”Det är det bästa beslut jag har tagit i hela mitt liv.” Så säger Västeråspolisen Jörgen Odh om sitt beslut att bli hundförare. Det han säger föder tankar. Vad är att utvecklas, vad är karriär, vad är en karriärist?

Jörgen gick från flera år på olika arbetsledande poster till att bli hundförare. Polisen Morgan Björk gick från 20 år på hundföreriet till rytteriet i Malmö för att han ville utveckla sig. Och Sandra Linander, hon tycker att hon utvecklas genom att vara en del av Stockholmskommenderingen, där hon byter mängdbrott i Nyköping mot Järva några månader.

Att göra karriär och vara karriärist är inte bara att bli chef utan kan vara att våga bli nybörjare igen. En karriär behöver inte gå uppåt, kan lika gärna gå linjärt. Vad är ens uppåt? Vad är en högre tjänst? Vad är att stiga, ta sig fram, avancera? Alla lägger olika innebörd i begreppen. Men jag tänker att det oavsett krävs självinsikt, mod och driv för att våga. Och att det är egenskaper som man vinner på att ta tillvara.

Är Polisen bra på att statushöja det alternativa sättet att se på karriär, eller är man fixerad vid att karriär är en viss riktning? Hur väl lyckas man omsätta attraherakampanjens slogan i verkligheten, att det finns ”83 skäl att bli polis”? Vi på Polistidningen får signaler om att det å ena sidan fungerar alldeles utmärkt, å andra sidan att det funkar skit. Att Polisen är en stelbent arbetsplats där det är för svårt för medarbetare att byta funktion. Att ens möjligheter till utveckling kan bero på var i landet man jobbar eller om man är bundis med chefen.