Annons

Annons

Kvar på jorden

När saker flyttat på sig i huset. Och när en stor rovfågel landar i trädgården, just precis på hennes födelsedag. Då känner Göran att Sandra fortfarande är här.
När saker flyttat på sig i huset. Och när en stor rovfågel landar i trädgården, just precis på hennes födelsedag. Då känner Göran att Sandra fortfarande är här.

– Jag vill inte dö. Jag älskar mitt liv. Det har jag alltid gjort.
Så sa Sandra Piedrahita den där dagen för fyra år sedan. Då som nu sken vårsolen på det röda huset i Ösmo. Och på Sandras fräkniga ansikte. Mycket är sig likt. Men det är Sandras man, Göran Piedrahita, som står i dörren och tar emot.
– Hon blev så blek på slutet, berättar han.

De fick elva år tillsammans.
– Nio fantastiska år. Och två jobbiga.
När Sandra och Göran möttes hade han levt separerad med tre barn i ungefär ett år. Han var instruktör och hade aspirantansvar. En av aspiranterna hette Sandra.
– Hon var himla trevlig. Hon åkte något pass med mig och sedan fortsatte hon vidare i sin utbildning.

Han understryker att ingenting hände när Sandra var aspirant. Men när hon sedan kom och sommarjobbade i Nynäshamn, där Göran fanns, tog Göran mod till sig. Han sa att om hon ville ta en kaffe någon dag så kunde hon väl höra av sig.
– Hon hörde av sig, säger Göran och skiner upp.
Sandra föreslog att de skulle ses hemma hos Göran. Och att kaffet skulle vara en middag. Det blev det. Med övernattning. 

Hon var sprudlande, rättfram och impulsiv. Såg möjligheter i svårigheter. Jag måste ha koll och har lång startsträcka.

Ett halvår senare flyttade hon in permanent. Allt kändes bara rätt.
– Vi förlovade oss efter ett år, vid havet i Nynäs och sedan gifte vi oss i Sorunda kyrka.
Han beskriver Sandra som sin motpol.
– Hon var sprudlande, rättfram och impulsiv. Såg möjligheter i svårigheter. Jag måste ha koll och har lång startsträcka.

Sandra hade precis, efter att ha jobbat som förundersökningsledare med trafik- och mängdbrottsutredningar i många år, fått en tjänst som kriminaltekniker. Cancern, som började i äggstockarna, troddes först vara besegrad. Sen kom den tillbaka, med en dödsdom. Sandra beskrev det som att ramla ner i ett svart hål, men att hon sedan bestämt sig för att inte vara kvar där.
– Det ligger inte för mig att vara deprimerad, sa hon då.

Sandra Piedrahita på sin examensdag.

Hon älskade sitt jobb och var en stolt polis. Avskedet, det definitiva, till polisyrket var svårt. Kollegorna skramlade till en resa för familjen till Kolmården. Sandra skojade om att de kanske egentligen var lättade då hon ibland kunde vara en ”pain in the ass”.

Göran, som alltid jobbat ute, gick in när hon blev sjuk. Mycket av ansvaret för deras två små pojkar hamnade på honom, när Sandras ork tröt. Också det var jobbigt för Sandra vars dröm om att bli mamma tagit långa och krokiga vägar. Pojkarna, som nu är tolv och nio år, är uppväxtplacerade sedan späd ålder hos Sandra och Göran.

Nyligen blev allt klart med att Göran står som vårdnadshavare. Något han önskar Sandra hade fått uppleva. Sandra stod också mycket nära de tre, nu vuxna barn, Göran redan hade när de träffades. Hon adopterade dem efter att de redan förlorat en mamma i cancer 2012.

Alla som kom kändes inte helt, jag vet inte hur man ska säga, som att de var där för Sandra. Det låter hårt men, nästan så att de gottade sig.

”Här bor döden, visa hänsyn.” Texten skrev Göran på en whiteboard hemma i hallen under en period då Sandra var sjuk och besöken blev för många.
– Min dotter kallade den för ”den där elaka skylten”. Men alla som kom kändes inte helt, jag vet inte hur man ska säga, som att de var där för Sandra. Det låter hårt men, nästan så att de gottade sig.

Vi konstaterar att det är svårt att möta människor i sorg. Det skapar ofta osäkerhet. Frågan är hur man gör rätt?
– Bara att man undrar tror jag säger att man är på rätt spår, säger Göran.

