Kenneth Eklunds gård ligger i slutet av en slingrig grusväg i södra Östergötland. Här bor han med hustrun Inger i den vitmålade huvudbyggnaden omgiven av åkrar och ängar.
– Nu har du hamnat mitt ute i ingenstans, skojar han när han tar emot i dörren.
Det är lite avsides, men enligt Kenneth var läget perfekt på den tiden när han jobbade på polisflyget.
– Det var gott om plats för helikoptern att gå ner och släppa av mig efter arbetspasset.
Kenneth gick i pension 2015 och har hunnit fylla 70 år. Huden är brunbränd och det grå håret är kammat i en prydlig sidbena. För dagen bär han en khakifärgad skjorta med matchande shorts, och på näsan vilar ett par runda sköldpaddsmönstrade glasögon. Det är bara de blåvita badtofflorna som bryter av den eleganta framtoningen. Han har nyss opererat foten och haltar en aning när han visar vägen genom vardagsrummet till uteplatsen på baksidan.
Skadan i foten är faktiskt det enda fysiska men han har från den där skräckfyllda fredagseftermiddagen våren 1999. När bankrånarna började skjuta sprang Kenneth allt vad han kunde rakt ut i ett knädjupt kärr och ledbanden tog stryk under språngmarschen. Samtidigt var det förstås ett under att han överlevde överhuvudtaget.
– Första 15–20 metrarna hade de öppet skottfält, och det sköts så in i helvete, minns han.
På den tiden var Kenneth närpolischef och han var ensam i tjänst den dagen som banken i Kisa rånades. Kommunikationscentralen ringde och berättade att bankpersonalen hade aktiverat överfallslarmet. Vakthavande undrade om Kenneth kunde åka dit och ta en titt utan att ingripa. Han drog på sig sin skyddsväst, hoppade in i polisbilen och åkte den korta biten från polisstationen till banken där han fattade posto längre ner på gatan för att observera förloppet. Där blev han stående ganska länge eftersom rånarna väntade ut tidlåset i valvet.
– Då hade man lite puls kan jag säga. Hela tiden kom det fram människor och skrek att det var ett rån längre fram. Det vet jag väl för i helvete, tänkte jag, försvinn bara.
KENNETH EKLUND
Ålder: 70.
Bor: Ydre kommun.
Familj: Hustru, barn och barnbarn.
Poliskarriär: Började polisutbildningen 1970 och jobbade som polis i 45 år. Har jobbat som ordningspolis, kvarterspolis, vapenutbildare, yttre befäl, närpolischef och trafikpolis.
Gör nu: Pensionär, skogsbrukare och föreläsare. Släppte förra året boken I skottlinjen, om sina upplevelser i samband med Malexandermorden.
Till slut kom rånarna ut från banken, hoppade in i flyktbilen och brände i väg ut ur samhället med vapenpiporna pekande ut genom fönstren. Kenneth hängde på.
– Det gick väl i en 140 kilometer i timman, så det var inte så farligt. Men en tanke slog mig där på vägen. Tänk om de stannar någonstans och skjuter på mig.
Och det var just vad som hände en stund senare. På en raksträcka söder om Kisa hade rånarna gått ur bilen. Kenneth tvärnitade ungefär 150 meter därifrån.
– De gav knästående eld som det heter på militärt språk. Väldigt proffsigt. Men de träffade inte polisbilen, utan hoppade in igen och körde vidare.
Kenneth tog upp jakten. Ytterligare en bit längre fram hade rånarna stannat igen. Lite mer försåtligt den här gången.
– När jag kom ut ur en kurva stod de plötsligt där mitt på vägen. Jag bromsade så in i helvete men kom väldigt nära, kanske 25 meter ifrån. De sköt för fullt och när jag skulle backa mig ur situationen märkte jag att det var helt svart i bilen. Den var död.
Kenneth lade sig ner mot passagerarsätet för att inte bli skjuten genom vindrutan, men snart tystnade eldgivningen.
– Jag reser mig upp för jag tror att de har åkt. Då ser jag dem komma gående mot mig alla tre.
Han kastade sig ur bilen och hörde automatelden smattra medan han sprang i riktning mot ett litet kärr.
– Jag visste att nu kommer jag att dö, nu svartnar det för ögonen när som helst.
Ett vittne berättade senare att rånarna hade kastat en handgranat som landade precis bakom Kenneths fötter. Själv märkte han ingenting utan sprang vidare ner in i en vassrugg där han tog skydd bakom en båt.
– Då detonerar handgranaten. Helvete vad det small. Hela kärret vibrerade. Och sedan hör jag en av rånarna skrika: ”Snutjäveln ligger i vassen.”
Kenneth var säker på att rånarna skulle leta upp honom och för första gången gjorde han tjänstevapnet skjutklart.
– Jag tänkte: Kom ni bara, jag har 16 kulor i vapnet, och 16 i reservmagasinet att bjuda på.
Men rånarna hade hoppat in i bilen igen och fortsatt sin flykt. Och ingen visste då att de skulle stöta ihop med poliserna Robert Karlström och Olle Borén någon timma senare i Malexander. Och att det ortsnamnet för alltid skulle kopplas ihop med de mest kallblodiga polismorden i svensk nutidshistoria.
Kenneth tar en paus i berättelsen när Inger kommer ut med kaffe, kakor och tre tjocka pärmar som hon lägger på bordet. Det är papper från alla processer som Kenneth har fört mot myndigheter och försäkringsbolag under årens lopp.
– Direkt efter händelserna i Malexander ringde cheferna i Linköping och sade: ”Kenneth du behöver inte åka till jobbet, du är tagen ur tjänst.” Skönt tänkte jag, då får jag vara hemma ett tag.
Men när första lönen kom blev det en ny chock för den var på några ynka tusenlappar.
– De hade sjukskrivit mig visade det sig, vilket jag tycker var helt uppåt väggarna. Jag visste inte hur jag skulle klara mina utgifter.
Kenneth fick senare diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och beviljades livränta på 25 procent eftersom det var en arbetsskada. En konsekvens av arbetsskadan var också att Kenneth inte kunde jobba kvar som närpolischef i Kisa. Jobbet där påminde för mycket om händelserna kring Malexandermorden. I stället sadlade han om till trafikpolis. En fråga som länge hängde i luften var om Kenneth hade rätt att behålla den löneutveckling han skulle ha haft som närpolischef, eftersom det var en arbetsskada som stoppade chefskarriären. Hans dåvarande överordnade tyckte inte det.
– Du har redan mycket högre lön än de andra trafikpoliserna, sade de när det var lönerevision. Det blir inget påslag för dig.
Men i år fick Kenneth en sen upprättelse när försäkringsbolaget Afa slog fast att han har rätt till kompensation motsvarande mellanskillnaden mellan en chefslön och en trafikpolislön. Av olika skäl fick han bara ersättning för två år, vilket gav en utbetalning på drygt 100 000 kronor.
När Kenneth ser tillbaka på alla byråkratiska turer tycker han att de har tagit orimligt mycket tid och kraft.
– Jag har fått mycket hjälp av Polisförbundet, men periodvis har jag varit helt ensam med alla papper. Och i mina mörkaste stunder har jag tänkt att jag lika bra hade kunnat bli kvar i det där kärret.
Men han har alltid repat mod till slut och någon bitterhet känner han inte i dag.
– Jag önskar bara att kollegor som hamnar i samma situation ska slippa det här eländet.
Han skulle vilja se en ändring av systemet.
– Medarbetare som råkar ut för sådana här saker borde få behålla sin lön och löneutveckling, så kan myndigheten låta sina jurister träta med försäkringsbolagen om ersättningen. Eller gör som i USA: erbjud ett avgångsvederlag på några miljoner för den som har råkat riktigt illa ut i tjänsten.
Polismorden i Malexander
Den 28 maj 1999 rånade tre tungt beväpnade män Östgöta Enskilda Bank i Kisa.
I Malexander, drygt två mil därifrån, kom Mjölbypoliserna Olle Borén och Robert Karlström i kapp rånarna. Bakom en tvär kurva hade gärningsmännen stannat och väntade in polisbilen. Olle Borén och Robert Karlström blev avrättade med flera skott från nära håll – bland annat med sina egna tjänstevapen.
De tre gärningsmännen Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv dömdes till livstids fängelse för morden.
Malexander är förstås ett trauma för hela poliskåren och för samhället i stort. Händelsen uppmärksammas stort på jämna årsdagar och Kenneth ställer oftast upp och berättar när medierna gör sina uppföljningar, eller när han blir inbjuden till polisutbildningar och annat. Det har också varit ett sätt att bearbeta traumat. Han vet kollegor som bär på liknande erfarenheter, men som vägrar prata om saken och fortfarande mår väldigt dåligt.
– Jag hade tur som träffade en professor i psykiatri som rådde mig att berätta så mycket jag orkar. Han sa att det skulle hjälpa mig, och det har det verkligen gjort.
