REPLIK på Anonyma poliser skadar det öppna samhället

“Anonym” från grekiskans “Utan namn/utan lag” är ingenting som efterfrågas inom svensk polis. Ingen vill ha anonyma poliser likt de internettroll vi hittar på exempelvis Twitter, Flashback, Reddit med mera. Inte heller ska polis kunna friskriva sig ansvar från de beslut man tar och de beslut som tas ska alltid ha stöd i lag. Det handlar i stället om att lämna ut ett nummer som är kopplat till en polisanställd. Ett nummer som går att spåra i efterhand vid de tillfällen det är nödvändigt.

I en undersökning som Polisförbundet gjorde 2019 uppger 72 procent av de IGV-poliser som tillfrågats att de någon gång utsatts för hot, våld eller annan otillbörlig påverkan under bara det året. Ungefär var femte polis anmäler allt de utsätts för. Där har vi oss själva att skylla när vi inte anmäler, mig själv inkluderad.

Samtidigt delar jag den bild som det nationella huvudskyddsombudet hade; mörkertalet är enormt. Det är inte möjligt att lagföra någon för att de tyst uppger min hemadress från ingenstans. Det behövs en upprustning av påföljden vid hot mot tjänsteman för att göra det kännbart och visa att samhället står bakom svensk polis. Ett exempel: 2020 dömdes en man i Västsverige vid 19 tillfällen för hot mot tjänsteman till skyddstillsyn.

Å andra sidan är det långsökt att poliser inte skulle utsättas för hoten för att man hade skrivit ut ett nummer i stället för namn. Varje anmälan gällande hot och våld som vi kan undvika, och varje natt som en kollega kan somna gott i stället för att oroa sig för konsekvenser av ett ingripande, väger dock tungt för mig och bör väga lika tungt för rättssamhället.

Till den överväldigande majoriteten som jag ingriper mot är jag inte orolig när jag lämnar ut mitt namn. Det finns däremot ett fåtal som det vrider sig i magen när jag behöver lämna ut mitt namnförtydligande och underskrift till. Ofta rör det sig om människor som lider av lång historik av svår psykisk ohälsa. Inte för att jag skäms eller är orolig för att mitt beslut är felaktigt, men efter jag tagit av mig uniformen kommer tanken “Vad kommer den här personen göra med den här informationen?” och redan där har vi ett problem.

Hade jag i stället haft möjligheten att skriva ett nummer, med vetskapen att om den här personen vill begära ut beslutet kommer hen få ta del av beslutet, dess motivering och vem som tagit det. Vill denne sen veta precis vad jag heter som tagit beslutet, bör det motiveras och prövas med min säkerhet i beaktande. Det hade varit en väldig trygghet för mig som polis. 

Den tid och arbetsbörda som i nuläget läggs på att utreda hot eller våld mot kollegor hade hellre kunnat läggas på eventuell granskning när väl mitt beslut ifrågasätts eller det finns berättigad anledning att lämna ut mitt namn och efternamn.

Ett nummer i stället för namn på anmälningar/omhändertaganden är i nuläget ett bra steg framåt för att förhindra framtida hot och säkra upp polisers trygghet.

Jag välkomnar granskning från en legitim instans vid det tillfälle det finns misstanke om något slags tjänstefel. På så sätt kanske jag kan undvika en kommentar om var min sambo arbetar eller var mina döttrar går i skolan.

Tim Sjöholm
Ingripandepolis i Halland