Ett av hennes pågående ärenden sticker ut, tycker hon. Det med den ”lille killen” som ringde henne och ställde frågor om avhopparverksamheten. Han var så rädd att hon nästan trodde han drev med henne. Till slut fick hon ett möte med honom och hans personnummer.
– Det visar sig att han inte förekom i våra register, men ändå var väldigt aktuell och kriminell. En springpojke som avancerat och nu bad om hjälp. Att han hade gått helt under radarn påvisar att det finns så många fler än vi ser, säger Maria Ekroth.
Hon är lokal avhopparsamordnare i lokalpolisområde Farsta i Stockholm. Ett annat ärende är det med gängkillen hon mött i tidigare sammanhang, när hon jobbade i yttre tjänst.
– Många av hans kompisar lever inte i dag. Det är roligt att se att de som finns kvar väljer att kliva av.
Polisregionerna jobbar lite olika med avhopparverksamhet. Alla ska ha regionala avhopparsamordnare som en del av brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten, Bops, men Stockholm har sedan hösten 2020 också lokala avhopparsamordnare på alla lokalpolisområden. När Maria hörde att det var på gång gick hon till chefen och sa att hon var intresserad. Eftersom hon tidigare jobbat i yttre tjänst i en riktad grupp i ett utsatt område, och som ungdomsutredare, kände hon att detta följde i samma spår.
Maria började på polisutbildningen som 37-åring. Hon drömde om det när hon var yngre än så, men jobbade ett antal säsonger i fjällen, några år i Stockholms krogbransch och fick två barn innan hon bestämde sig.
Som en del av sitt uppdrag har hon att göra avhopparverksamheten känd, framför allt bland kollegorna och socialtjänsten, så att hon får till en samverkan och får in personer via dem. På kvällen dagen vi träffas ska hon träffa politiker i stadsdelen Farsta.
När Maria får in ett ärende om en potentiell avhoppare är det första hon gör en hot- och riskbedömning.
– Jag har samtal med personen och gör slagningar för att kolla den kriminella historien. Tillhör personen målgruppen? Finns en hotbild, är den hög eller låg, kan han vara kvar i Stockholm? Och jag testar motivationen, förstår personen att han måste bryta med det gamla?
Om hotbilden är hög tar en av de regionala samordnarna på Bops över. Vid låg hotbild ligger ärendet kvar lokalt. Maria delar då sin information med socialtjänsten som beslutar om de ska sätta in insatser, exempelvis hjälp mot psykisk ohälsa, hjälp till arbete och boende på annan ort. Om socialen säger nej gör Polisen inget på egen hand. Om de säger ja är Marias fortsatta roll att hålla koll på att personen håller sig på banan och inte dyker upp i register eller underrättelser, och att vara med på uppföljningar.
Hon tycker att den polisiära delen av avhopparprocessen är viktig, men liten. Det är den kommunala socialtjänsten, eller utförarna som upphandlats, som står för stödinsatserna. Den stora kostnaden och avgörande rollen landar därför där.
MARIA EKROTH
Ålder: 52.
Familj: Man, två barn, hund.
Fritid: Cyklar, springer, åker skidor, skjutsar och hänger på barnens aktiviteter.
Motto: ”Folk förtjänar alltid en andra chans, i alla sammanhang.”
För att Polisen ska ta sig an ett avhopparärende måste personen uppfylla vissa kriterier: Vara över 18 år. Välja att lämna en kriminell gruppering, nätverk eller organiserad brottslighet. Riskera att bestraffas för det eller ha en annan hotbild och skyddsbehov.
– Det handlar inte om Ove på parkbänken som snott koppar och sålt amfetamin för att upprätthålla sitt missbruk. Det handlar om att du är fast i en kriminell struktur.
En avhoppare måste gå med på att sekretessen hävs, så att information kan delas med socialen. Man får inte begå brott, röja sitt boende och måste ställa upp på insatser.
Maria säger att de flesta avhoppare hon har i rullarna tillhör problembilden i Farsta lokalpolisområde.
– Ett antal olika nätverk och konflikter som renderat i x antal skjutningar och sprängningar. Mycket öppen narkotikahandel, rån och våldsbrott.
Ingen av avhopparna är över 30. När Maria började jobba med detta var hon rädd att folk med falska motiv skulle söka sig till henne. Personer som bara ville ha hjälp med en lägenhet. Så känner hon inte nu.
– De jag träffat har kommit till någon form av vändpunkt: ”Jag kommer inte överleva om jag fortsätter.”
Även om avhopparverksamhet ligger ganska långt bort från polisens att gripa och lagföra tycker Maria att attityden bland kollegorna är bra. Att den ses som en av flera metoder, att det inte finns något motsatsförhållande mellan avhopparverksamhet och repressiva åtgärder.
– I den bästa av världar skulle personer aldrig bli kriminella för att de hade bra förutsättningar och skolgång. De skulle bli upptäckta i ung ålder. Men har de inte blivit det och de står framför oss för att de hamnat i en situation de inte är kapabla att reda ut själva, då måste vi kliva in och göra det vi kan.
Skepsis mot att lägga polisresurser på att hjälpa kriminella som helt saknat respekt för människoliv och ordningsmakt brukar hon bemöta med en beräkning från nationalekonomen Ingvar Nilsson. Enligt honom kostar en skjutning 75 miljoner kronor i form av sjukvård, polis, rättegång, kriminalvård med mera.
– Så det är dels en matematisk fråga, kostnaden tar vi igen långsiktigt. Målet är att gå från en kriminell individ till att vara en trygg skattebetalande medborgare. En vanlig medborgare liksom, som har sin del i samhället.
Hon tänker ibland på vad en kollega sa.
– Om du lyckas lyfta ur en kriminell är det som att få någon på en livstidsdom.
Ingen myndighet har i dag ett utpekat ansvar för avhoppare. Och det är också i det delade ansvaret svårigheterna finns. I september 2021 tillsatte regeringen en utredning och gav Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen uppdraget att stärka stödet till kriminella som vill lämna. Utredningen leds av förre rikspolischefen Stefan Strömberg. När Polistidningen ringer honom säger han att kommunernas socialtjänster erbjuder väldigt olika avhopparstöd beroende på var i landet man bor. Därför ska han se hur man kan skapa en bättre samverkan mellan kommuner och myndigheter. Polisen har en viktig roll, säger han, eftersom de träffar potentiella avhoppare i olika sammanhang, vilket kan utnyttjas för de här ändamålen.
Maria tycker att hon haft tur. De två socialtjänster hon jobbar med har resurser och driv.
– Jag har kollegor som sliter sitt hår för att de inte möts upp av socialtjänsten. Har du en socialtjänst som inte har resurs eller inte anser att målgruppen finns i deras kommun börjar jobbet med att få med dem.
Maria jobbar oftast inte uppsökande själv utan får in potentiella avhoppare via poliskollegorna, socialtjänsten, frivården och anstalter. Ibland ringer någon från skolan, en förälder, syskon. Kriminella har ringt själva också. Hon tror att det för en polis kommer bli en självklar del av jobbet att ta upp frågan om avhopp. Det är också tanken enligt regionens handlingsplan: ”Lokalpolisen ska känna till avhopparverksamheten och den yttre och utredande verksamheten ska arbeta uppsökande och motiverande med kriminella individer oavsett ålder.”
– Det är inte så att vi inte redan träffar dem, möjligheten till samtalen finns hela tiden. I bilen, på en husis eller i ett förhör. Det handlar om att bygga tillit.
Om det handlar om att bygga tillit, är det inte problematiskt att komma från Polisen då?
– Initialt är det inte alla som litar på eller är jättesugna på att prata med oss, de tror att de måste lägga andra. Men de behöver inte lämna någon som helst information om personer för att få hjälp. Det blir för mig att bygga ett förtroende och en trygghet.
Hon säger att många gånger har socialen haft första kontakten och motiverat till samtal med Polisen. Det underlättar.
Om avhopparen ändå självmant skulle vilja lämna information kontaktar Maria underrättelseenheten.
Att vara lokal avhopparsamordnare är ett så kallat tillika uppdrag i regionen, men Maria lägger nästan heltid på det för att få till en bra verksamhet. Eftersom upplägget är nytt har hon förståelse för barnsjukdomar, men tycker att arbetsgivaren kunde varit snabbare med grundläggande utbildningar och resurssättning. Vid årsskiftet blev de dock två.
Hon beskriver jobbet som ett hantverk. Komplext. Vansinnigt roligt, men mer dränerande än hon trott.
– De flesta är rädda och stressade, psykisk ostabila, har PTSD eller något annat. I ena mötet känner du att du kan åka på däng, i andra får du en kram. Det är sjukt intressanta och häftiga samtal, men man blir helt slut. Det är bra att vi blivit två, man ska inte jobba själv i det här.
AVHOPP
Pågående avhoppare i region Stockholm, januari 2022: 90.
Avslutade avhoppare i region Stockholm, hela 2021: 67 (både fullföljda och avslutade).
Källa: VSA region Stockholm
En avhopparprocess tar 1–5 år. Maria Ekroth som har jobbat med detta sedan hösten 2020 har ingen avhoppare som är klar än. En som varit pågående i några månader har dock fått avslutas.
Kommuner och organisationer som jobbar med avhoppare kan söka pengar från det anslag regeringen tilldelat Polismyndigheten. Ansökan skickas till Polisen som beslutar om beviljande.