Hon levde upp några dagar när hon kom dit. Men sedan skärmade hon av mer och mer. Som att hon drog sig tillbaka in i sin grotta för att dö.

Den där vårdagen för fyra år sedan sa Sandra att hon ville dö hemma i det röda huset. Det blev inte så. Hon orkade inte. När hon hämtades för att få komma till hospice såg hon sig knappt omkring. Hon var på starka smärtlindrande mediciner.
– Hon levde upp några dagar när hon kom dit. Men sedan skärmade hon av mer och mer. Som att hon drog sig tillbaka in i sin grotta för att dö.

 

Nyligen blev allt klart med att Göran står som vårdnadshavare till både Kevin och Leo. Något Sandra och Göran alltid eftersträvat och han hade hoppats att hon skulle få uppleva.

Efter två och en halv vecka på hospice kände Sandra att tiden var kommen. Hon var redan innan på det klara med att hon ville sövas ner när det var dags. Familjen tog farväl. Sandra fick somna och Göran vakade ensam. Under natten hände det märkliga. Sandra vaknade.
– Hon var alldeles klar och behövde gå på toaletten. När hon fått hjälp med det pratade vi lite. Sedan ville hon få somna om.

Dygnet efter var det över.

Det var skönt att ha andra människor på besök då. Som något från verkligheten att gripa tag i.

Göran har svårt att minnas. Annat än att han gick ut på en balkong på hospice och satt där. Han minns att han lyssnade på Ratatas För sent. Vem han ringde först när morgonen kom har han glömt. Nattsköterskan som kom och tog hand om Göran på morgonen uppmanade honom att skriva dagbok.

Dagboken ligger framme på den minnesplats Göran skapat för Sandra i familjens vardagsrum. Ljus och minnessaker och ett stort porträtt på Sandra som hon själv valde inför sin begravning. Dagboken innehåller små handlingar av normalitet, utförda och beskrivna av någon som när han skrev det befann sig i det svartaste svarta.
– Det var skönt att ha andra människor på besök då, minns han.
Som något från verkligheten att gripa tag i.

Jag är så glad för det stöd jag fick och får på min arbetsplats.

Begravningen hade Sandra planerat själv in i minsta detalj. Nära vänner och familj. Många arbets- och studiekamrater var där. Musiken var vald av henne själv och av barnen. Lalehs En stund på jorden spelades.
– Det var en fin stund. Mycket sorg. Mycket skratt.

Göran var sjukskriven i ungefär tio månader totalt. Tillbakagången till jobbet fick ske i små steg. Han började komma dit och träna lite smått. Träffa kollegorna.
– Jag är så glad för det stöd jag fick och får på min arbetsplats.

Nu är Göran planerare och, när vi träffar honom, mitt uppe i hanteringen av en stor kommendering. På det är det snart dags för semestrar och Rasmus Paludan bränner ihärdigt koranen både här och där. Göran torkar sig i pannan för att illustrera det till synes omöjliga uppdraget att få en snål bemanning att räcka till extraordinära behov. Han jobbar fortfarande inte heltid. Men det har snarare med behovet av att räcka till för pojkarna än med sorgen att göra.
– Det är tungt att vara själv. Ibland kan jag avundas de som har barn varannan vecka. Som får naturlig avlastning. Samtidigt, det här är mitt liv. Jag hade inte valt någonting annat.

"Vi förlovade oss efter ett år, vid havet i Nynäs och sedan gifte vi oss i Sorunda kyrka."

I ett hus på samma gård bor också Sandras mamma. Hon flyttade dit några år innan Sandra dog efter att ha förlorat sin man. Nu finns hon där för pojkarna. Hon och Göran kan prata, om sorg och om saknad. Tillsammans med henne och alla barn planterade Göran, på årsdagen efter att Sandra lämnade, ett litet träd.
– Det är en häggmispel, konstaterar Göran efter att ha tjuvläst på etiketten.

Även om han inte minns namnet har valet gjorts med omsorg.
– På sommaren blommar den med massa små blommor och även när inte jag är här längre så kommer man kunna se den när man går förbi.

Där på höjden där vi brukade ha picknick, sa Leo att den hade fallit ner. Så säker fast han var så liten.
Häggmispeln som planterats till Sandras minne är ganska liten än så länge. Men den är tänkt att bli stor, yvig och full av små vita blommor så småningom.

