Christian Wessman trycker ner handtaget och släpper in oss genom en säkerhetsdörr. Vi befinner oss i en av Noas stabslokaler någonstans i Stockholm. Just nu ekar lokalerna ödsligt tomma. Men Christian Wessman, som är samordnare för nationella operativa avdelningens stabsorganisation vid särskilda händelser, beskriver sitt arbetsliv som allt annat än tomt.
Han syftar på sitt nuvarande uppdrag såväl som på resan dit. Inledningsvis påpekar han att han jobbar med operationer där det är lätt att få de bästa att vilja vara med.
– Alla vill ju ställa upp när det gäller. Det kunde vi inte minst se under attentatet på Drottninggatan 2017.
I det stötvågsskyddade utrymmet finns flyttbara ”väggar” mellan vilka olika funktioner har sina platser. De kan minskas och göras större efter behov. Nationella särskilda händelser kan ju se ut på många olika sätt och vid något tillfälle kanske kommunikation är prioriterat, i en annan underrättelse eller operativa yttre insatser.
Slängd över axeln har Christian en väska. Dator, Rakel, laddare och en pärm med kontaktuppgifter är några av de prylar den innehåller och den får följa med honom hela dagen då han har Noas stabschefsberedskap. Han ska snabbt kunna sammankalla en stab om det brakar till. Men nu är det lugnt och vi slår oss ner i ett mötesrum.
För Christian var polisyrket en barndomsdröm.
– Jag är verkligen stolt över att vara svensk polis och jag känner att värdegrunden som ligger i polisuppdraget speglar mina egna värderingar, säger han.
Christian har 20 år av polisliv bakom sig. Han var nybliven PA i Handen utanför Stockholm när han fick frågan från krimjouren om han kunde hjälpa till.
Det gällde ett ärende som avsåg en ung hiv-positiv man som misstänktes för att avsiktligt ha haft sex med andra män utan att informera om smittan.
– De visste att jag var homosexuell och hade koll på gayvärlden, berättar Christian.
Utredaren erkände att han inte hade en susning om miljön. Christian såg snabbt att man i förhören inte fått med viktiga detaljfrågor som kunde styrka uppsåt eller modus.
– Det var liksom ”hade ni sex, var det frivilligt?”, när vi borde ha frågat om vilken sorts sex de haft, om det i alla delar var skyddat och så vidare.
Fallet växte och ledde hela vägen upp till Högsta domstolen och fällande dom. Christian upplever att både han och den utredare som ledde förundersökningen kompletterade och lärde sig mycket av varandra. Men det blev den enda utredningen för Christian.
– Jag vill ju inte sabba statistiken. Jag har ju nått HD med 100 procent av mina utredningar, säger han och skrattar.
Att vara homosexuell inom poliskåren har aldrig varit några problem, menar Christian.
– Jag hoppas ju att det är för att det inte är en så stor grej längre.
Samtidigt har han varit med om att en manlig kollega valt att komma ut för kollegorna först efter att ha jobbat ihop med Christian.
– Jag kan också ha haft det lättare för att jag är den jag är. Jag är en 1,87 lång vit man som ser ut som jag gör och har i flera år arbetat med operationer i krävande insatsmiljöer. Jag lever väl inte upp till de traditionella fördomar vissa har.
Själv har inte Christian några problem med att vara öppen och kan han på något sätt hjälpa andra genom att prata om frågan ser han inte varför han skulle låta bli.
Efter ett år och nio månader i yttre tjänst i Handen, hamnade Christian på instruktörsspåret.
– Jag har tränat mycket kampsport tidigare och gjorde fortfarande då, så jag fick en förfrågan.
Det ena ledde till det andra och han var med och arbetade fram det som skulle bli de nya koncepten bastaktik och särskild polistaktik i efterdyningarna av polismorden i Malexander och kravallerna i Göteborg 2001.
Tittar man igenom Christians cv framgår det ganska tydligt att han varit med och startat upp flera nya sätt att arbeta och utbilda. Att vara kvar på samma plats och förvalta verkar inte vara för honom. Men att det inte blev så många år i radiobilen har Christian försökt att kompensera med att regelbundet jobba ute. Som i hans nuvarande tjänst har Noa gått med på att stå för hela lönen när han ett par pass i månaden jobbar i radiobil tillsammans med IGV Norrmalm.
– Men inte övertiden, där går gränsen.
Han menar att det är bra för Noa att få ett ansikte bland poliserna i yttre tjänst. Och ingripandeverksamheten är ju alltid i behov av folk.
Vid sidan av sitt ordinarie uppdrag ingår också Christian i den svenska stödstyrkan, som är en del av UD:s krisberedskap. Som en av två representanter för svenska Polismyndigheten var han i slutet av augusti på plats i Kabul när Afghanistan togs över av talibanerna, för att evakuera personer med rätt att söka tryggheten i Sverige. Dagar som han tror att han kommer att bära med sig. Kanske livet ut.
– Det var en märklig känsla när soldaterna som vi flög med började värma upp och sedan satte på sig tung stridsutrustning innan landning. Själv hade jag typ shorts och gympadojor och var obeväpnad.
Christian säger att han inte var rädd men blev konkret medveten om allvaret i situationen när han såg soldaternas förberedelser. Tanken var från början att stödstyrkan skulle vara i Islamabad, men väl på plats där insåg de att de inte kunde göra jobbet därifrån.
– Mamma var inte direkt nöjd med att jag, med ett par timmars varsel, skulle resa till en av världens vid tidpunkten kanske farligaste platser, säger Christian.
Han visar bilder i sin mobil på den vallgrav där de personer som trodde sig ha en chans att få komma till bland annat Sverige stod.
– Ibland i flera dagar med vatten upp hit. Piss och skit, säger han och visar med handen högt ovanför midjan.
Bland de som kom upp ur det där diket och faktiskt fick komma till Sverige minns han särskilt en liten pojke med sin mamma. Kanske åtta eller nio år gammal. Han ville ta farväl av en yngre pojke, kanske i sexårsåldern, som inte skulle få åka med till Sverige. På klingande svenska bad han Christian om tillåtelse att fotograferas med kamraten.
– Jag tror inte riktigt att den lille förstod vad som var på väg att hända. Men han som skulle till Sverige förstod definitivt. Han gav sedan en playmobilgubbe till kompisen innan de skildes åt.
Christian bär med sig bilden av pojkarna och den där lilla leksaken. Han undrar om de kommer att mötas igen som vuxna.
– Det skulle bli en bra film.
Men han tänker också på att många tvingades återvända till att köa i vallgraven. Många av de som stod just där dog i självmordsbomben några dagar senare. Kanske även den lille pojken med sin playmogubbe.
Hur kändes det att lämna människor kvar?
– Jag och många med mig ville ju såklart att alla skulle få följa med. Men så fungerar det ju inte. Vissa saker lever man med bara.
Christian var ett par kilometer bort när explosionerna ägde rum och säger att han aldrig hann uppleva rädsla för sin egen säkerhet. Men att det var en stor lättnad för honom att någon skötte kontakten med hans anhöriga, då nyheten om bomberna nådde Sverige snabbt. Stabschefen i Sverige var snabb med att höra av sig till Christians mamma och han visar ett sms han fått av henne efteråt. I det står det att hon känner sig lite lugnad av proffsigt bemötande. Och att hon längtar efter att få krama honom.
Christian har föreläst om uppdraget i Kabul för kollegor. Han vill gärna visa på bredden i polisyrket och stärka yrkesstoltheteten och känslan av att tillhöra något som är större än en själv. Själv gör han inte någon karriärplan, säger han, men han tror knappast att det bara är tur som gör att han får göra så mycket spännande och annorlunda saker på jobbet. Han säger att han helt enkelt är noga. Läser på.
– Och jag har alltid haft väldigt höga ambitioner. Inte så att jag strävar åt något särskilt håll, men i det jag gör.
Samtidigt säger han sig vara, nästan provocerande, nöjd. Tycker hans arbetssituation är lyxig.
– Jag har en fantastisk arbetsplats med utmanande uppdrag. Jag har en, med mina mått mätt, bra lön och jag har kunnat fokusera på jobbet. Varit gift med jobbet kan man väl säga.
Är det alltid en bra sak?
Christian skrattar igen och menar att han och jobbet har haft ”snacket”.
– Förut var det mycket en sådan relation där bara ena parten gav mer. Men nu tycker jag att vi har en sundare balans.
CHRISTIAN WESSMAN
Ålder: 45.
Lön: ”Har en bra lön, över 50 000.”
Missioner och utlandsuppdrag: Koordinator och sedan projektledare för EU-projektet Godiac under 2 år. 18 månader som enhetschef för FN:s Formed Police Units i Liberia under Ebolautbrottet 2014–2015. 20,5 månader som biträdande och därefter tillförordnad operativ enhetschef för EU-missionen i Kosovo 2018–2020.
Familj: ”Mamma, lillebror och min bästa vän är de absolut närmaste.”
På fritiden: Har tränat kampsport och testat de flesta sporter. ”Jag älskar att vara i naturen. Bara ta med mig tältet och cykla ut i Nackareservatet. Vem vet, framöver kanske jag hamnar i Norrland.
