Lösningar som sker i samverkan är de bästa lösningarna. Det är grunden för den svenska modellen. Men någonstans längs samverkansvägen har vagnen vi sitter i tillsammans med Polismyndigheten börjat luta alltmer och enligt vissa har vi för länge sedan kört i diket.
Min bild är att vagnen fortfarande rullar men att den går väldigt knackigt vissa sträckor och att vi nu måste sätta in rejäla reparationsåtgärder för att få samarbetet att rulla på ordentligt igen. Vi måste jobba för att komma tillbaka till ett läge där vi som förhandlingsparter känner tillit till varandra – även när vi tycker totalt olika i sakfrågorna.
Redan innan avtalsförhandlingarna hade kommit i gång ordentligt förra året fördes diskussioner inom Polisförbundet om bristande tillit till arbetsgivaren, bland annat på grund av hur myndigheten fördelat de 360 miljonerna för 2020. Pengarna fördelades så smalt att de i stället för att uppvärdera kåren snarare uppvärderade bara vissa grupper.
Den bristande tilliten blev också en av flera anledningar till att vi så småningom sa nej till Polismyndighetens förslag om fördelning av de 360 miljonerna för 2021. Polismyndigheten ville inte heller den här gången gå ut tillräckligt brett med pengarna och för stora delar skulle dessutom enligt förslaget gå till olika former av tillägg i stället för till höjningar av grundlöner. Ovanpå allt det fanns inte heller tillit till att ett utlovat regionalt fördelningsmandat skulle kunna omsättas i praktiken på grund av Polismyndighetens toppstyrning.
Det är oerhört allvarligt när tilliten brister och man har svårt att lita på motparten. När rikspolischefen besökte Polisförbundets förbundsstyrelse i december stod därför tillitsfrågan och de fackliga villkoren högst upp på agendan tillsammans med uppvärderingen av polisyrket. Efter det har flera möten skett för att mer noggrant gå igenom de problem både vi och Polismyndigheten upplever och för att börja ta fram en plan för hur vi ska lösa problemen.
Jag hör det missnöjda mullret från både medlemmar och förtroendevalda och mitt budskap till Polismyndigheten är att nu är det bråttom att lappa ihop den här skadade relationen vi har till varandra. Varken polisverksamheten eller samhället har råd med missnöjda poliser.
Problemen är i allra högsta grad uppe på bordet, ”parterapin” i full gång och här och nu skulle jag säga att det finns hopp om att rädda relationen. Vi är trots allt två parter som båda ser behovet av att göra polisyrket mer attraktivt. Vi är två parter som anser att polisyrket behöver uppvärderas för att lösa polisbristen. Det rimliga vore att vi kommer överens och tillsammans stakar ut en hållbar väg framåt. Det hållbara vägvalet är att uppvärdera hela polisyrket. Bara så kan målet om fler poliser nås och samhället få sin efterfrågade trygghet.
