Annons

Annons

”Varför ska en dement åka polisbil?”

Att ta hand om psykiskt sjuka tillhör inte kärnverksamheten, enligt rikspolischefen. Men hur lätt är det att lägga över ansvaret på vården? Vi har talat med poliserna som brottas med frågan dagligdags.
Att ta hand om psykiskt sjuka tillhör inte kärnverksamheten, enligt rikspolischefen. Men hur lätt är det att lägga över ansvaret på vården? Vi har talat med poliserna som brottas med frågan dagligdags.

Delvis har myndigheten sig själv att skylla, enligt Morten Gunneng, vakthavande befäl på regionledningscentralen, RLC, i Väst. Polisen har under lång tid agerat första linjens psykiatri och transportverksamhet för personer som mår akut psykiskt dåligt. Och sjukvården har anpassat sig till det, upplever han.
– Det är ett problem vi har skapat själva genom att vara för generösa. Som poliser vill vi lösa problem. Det sitter i vårt DNA, men på lång sikt biter det oss i svansen.

Morten Gunneng, RLC Väst.
Morten Gunneng, vakthavande befäl på RLC Väst.

Nu försöker han och kollegorna ”vrida skutan rätt”, men stöter på motstånd.
– Jag brukar själv ringa upp teamledaren på SOS Alarm när vi får in ärenden som vi tycker är vårdens ansvar. Men som vakthavande orkar man bara två, tre sådana konflikter per pass. Man har annat att göra. Vi skriver en avvikelse, de skriver en avvikelse. I slutändan kommer vi ingenstans.

Egentligen verkar alla parter vara överens om de grundläggande principerna. Sjukvården ska stå för vårdinsatser och sjuktransporter. Polisen ska rycka ut när det finns skäl att tro att patienten kommer att bli hotfull eller våldsam. Att förebygga och förhindra brott är en polisiär uppgift enligt polislagen, och det är brottsligt att misshandla ambulanspersonal.

Konflikten mellan vården och polisen handlar i stället om hur de enskilda fallen ska tolkas. Man bedömer riskerna på olika sätt och gör olika prioriteringar när resurserna är knappa.

En del RLC-personal upplever att SOS Alarm vill ringa ut poliser så fort det finns uppgifter om psykisk ohälsa, oavsett om det finns en konkret hotbild eller inte. Även om det är en ”tant på 85 som väger 45” som en av dem skriver till Polistidningen. Vakthavande befälet Morten Gunneng tillhör  dem som är kritiska.
– Någon ringer in och säger att deras dotter ligger i sängen och har tagit tabletter. Då vill man att polisen ska följa med ambulansen. Varför? Där har vi börjat bli tuffa: återkom när ni möts av hot eller våld, säger vi nu.

Just det exemplet tycker Michael Sivenbring låter som ett rent misstag. Han är gruppchef på SOS Alarm i Göteborg.
– Som händelsen beskrivs finns ju ingen hotbild och då har jag svårt att se att vi skulle begära stöttning av polis.

Däremot ser han många andra ärenden som rör sig i en gråzon och kan tolkas på olika sätt. Har patienten en kniv? Använder hon den ”bara” för att skära sig själv eller är hon utåtagerande? Är det i så fall verbalt eller riktar hon kniven mot omgivningen? I vissa ärenden kan huvudansvaret rent av hoppa fram och tillbaka mellan polis och sjukvård i takt med händelseutvecklingen.

Han poängterar att SOS Alarm aldrig kan kräva polisresurser av RLC. SOS framför ett önskemål och är egentligen bara en budbärare för sin uppdragsgivare, som i hans del av landet är sjukvården i Västra Götalandsregionen.

Är inte Polisen också er uppdragsgivare?
– Vi är ett bolag som ägs till hälften av staten men vi har inget avtal med Polismyndigheten så som vi har med regionen om att dirigera deras ambulanser.

Betyder det att ni tar vårdens parti i de här frågorna? Eller är ni neutrala?
– Vi har ett uppdrag från regionen att äska resurser hos Polisen i vissa fall, men säger RLC nej så har vi inget mandat att gå emot det. Då får ansvariga på RLC och befälet på ambulansen ta den diskussionen med varandra.

Ökning av ärenden om psykisk ohälsa

Inkomna samtal till Polisens regionledningscentraler om suicid och annan psykisk ohälsa som har lett till en händelserapport. I drygt hälften av dessa skickas polis till platsen.

Andreas Bengtsson jobbar som biträdande verksamhetschef på ambulanssjukvården i Halland, och i den rollen samverkar han med RLC Väst och SOS i Göteborg. Han är också gammal polis och har bland annat jobbat som vakthavande befäl. Han upplever att Polisen är inne i en fas där man testar gränserna för myndighetens ansvar i den här typen av ärenden.
– Vi märker att RLC har instruerat sina operatörer att styra bort de här fallen. De låter oss inte lägga fram varför vi behöver hjälp av polis, utan hänvisar direkt till att vi får göra en formell begäran om handräckning.

Andreas Bengtsson, Ambulanssjukvården i Halland.
Andreas Bengtsson, ambulanssjukvården i Halland.