Sandra trodde på reinkarnation. I sorgen att behöva lämna sina nära fanns en tanke om att hon skulle återvända till barnen och till Göran på ett eller annat sätt. Göran vet inte riktigt vad han tror, men han ser små tecken.
– När någonting har flyttat på sig i huset, då tänker jag att det är Sandra.

Han berättar också om ett tillfälle då han jobbade hemma och en stor rovfågel landade utanför fönstret, just på Sandras födelsedag. Kanske samma rovfågel som Sandra en gång räddade ur hönshuset. Hon älskade djur.

När Leo, deras yngsta pojke, fick en drönare i födelsedagspresent flög han redan vid första flygningen för långt. Göran pekar på en tall som reser sig över de andra i skogen långt bort på andra sidan tågspåret.
– Där på höjden där vi brukade ha picknick, sa Leo att den hade fallit ner. Så säker fast han var så liten.

De gick dit och letade, men hade inte mycket hopp om att hitta den. Och just när de hade gett upp och vände hemåt låg den där.
– Mitt på vår stig, som vi gått så många gånger. 

Kevin kan också säga att jag sitter på mammas plats vid bordet.

Hon finns också i det vardagliga. Lappen på kylskåpet som gör klart att ”my kitchen, my rules”. Sandra kallade sig skämtsamt för kökstyrannen och hade ett passionerat förhållningssätt till matlagning. Göran lagar mest för familjens överlevnad.
– Kevin kan också säga att jag sitter på mammas plats vid bordet.

Göran trivs på sitt arbete och tror inte att han kommer att jobba ute igen. Trots att det tidigare varit nästan otänkbart för honom att gå in. Killarna behöver honom. Och kommer att behöva honom länge till, resonerar han. Han fyller två föräldrars plats i tillvaron och det kräver sitt.

Jag är väldigt tvåsam av mig. Tycker att det är ganska trist att vara själv om jag ska vara ärlig. Men jag förväntar mig inte att det någonsin ska spraka så som det gjorde med Sandra igen.

Jag drar mig till minnes att Sandra sa att hon inte ville att Göran skulle leva ensam. Att hon önskade att han skulle träffa någon. Kanske är han redo för det nu. Men nätdejting är ingenting för honom.
– Träffar jag någon där jag tror att det finns något kommer jag att säga det till den personen. Jag hoppas att det blir så. Jag är väldigt tvåsam av mig. Tycker att det är ganska trist att vara själv om jag ska vara ärlig. Men jag förväntar mig inte att det någonsin ska spraka så som det gjorde med Sandra igen.

Familjen blev lite isolerad den sista sommaren och Sandra satt mest under äppelträdet här. Men nu planerar Göran att ha avslutning för killarnas fotbollslag i trädgården igen.

Vi står under äppelträdet där Sandra satt under sin sista sommar. Det var då hon hade blivit så där blek. Hon hade valt att sluta med blodtransfusioner. De matade ändå bara tumörerna. Familjen blev lite som i en bubbla den där sommaren när de inte orkade ha så mycket besök. Nu planeras det för fotbollsavslutningar med barnens kompisar i trädgården igen. Grillning och fri lek på de generösa gräsytorna. Göran har precis fått taket omlagt och snart kommer familjen kunna njuta av det lilla utomhus-spat som Kevin och Leo hjälpt till att bygga. 

Projektet var ett sådant som varit på paus sedan Sandra blev sjuk. På planket invid den lilla poolen sitter en skylt. ”San–spa”.

När Göran hörde av sig till Polistidningen, fyra år efter att reportaget om Sandra skrevs, var det för att han ville visa tacksamhet mot poliskollektivet. Mot kollegorna som funnits och stöttat. ”Betala tillbaka” som han formulerade det. Och för att han vill berätta att det kan bli bra. Det blir inte detsamma, men bra.

Göran ser med stor tillförsikt på det liv han har framför sig. Ett liv med alla barn, i huset han fortfarande älskar och planerar att bli kvar i. Med barnens aktiviteter. Fotboll och scouter. Ett liv där sorgen finns, insprängd mellan det vardagliga.
– Smärtan är också en sorts närhet till Sandra. Kanske försvinner den aldrig helt. Men det är okej.


Göran Piedrahita

Ålder: 53.
Jobbar: Som planerare på LPO Haninge/Nynäshamn.
Har varit polis: Sedan 1991.
På fritiden: Har varit scoutledare i 19 år. Tränar nu med pojkar 13 i fotboll i Ösmo.
Övrigt: Är ett stort fan av Thåström

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser