Medborgarhuset i Falköping 1991. 16-åriga Marcus hade konsert med sitt band Wasteland. Efter spelningen kom några jämnåriga killar fram. De spelade i rockgruppen Nestor och frågade om han var sugen på att spela med dem i stället. Han sa ja.
– Vi släppte vår sista ep 1995, men har spelat, träffats och hörts sen dess. Våra gemensamma rötter är oerhört starka.
I dag är Marcus gruppchef över en spaningsgrupp på sju personer vid grova brott i Skaraborg. För något år sedan började de fem barndomskompisarna i Nestor fundera på en comeback av det seriösare slaget.
– Vi börjar bli gubbar, men fan vad kul det hade varit att se bandnamnet på en poster, sa vi.
Så de bestämde sig för att hoppa tillbaka till rötterna och slutföra rockstjärnedrömmarna. De spelade in nytt material som blev skivan Kids in a ghost town. Den släpptes 22 oktober med en slutsåld spelning i Stockholm. Skivan är en hyllning till känslan av frihet innan vuxenlivets mödor träffar en, till att våga drömma stort, och till att växa upp i Falköping. Att det var en tråkig stad gav dem ett driv, gjorde dem kreativa.
– Det finns jävligt mycket bra i att vara kids in a ghost town, säger Marcus.
När de producerat nya skivan har de haft som måttstock att om mitt tonåriga jag hade gillat detta är vi på rätt spår. Musiken beskrivs som AOR, albumorienterad rock. Eller melodiös rock, influerad av Kiss, Toto, Mötley Crue och Europe.
– Det är en stabil flört med 80-talet. Vi kör hela kittet med scenkläder, peruk och smink för att vi vill vara true mot perioden. Det är en tribute till den eran, för den betydde mycket för oss.
Hur polisig känner du dig i scenkläderna?
– Inte alls, och det är skönt. Man behöver inte alltid vara polis, även om man alltid är det.
Men bara för att Marcus har kul är det inte oseriöst, menar han. Han uppskattar skivans lite mörkare låtar. Den som berör honom mest är It ain’t me, sista låten om en trasig kärlekshistoria som har kommit till den punkten där man önskar man kunde fixa det, men måste inse att man inte gör det. Att det är över, det är inte jag längre.
– Det vi gör är jäkligt seriöst. Men det viktiga för mig är ändå motsatsförhållandet till det här, säger Marcus och sträcker ut armen över sitt arbetsrum på Skövde polisstation där vi sitter.
Det är måndag förmiddag och han har fått iväg sin grupp på arbetsuppgifter. På väggarna hänger emblem från insatsstyrkan Väst, diplom över chefsutbildningar, bilder på sönerna i hockeymundering.
– Som polis berättar du för folk vad de gjort för fel, tar beslut som vänder upp och ner på folks liv. De blir inte alltid helnöjda. Med musiken är det tvärtom. Om man gör det bra går folk därifrån gladare och rikare på någon känsla.
Han mår väldigt bra av att se det där, av att få hoppa in i en illusion av något annat än den ibland mörka och smutsiga värld han ser på jobbet.
– En rosaskimrande verklighet där alla är glada där och då. Jag hoppas fler i kåren har en sån ventil.
Han minns speciellt en händelse då musiken blev den där nödvändiga ventilen. Det var första gången han som polis ”på riktigt” kände något. Han åkte på en misstänkt mordbrand och skulle höra den misstänkte. På vägen dit var han förbannad på honom för allt skit han ställt till med.
– Och så kommer vi dit och träffar en kille som är oerhört trasig. Anledningen till att han tände tändstickan var att han ville bränna upp sina grejer och sen ta livet av sig. Han ville inte att någon skulle behöva ta hand om hans grejer. Det var bara misär, och där kommer man och ska lagföra honom. Man ville bara ge honom en kram.
Marcus hade en spelning där i närtid, och minns att det var skönt att få gå in i den bubblan för att hämta kraft att gå tillbaka.
– Att få växla perspektiv. Få tillåtelse att släppa.
Marcus Åblad
Ålder: 46.
Familj: Sambo, två barn.
Jobb: Gruppchef över en spaningsgrupp i Skaraborg.
Bakgrund: Jobbade som sjuksköterska innan han kom in på polisutbildningen. Började som ordningspolis i Skövde 2005. 2008 började han på dåvarande piketen, nu insatsstyrkan Väst, i Göteborg. Pendlandet kombinerat med hämta/lämna-fasen på förskolan blev en stressfaktor, så 2017 återgick han till Skövde.
Favoritband: Biffy Clyro (skotsk rockgrupp).
Oanad talang: ”Är bra på att härma dialekter.”
Kuriosa: Bandet heter Nestor efter betjänten i Tintin. ” Det finns inget större syfte än så.”
Marcus jobbar tvåskift och uppskattar att han lägger 30–40 procent av arbetstiden inne, resten ute i det operativa.
– Dels är vi en liten resurs, men framför allt vill jag hjälpa till i hur:et.
Det bästa med jobbet är problemlösningen, att få hitta nya vägar, testa. Sämst är att det är svårt att hitta en balans i arbetsbelastningen för gruppen.
– Jag tycker om att man är lojal, driven och löser problem, men det måste också finnas tydliga gränser. Det kan annars äta upp folk.
Polisområde Skaraborg beskriver han som fortfarande hyfsat förskonat, men att de har grov organiserad brottslighet på väg upp.
– Vi har mycket narkotika och områden som absolut är tuffa. Ryd är ett område i Skövde där vi har bekymmer, men vi har mer bekymmer med de mindre orterna. Där har vi inte riktigt kraften.
Bara Marcus och en till i Nestor bor kvar i Falköping, så de träffas mest digitalt och har spelat in sina delar till skivan var och en för sig, vilka sedan mixats ihop. Marcus spelar bas och körar och har spelat in allt hemma i ett kombinerat gästrum/studio. Hans bedömning av sin egen insats är att det var länge sedan han var så tekniskt bra som nu.
Förutom releasespelningen i Stockholm spelade Nestor i Tyskland i november. I december spelar de med Takida i Göteborg, Stockholm och Malmö, och i februari kör de tillsammans med HEAT i Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Göteborg. Marcus jobbar 100 procent och ser till att vara ute i god tid för att söka ledigt. Än finns inte ekonomin för annat, men han är öppen för att se vart musikkarriären tar vägen.
Det är bara han i Nestor som är polis. Han tycker att yrket gjort honom till en bättre musiker.
– Jag var 16 när vi började, nu är jag 46. Jag har sett mängder av saker och fått en fantastisk ryggsäck. Det finns ingen bättre inspiration än att det är jobbigt. Vad berörde en när man var 16? Man blev arg på morsan och farsan för att man skulle komma hem tidigt.
Och musiken har gjort honom till en bättre polisiär chef, tycker han.
– I musiken måste man tillåta sig att känna saker. Det gör mig till en öppen person här, att jag kan prata om tuffa saker. Man blir aldrig en sämre person för att man känner saker.
Det har hänt att han tackat nej till spelningar där det funnits anknytning till mc-klubbar. Annars har han inte upplevt några krockar mellan musicerandet och polisyrket eller att det skulle skada förtroendet för honom som polis. Han lever inte ett stökigt rockbandsliv och musiken tycker han är okontroversiell.
– Vi prackar inte på någon en ideologi. Det enda vi hoppas på är att folk ska må bättre.
Berätta om din ventil
Hur hanterar och ventilerar du din yrkesvardag? Skriv och berätta: linnea.klint@polistidningen.se
