För tio år sedan var polisen Riikka Ylijukuri på en föreläsning där Andreas Brunnström berättade om sin diagnos Aspergers syndrom. Hon hade tagit med sig några kollegor från Polisen och tyckte att hennes yrkeskår hade mycket att lära av Andreas. Andreas fick föreläsa även i Polisens regi.
Under åren som gått sedan dess har Andreas och Riikka hållit kontakten och en dag hörde Andreas av sig till Polistidningen. Han ville prata om hur poliser kan ha nytta av att veta mer om Aspergers syndrom. Och han ville att Riikka skulle vara med.
Andreas diagnostiserades 1997 med Aspergers syndrom och högfungerande autism. I dag ställer man inte längre diagnosen Aspergers, utan autism nivå ett, två eller tre. Men Andreas och många med honom använder Aspergers. Det rör sig om en neuropsykiatrisk funktionsvariation.
Man kan beskriva det som att hjärnan arbetar med information på ett annat sätt än hos en neurotypisk person. Det kan yttra sig på många olika sätt. Vissa personer med Aspergers blir till exempel lätt aggressiva. Andreas tillhör inte dem, men han kan bli orolig och stressad och då kan det liksom ”låsa sig” för honom.
Kommunikationen mellan en neurotypisk person och någon med Aspergers kan vara en utmaning. Riikka tycker att ett meningsutbyte som ägde rum efter en av de där föreläsningarna för tio år sedan illustrerar det här väl. Andreas hade pratat om hur han hade blivit lurad av personer han trodde var hans kompisar att göra dumma saker. För att få vara med i en gemenskap.
– En polis frågade om han inte fick en magkänsla om att någonting var fel, berättar Riikka.
– Ja, och då sa jag att en magkänsla för mig är när jag får ont i magen och behöver gå på toa.
Riikka är områdespolis där Andreas bor. Sedan sitt första möte har de lärt känna varandra. Genom Andreas glasögon blir Riikka mer medveten om att alla inte ser på världen så som hon gör och Andreas får bolla många funderingar han har om till exempel rätt och fel. Under intervjun kommer vi bland annat in på att det finns sådant som är fel utan att vara olagligt.
– Det där tycker jag är knepigt, säger Andreas då.
Andreas har sedan många år tillbaka ett jobb som receptionist och alltiallo på en reklambyrå. Där har han lärt sig massor och skaffat relationer till jämnåriga som är mycket värt för honom. Den sociala biten är annars svår.
– Jag har alltid haft svårt att umgås med jämnåriga, förklarar han.
Här kan det uppstå svårigheter. Andreas, som är 41 år, förstår till exempel inte varför det anses konstigt om han skulle ta kontakt med barn eller ungdomar som han inte känner.
– Jag tänker inte så, jag tänker att här är en kompis som leker eller håller på med någonting roligt och jag vill vara med.
Men andra vuxna kan reagera på ett helt annat sätt. Därför har Andreas fått lära sig att han behöver tänka på hur han beter sig kring personer i andra åldersgrupper än hans egen. Men ännu skapar det här osäkerhet hos Andreas.
– Vi som har Aspergers och den här typen av diagnos har svårt för det här med åldrar. Vad är ålder? Och vad är en lämplig ålder för kompis?
Ett annat exempel kommer ur Andreas egen bok Två världar möts. När han mötte sin första kärlek och denna sa att han kunde ringa och skicka sms så mycket han ville, misstänker han i efterhand att det helt enkelt blev för mycket.
– Någon måste säga att det kanske räcker med en gång om dagen. Gränserna måste vara tydliga.
– För oss andra kan det ju nästan kännas lite otrevligt att vara så tydlig, säger Riikka.
Andreas blir inte sårad när man säger till, menar hon.
Just i Riikkas och Andreas fall har de lärt sig av varandra. Till exempel tenderar Riikka att avsluta samtal med Andreas med att säga ”vi ses” och han har fått lära sig att det är någonting man säger och har slutat be om ett specifikt klockslag.
– Och att vara medveten om att det här finns är en bra början för att som polis kanske kunna gå in i en situation med ett öppet sinne och kanske kunna undvika katastrof, säger Riikka.
Andreas och Riikka tipsar
Ha ett öppet sinne
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. En person som tar någonting som inte är hens kanske gör det för att hen inte vet att man inte får göra så. En vuxen som visar intresse för lekande barn kan betrakta barnen som potentiella lekkamrater och behöver inte ha några onda avsikter.
Tänk också på att inte alla kan skilja på rätt och fel, bokstavligt menat.
Språket
Undvik bildspråk och metaforer. Anklagar man en person med Aspergers syndrom för att ha ”tagits med fingrarna i syltburken” är sannolikheten stor att personen tror att det är just syltstöld hen är anklagad för.
Erbjud svar och förklara
Räkna inte med att personen ska förstå vad som ska hända och varför. Säg till exempel: ”Du har tagit de här sakerna som inte var dina. Så får man inte göra. Vi behöver förhöra dig om det och därför behöver du följa med här.”
Minspel och kroppsspråk
Se ut som det du vill ha sagt och behåll i möjligaste mån lugnet.
– Jag fattar bättre om den som talar om för mig att jag gjort någonting fel ser lite arg eller i alla fall bestämd ut när hen gör det, säger Andreas.
Tvetydighet blir stressande och svårt att förstå.
Tänk till vid beröring
Många personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer ogillar beröring.
– Att hålla i någon kan ju ibland vara någonting vi måste göra. Men man kan ju försöka klara av situationen utan, eller i alla fall tala om att ”nu kommer jag behöva ta i dig så här”, säger Riikka.
Tidsaspekten
En person med Aspergers kan inte ta till sig instruktioner om att vänta ”en stund” eller ”ett ögonblick”. Försök i möjligaste mån att ange ett klockslag eller ett förlopp.
