Vi kan ordna fram något att äta eller dricka, eller en filt om någon fryser. Men det är ingen byteshandel, utan något vi gör för att bygga förtroende.
Kan ni ljuga?
– Jag har inget emot att ljuga för någon för att uppnå våra mål. Sedan ska man ha med sig att allt förtroende försvinner om det uppdagas, och att vi kan hamna i ett sämre läge än innan vi började förhandla. Men visst har det hänt att jag till exempel har lurat någon att ställa sig på ett visst ställe för att underlätta ett gripande.
Det behövs inte i det här fallet. Efter ett tag varvar kvinnan ner, pratar allt mindre och till slut är hon helt tyst. Mickey konfererar med Niclas och Katarina. De kommer fram till att det är läge att försöka ta sig in i köket. Mickey förklarar för kvinnan vad som kommer att ske. Möblerna som hon har ställt mot dörren är inte tyngre än att ingripandepoliserna kan trycka upp den försiktigt. Kvinnan sitter helt stilla på golvet en bit in i köket och tittar på poliserna. Sedan följer hon med dem utan protester och kan överlämnas till psykiatrin.