Det kan i värsta fall fördröja livsavgörande vård, enligt honom.
– Ska vi vänta med att åka ut till en psykiskt labil patient med bröstsmärtor för att vi först måste kontakta en läkare som skriver en begäran om handräckning och faxar till vakthavande befäl?

Han upplever att friktionen mellan polisen och ambulanssjukvården handlar mycket om att toleransnivån för hot och våld skiljer sig.
– Vi skickas till händelser som våra sjuksköterskor bedömer som väldigt hotfulla och inte tycker att de är utbildade för, men som i polisens värld är helt normala och som de anser att vi borde klara själva.

För att överbrygga glappet mellan verksamheterna måste båda parter vara tydliga med sina förväntningar, enligt honom.
– I normalfallet är det okej för en ambulans att åka fram och kolla hur det ser ut på platsen innan vi kallar på polis. Men vi vill kanske inte ringa på om det är fullt liv där inne. Om Polisen gör klart att vi åtminstone måste ha varit framme och lyssnat vid dörren, då vet vi det och kan utbilda vår personal i en taktik för att göra det på ett säkert sätt.

Det ska sägas att situationen ser olika ut i olika delar av landet. I vissa polisregioner har man kommit längre i att klargöra ansvarsförhållandena, och det varierar vad sjukvården har för resurser att hantera personer med psykisk ohälsa utanför sjukhusmiljön. På vissa håll har man till exempel psykiatriambulanser eller andra mobila enheter för akutpsykiatri (se faktaruta om PAM i Stockholm). Den sortens resurser gör skillnad, enligt Christer Svensson som har varit RLC-operatör i Stockholm i 13 år.
– Sedan PAM infördes upplever jag att polis åker på klart färre ärenden med psykisk ohälsa. Som jag ser det ligger vi mer rätt nu än förr. I merparten av de ärenden vi åker på finns behov av polis, till exempel på grund av hot om våld.


PAM-enheten i Stockholm

PAM (Psykiatrisk akut mobilitet) är en mobil enhet inom sjukvården i Stockholm som åker på ärenden gällande suicid och annan akut psykisk ohälsa. Den består av två utryckningsfordon som jobbar i överlappande skift mellan kl. 11 och 21 respektive kl. 17 och 03.

Fordonen får inte kallas ambulanser eftersom de inte har några bårar. Bemanningen är en ambulanssjukvårdare och en specialistsjuksköterska i psykiatri.

Enheten gjorde närmare 4 000 utryckningar under 2021 och bara tre procent av dessa slutade med att patienten behövde omhändertas av polis.

Källa: PAM-enheten i Stockholm.

Att lägga mindre resurser på ärenden om psykisk ohälsa är en fråga på högsta nivå inom Polismyndigheten. Rikspolischefen har gjort flera utspel i media om att andra aktörer måste ta större ansvar så att Polisen kan koncentrera sig på brottsbekämpning. Poliskommissarie Patrik Forsemalm jobbar med frågan på nationella operativa avdelningen, Noa, och har en pågående dialog med representanter för Sveriges Kommuner och Regioner, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.
– Vi kommer vara mycket tydligare i vår kommunikation framöver. Vi ser att regionerna, de gamla landstingen, måste börja ta ett större ansvar.

Patrik Forsemalm, Noa.
Patrik Forsemalm, Noa.

Det handlar inte bara om att Polisen vill lägga resurser på annat. I första hand är det en fråga om att människor med psykisk ohälsa ska få bästa möjliga bemötande.
– Det mest väsentliga är att den som mår dåligt ska få rätt hjälp redan från början, och som regel är det sjukvården som är bäst lämpad att ge den hjälpen.

Han tror inte att Polisen kan lösa problemet genom att vägra åka på ärenden som man tycker är vårdens ansvar. Så länge vården saknar resurser för att lösa uppgiften riskerar den ändå att hamna hos polisen, enligt honom. Polisen har ett brett ansvar för att skydda och hjälpa allmänheten vid behov, enligt polislagen. Det som andra aktörer inte gör blir då en sak för polisen.

Han ser ändå positivt på framtiden. Regeringen satsar just nu hundratals miljoner på psykisk hälsa och suicidprevention. Bland annat finns det ett bidrag som regionerna kan söka för att utveckla sin prehospitala psykiatriska vård, alltså den akuta vård som ges av ambulans och andra mobila enheter. Att den här typen av vård är mer utvecklad i vissa delar av landet är något som Polisen kan använda som argument för att sätta press på de regioner som ligger efter.
– Vården ska vara likvärdig enligt hälso– och sjukvårdslagen. Det är den inte om personer med psykisk ohälsa får åka polisbil på vissa håll och ambulans på andra.

Polisens arbete med psykiskt sjuka personer handlar inte bara om akuta ärenden som kommer in via SOS Alarm. En stor del består av handräckningar – när en läkare begär hjälp av polis att hantera en person som behöver tvångsvård. Det kan vara fall där läkaren inte kan undersöka patienten för att den är våldsam eller där patienten behöver transporteras till en vårdinrättning mot sin vilja.

Att vården saknar egen personal eller transportfordon för att ta hand om alla som behöver hjälp är däremot inte ett skäl för att begära handräckning. Men det är inte sällan den verkliga anledningen, upplever vakthavande befälet Morten Gunneng.
– Man efterfrågar vår hjälp trots att vårt våldskapital inte behövs över huvud taget. Ett skräckexempel är när en person som har varit efterlyst av vården inställer sig frivilligt, men vid fel sjukvårdsinrättning. Då kan man begära att vi ska köra dem till rätt ställe.

Idén om att renodla polisens verksamhet är inte ny. År 2014 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att Polisen borde befrias från uppgifter som inte hör till kärnverksamheten. Man pekade bland annat på arbetet med handräckningar. Riksdagens initiativ ledde bland annat till ett förtydligande i lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. År 2017 lade man till en formulering om att läkare bara kan begära biträde av polis om det finns ”särskilda omständigheter” som talar för att polisens våldsbefogenheter behövs i ärendet. Läser man propositionen till lagändringen ser man dock att det är läkaren som bedömer behovet och att polisen inte kan överpröva den bedömningen. Morten Gunneng brukar i alla fall ringa upp och begära någon slags motivering.
– Men ber vi läkare specificera varför vårt våldskapital behövs är det lätt för dem att lägga till en mening om att personen är utåtagerande och lugnar ner sig först när polisen kommer.

I polisregion Nord kan det vara extremt långt till närmaste psykiatri, vilket gör handräckningsärenden extra betungande. En patrull kan ägna hela arbetspasset åt att köra en patient till något av de större sjukhusen. Norrlandspoliser som Polistidningen har talat med tycker att vårdpersonalen borde kunna klara många av dessa ärenden genom att använda ”milt tvång”, som att ta patienten bestämt i armen och leda den till sjuktransporten eller rulla ombord en rörelsehindrad person i ambulansen. Men det går inte enligt Mikael Malm som är expert inom psykiatri på Sveriges Kommuner och Regioner.
– Vi kan lirka, locka och pocka för att få personen att följa med frivilligt. Men om den inte samtycker till vård spelar det ingen roll om den sitter i rullstol eller inte. Det är bara Polisen som har rätt att tvinga personen.

Mikael Malm, Sveriges kommuner och regioner.
Mikael Malm, Sveriges Kommuner och Regioner.


Läkarens bedömning gäller

  • Under 2021 genomförde Polisen drygt 9 100 handräckningar åt sjukvården med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
  • Läkare kan begära handräckning av polis om en patient är våldsam eller vägrar gå med på psykiatrisk vård. Det måste finnas ”särskilda omständigheter” som talar för att polisens våldsbefogenheter behövs i ärendet.
  • En polis anses inte ha den kunskap som krävs för att överpröva en läkares bedömning av om en person riskerar att bli våldsam på grund av sitt tillstånd.
Källor: Statistik från Noa, 47 § LPT samt proposition 2016/17:57 om ändring i LPT.

Han förnekar inte att läkare ibland överutnyttjar möjligheten att begära handräckning. Till exempel när en ensam jourläkare kallas ut mitt i natten för att åka hem till en okänd person med akuta psykiska problem. På ett mänskligt plan kan man förstå att läkaren vill ha med sig en polispatrull, men polisen har ingen skyldighet att följa med bara för säkerhets skull. Det krävs att läkaren har anledning att tro att patienten kommer bli våldsam eller vägra undersökning. Då kan läkaren på förhand besluta om ett omhändertagande för bedömning, och sedan begära polishandräckning med det beslutet som grund.
– Problemet är att läkaren kanske inte har någon information om personen. Det finns kanske inga tidigare journalanteckningar att gå på.

Det här är en problematik som sjukvården måste lösa själv, enligt Mikael Malm.
– Man måste organisera sig så att läkare inte tvingas åka ut själva på den här typen av ärenden. De måste få med sig en kollega, kanske genom ett samarbete med ambulansen. Jag kan förstå att Polisen reagerar och inte tycker att deras resurser ska användas för sådant här.

Vakthavande Morten Gunneng tycker också att Polisen får täcka upp för de fall där det inte finns någon läkare tillgänglig över huvud taget. Om en person är en fara för sig själv och andra kan polisen, enligt 47 § LPT, besluta om ett tillfälligt omhändertagande i väntan på att psykiatrin ska ta över.
– Men nästan alla polisiära LPT-beslut görs i situationer där personen redan är i någon form av vård, till exempel på ett stödboende. Personalen ringer oss när personen börjar må akut dåligt eftersom det inte finns någon läkare kopplad till boendet, eller så är läkaren ”svår att få tag på”, som personalen brukar säga.

Missbruket tär på polisresurser som skulle kunna ha använts för brottsbekämpning. Men viktigast är ändå de etiska aspekterna, enligt Morten Gunneng.
– Varför ska en dement farbror som aldrig har varit i klammeri med rättvisan tvingas åka polisbil för att han har höjt rösten och varit lite bråkig på äldreboendet?

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser