REPLIK på: Vilka poliser vill vi ha?

Johan, jag är enig med dig på en punkt. Det absoluta flertalet polisstudenter är helt utmärkt lämpliga för att utbildas till det yrke de valt och blivit utvalda till. Jag kan inte uttala mig om Södertörn, där du jobbar, men dina anekdoter låter både överdrivna, förenklade och tagna ur sitt sammanhang.

Visst händer det att polisstudenter gör och säger konstiga saker ibland, men då beror det ofta på att vi lagt på stor stress i en övning eller möjligen haft brister i vår egen undervisning. Det mesta går också att examinera, medan annat behöver bedömas under aspirantutbildningen.

Vi har även i Växjö ett ökat antal disciplin- och lämplighetsärenden, vilket kan bero på flera andra samverkande faktorer. Det är möjligt att förändringar i antagningen inverkar, men din förenklade beskrivning riskerar skymma sikten för andra faktorer och därmed också lösningar.

1. Medelåldern på campusstudenterna har sjunkit dramatiskt sedan distansutbildning blev ett alternativ. Hos oss från ca 26,5 till 24 år.

2. Under pandemin har vi haft all teoretisk undervisning på distans och hållit studentgrupperna så små och så isolerade från varandra som möjligt. Detta har medfört betydligt lägre social kontroll.

3. Vi har sedan #Nödvärn blivit väldigt tydliga med att vi har nolltolerans mot kränkningar. När vi arbetar mer aktivt med de frågorna blir vi bättre på att upptäcka och får ökad anmälningsbenägenhet.

4. HR har kraftigt utökat sin kapacitet att hantera studentärenden. Det gör att fler utreds snabbare och går vidare i systemet.

Vi som lärare måste ansvara för undervisningen och förmedla förståelse för yrkesrollen. I en miljö där polisstudenter känner sig trygga vågar de göra fel och kan diskutera svåra frågor utan att bli stämplade som lågbegåvade. För de som ändå inte når målen är det vårt ansvar att ha relevanta examinationer som inte kan passeras utan tillräcklig kompetens. Vi måste vara väldigt konsekventa, så att både polisstudenterna och Polismyndigheten kan lita på vår kvalitetsstämpel.

Studenterna måste också vara trygga med att berätta för sina lärare om kränkningar, fusk och annat olämpligt beteende de ser. Om varje sådant fall skulle leda till avskiljande skulle tröskeln för att våga berätta bli mycket hög. Oftast räcker det ju med korrigerande samtal. PAN:s bedömningar får stå för dem.

Antagningskraven har förändrats successivt över lång tid men ändå varit förvånansvärt konsekventa med tanke på pressen kring volymmålen. Ytterligare ändringar gjordes nu i vår och eventuella effekter ser vi tidigast om något år. En förändring jag själv gärna skulle se diskuteras är att ersätta begåvningstestet med krav på lägst 1,0 på högskoleprovet.

Testet är inte validerat mot yrket och är svagare än högskoleprovet för att predicera goda studieresultat. Högskoleprovet testar dessutom språklig förmåga, vilket jag tror behöver vara med i bedömningen.

Lycka med ditt viktiga arbete Johan!

Ola Kronkvist,
f.d. polis och lektor i polisiärt arbete. Prefekt på Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet