Det är svårt att inte vända bort blicken när mannen lyfter upp Pers överkropp så att huvudet kastas bakåt för att sedan gå i stengolvet med full kraft. Övervakningsfilmen har inget ljud, ändå kan man nästan höra smällen. Innan mannen släpas därifrån stampar han på Per, som ligger helt stilla med ansiktet mot marken. Det tog tolv sekunder och känns som en evighet.
Vi möts bara ett stenkast från där det hände, på resecentrum i Skövde. Bland folket som rör sig i olika riktningar står han stilla i vimlet. Än så länge kan han fokusera. Per har inga problem med att visa platsen. Var han och kollegan försökte få ut de bråkiga männen, var han stod när han föll. Han vet det för att det fanns så bra övervakningskamerabilder. Minnena är fragmentariska. De har kommit tillbaka undan för undan, i takt med insikten om att livet inte blir detsamma.
Det var ett rutinjobb. Per jobbade på krimjouren på polisstationen som bara ligger någon minut från resecentrum. På kvällen den 3 oktober 2018 fick de in ett larm om oroligheter. Fyra män som slogs och stökade. Först på en buss och sedan i vänthallen.
– Närmsta tillgängliga uniformerade patrull befann sig 45 minuter bort och de hade inte hunnit äta heller. Jag har den inställningen att då vill jag hjälpa till.
Per och kollegan tog sig ner till resecentrum och gick fram till gruppen med fyra män. På filmen ser man att de har ölburkar i händerna och att situationen fort blir stökig. Någonstans säger Per att han kunde förnimma att ”nu tappar vi det här”.
– Jag vet att jag sträckte mig efter mitt vapen för att kunna slå till honom med det. Men jag hinner inte.
Per landar på bakhuvudet och blir medvetslös. Snabbt är mannen där och fortsätter misshandeln. Per har sett det många gånger och det hjälper honom att sammanfoga minnena.
– Jag minns att jag vaknar och känner smaken av grus. Av golvet. Och att någon pratar. Men jag minns inte att det kom någon ambulans. Sen har jag en minnesbild från att jag är i ambulansen. Sedan i akutrummet.
Vi har slagit oss ner på stadsbiblioteket i Skövde. Här är det ganska lugnt och tyst och så måste det vara. Vi ses på en onsdag och det finns en tanke även med det.
– Då hinner jag komma igen och ladda lite om vi till exempel har haft besök eller så under helgen.
De första två veckorna efter misshandeln sov Per 20 timmar per dygn. Han var bara uppe för att dricka den näringsdryck som höll honom vid liv.
I februari 2019 försökte han komma in till jobbet igen för att vänja sig vid miljön. Men det tog för mycket på krafterna. För ett drygt år sedan tyckte Försäkringskassan att han skulle försöka jobba igen. Två timmar fyra dagar i veckan.
– Jag fick eget rum och enkla utredningsuppgifter utan tidspress, men jag blev väldigt trött. Fick problem med huvudvärk. Orkade knappt köra hem de 30 minuter det tar.
Efter fem månader, i ett möte med Försäkringskassan, läkare och företagshälsovården, drog man i nödbromsen. Han fick sluta jobba igen.
Under samtalet är det påtagligt hur Per blir lite långsammare, gör längre pauser och liksom tappar tråden ibland. Vid några tillfällen ler eller skrattar Per och blicken liksom glimmar till. Man kan ana hur det brukade vara. Och hur det kanske kan bli igen när han kommer ur den nedstämdhet som drabbat honom.
– Jag har blivit erbjuden antidepressiva, men jag vill inte manipulera hjärnan. Det känns otäckt.
Per har fortfarande hopp om att han kommer bli bättre. Kanske när processen att ta avsked från polisarbetet är helt klar. Det finns en anledning till att det kanske är särskilt svårt.
– Jag har kämpat så för att bli polis. Jag har aldrig haft ett bättre jobb.
Efter att som ung jobbat med foto och sedan under många år inom Kriminalvården kom han äntligen in på polisutbildningen och blev polis 2010. Han började i yttre tjänst men klev in på krimjouren 2017 och trivdes.
– Treskift blev jobbigt för mig, men här hade jag en perfekt blandning. Jag är ingen innekatt. Och som sagt, hade alltid inställningen att jag skulle gå ut och jobba om det behövdes.
Per hade sett fram emot att jobba fler år.
– Jag är bara 49 och jag tycker att jag har mycket bra erfarenhet med mig in i jobbet.
Smällarna mot huvudet gav Per en rejäl hjärnskakning och permanenta skador. Framtänderna gick sönder och har fått bytas ut.
– Det tog ungefär ett år den processen.
Under skägget döljer sig en utbuktning på hakan, där han fick frakturer.
– Så skägget blir kvar, säger han.
Det var när Pers huvud kastades upp och åt sidan och sedan mot det stenhårda golvet som vridningen troligtvis orsakade nervskador.
– Det är nerver här som på något vis kan ha slitits av. Detgår inte att se, säger han och visar med fingrarna ett område från bakhuvudet ner över nacken.
Läkaren på neurologen har sagt att har det inte förbättrats efter två år så händer inte mycket mer. Där finns orsaken till hjärntröttheten. Det var hösten 2020.
Efter det gjordes till slut en så kallad arbetsförmågeutredning av Per. I den kom man fram till att han inte har någon förmåga. Beskedet är en sorg, men också en lättnad. Det innebär att Per kommer att få livränta utbetalad till dess pensionen inträder.
– Alla turer med Försäkringskassan har varit jobbiga. Nu slipper jag det.
Han besöker inte polisstationen och även om kollegor har hört av sig och verkligen varit stöttande har han bara kontakt med ett fåtal.
– Det är en sorg att vara där och inte få vara polis, säger han.
Efter att ha gjort det minst 100 gånger i sina tankar har han för en tid sedan, i sällskap av sin son, varit och tömt sitt skåp. Men när Polistidningen träffar Per kvarstår fortfarande att lämna in brickan.
Att han vill medverka i Polistidningen säger han är delvis för att hans berättelse visar på riskerna med polisarbetet. Det blir oftast bara en liten notis när en polis misshandlas. Få får höra mer om de långtgående konsekvenserna av det våld och de risker som är vardag i yrket. Och mycket fokus ligger på gäng och skjutvapen.
Huvudskott,
är titeln på Pers bok som gavs ut 2017 på hans eget förlag.
– Vi borde prata mer om att personer med psykisk ohälsa är en stor fara i arbetet. Det här var ju ingen extrem situation, ett rutinjobb. Jag har varit med om farligare situationer med vapen och så.
Han känner inte någon direkt bitterhet riktad mot gärningsmannen, som dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men mannen som var i trettioårsåldern hann, innan han låstes in, våldta och misshandla en kvinna svårt. Han har även dömts för detta men fick redan efter ett år egna permissioner.
– Det tycker jag är fruktansvärt mot henne.
Men han hoppas också att hans berättelse kan hjälpa någon annan som drabbats på liknande sätt. Han hänvisar till att han för en tid sedan satt och grät framför tv-programmet Husdrömmar. Det handlade om den före detta hockeymålvakten Linus Fernström, som drabbats av just hjärntrötthet efter skador han fått på jobbet.
– Han pratade om sorgen att han aldrig mer kommer vara hockeymålvakt och på något sätt kände jag mig lite mindre ensam.
Linus Fernström har hittat tillbaka till livsglädjen genom att designa hus. Nu gäller det för Per att också fylla livet med ny mening. Strax innan misshandeln flyttade han och familjen till ett hus. Han hade sett fram emot att genomföra små byggprojekt. Men nu går det för långsamt för att vara riktigt roligt. Han berättar om en reparation av bilen han planerat för att han skulle klara av utan att ta slut. Han hade delat upp arbetet på några dagar.
– Men sen kunde jag liksom inte sluta. Min fru sa det till mig men jag körde på och gjorde klart och sedan hade jag huvudvärk och var helt slut i en vecka.
Hans tålamod, som tidigare var en stor del av hans personlighet, är också borta.
– Jag blir forcerad, dumt envis, säger han.
Men det finns det som fungerar och ger energi. Han har hittat tillbaka till stora ungdomsintresset fotografering.
– Jag fotograferar mycket i naturen. Och så har jag upptäckt att det är avkopplande att måla. Där tror jag kanske att det finns någonting.
PER GUSTAFSSON
Bor: Skara.
Ålder: 49.
Karriär: Gick ut polisutbildningen 2010. Arbetade innan dess många år inom Kriminalvården. Innan det fotograf och i fotobutik.
Intressen: Har återuppväckt sitt intresse för foto och börjat måla. Hans foton finns att se på @pergustafssonfoto på Instagram.
Per har tidigare också skrivit två böcker varav den senare är släppt på eget förlag. Mattanten, lärarinnan och Adolf Hitler, 2014, Books on Demand och Huvudskott, 2017, PG Böcker.
