Svåra frågor vid sängkanten, en plötslig orolig tanke vid matbordet, eller en undran efter att en klasskompis berättat om något som hänt som skrämmer. Hur pratar man med sina barn om sitt jobb som polis, samtidigt som man stillar deras oro och ger dem trygghet?
Barnpsykologen Malin Bergström betonar först och främst att man måste vara bearbetad själv.
– Som polis lever man i en utsatt position och är med om mycket tungt. Det där måste man hitta ett sätt att hantera. Får jag återhämtning, får jag stöd, får jag någon att snacka med om det jag är med om? Det tror jag är kärnan i det, mer än vad man konkret säger till sitt barn.
Sen tror hon att poliser är som vilka föräldrar som helst. I strävan efter att skydda sina barn känner många att det är jobbigt att prata om det som är svårt. Men prata ska man, tycker hon.
– Man tror som förälder att ”jag ska ju vara ditt stöd”, men vi glömmer att vi är förebilder. Om det blir stumt och tyst skapar vi ett familjeklimat där vi lär barnen att man inte ska snacka om svåra grejer. Jag menar inte att man ska överösa barn med känslor, men risken är så himla liten. Det jag ser som barnpsykolog är snarare motsatsen. Vi kan berätta så himla mycket utan att det betyder att vi använder barnen som våra samtalsterapeuter.
Skona inte barn från det som är svårt, men hjälp dem att leva med det, är hennes budskap. Och det kan vara olika saker de behöver hjälp med. De kan behöva kunskap så att de kan skaffa sig kontroll över sin situation, andra gånger kan det handla om att de bara ska få dela med sig av det som tynger, ibland kan det handla om att ge tröst.
Malin Bergström berättar att hon läst en intervju med Lars von Trier. Som barn hade han svårt att somna på kvällarna. Han var ängslig och frågade sin pappa om han skulle dö. Då svarade pappan: ”Det kan man aldrig veta.”
– Det är förstås inte bra. Det finns ingen poäng med att göra barnen neurotiska och skrämma upp dem.
Hur svarar man då sina barn när de frågar om man kan dö på jobbet?
– Man kan säga: ”Ingen av oss vet när vi ska dö, det betyder att man alltid ska vara försiktig när man tar en risk. Det har hänt att poliser dödats i tjänsten, men det är extremt ovanligt och jag är inte är rädd för det, för jag har skydd för det här och det här och det här.” Prata inte om hur farligt jobbet är, utan om att man själv känner sig trygg. Och prata om hur barnet känner inför det.
Det är också bra att berätta varför man valt att bli polis, så det blir tydligt för barnet att man vet varför man utsätter sig för risker.
– Att det finns en baksida, men jag har ändå valt det för att vara till hjälp för andra människor.
En annan basal och bra grej är att fråga barn vad de hört och vet.
– De inhämtar en stor del av sin information från jämnåriga. Det är fint och bra, men saker kan förvrängas. Så det är jättebra att ta för vana att fråga vad det är för bild de har, så att man kan få modifiera lite.
De svåra samtalen brukar uppstå när de är som minst lämpliga. Malin tycker att det är bäst om man ändå kan lägga undan det man håller på med och ta dem då. Bra tillfällen är annars när man sitter i bilen eller promenerar, när man är bredvid varandra, inte öga mot öga.
– Det finns många som tycker det känns lite förhörsaktigt. Eller ta det på sms om det är det som funkar bäst för barnet.
Man kan också skapa vardagsrutiner som uppmuntrar till samtal. Att hämta från träningen, planera in en promenad tilltillsammans eller en kvällsfika som rundar av dagen.
Vad gör de här samtalen med relationen till barnen?
– Den fördjupas och breddas. De där samtalen är inte så himla mysiga, men det är en jäkla fin föräldrauppgift att hjälpa barn med deras existentiella grubblerier.
4 tips från barnpsykologen
Prata inte om hur farligt jobbet är, utan om att du känner dig trygg.
Berätta varför du valt att bli polis, så barnet förstår att det finns faktorer som meningsfullhet, att vara till nytta, skydda samhället o.s.v. som för dig väger upp eventuella risker.
Fråga barnet vad de hört och vet för att försäkra dig om att de har korrekt information.
Skapa vardagsrutiner som uppmuntrar till samtal. Bra tillfällen till prat är när man sitter i bilen eller promenerar, när man är bredvid varandra, inte öga mot öga. Eller sms:a om det funkar bäst för barnet.
”De måste ju få känna sig trygga”
I samband med begravningen av områdespolisen som sköts till döds i somras skrev Åsa Wulff, huvudskyddsombud i nordvästra Skåne, ett Facebook-inlägg om att berätta för sina barn om det inträffade. Här berättar hon för Polistidningen hur hon tänker kring de svåra samtalen:
”Mina barn är 12 och 9 år och både jag och min man är poliser. När de var riktigt små var allt med polisyrket jättehäftigt och vi var bara hjältarna som fångade bovarna i deras ögon. Sen kom tänka-på-döden-åldern. De blev rädda och oroliga och ställde frågor som ”Vad händer om en tjuv skjuter dig på jobbet?” eller ”Om ni inte kommer hem, vem tar hand om oss då, var ska vi bo?”
Vi har pratat med dem om att vi har bra utrustning på jobbet, skyddsväst och vapen, och att vi alltid är jättenoggranna med att vara rädda om oss själva, precis så som vi förväntar oss att de är också. Vi säger att det är klart att det kan hända saker, men att risken är väldigt liten. Vi ger dem bilden av att vi inte är Batman, men att vi ändå är stora starka poliser.
Vi försöker väl nästan vagga in dem i en falsk trygghet. De måste ju få känna sig trygga, de ska inte behöva vara rädda för att vi har valt ett riskfullt arbete. Om det sedan inte blir så, om tryggheten raseras, ja, då får man ta det när det kommer.”
