Den 9 april i år ansökte politikern Rasmus Paludan om att få komma till invandrartäta Skäggetorp i Linköping för ett valmöte. Mötet var planerat till skärtorsdagen, fem dagar senare, och i ansökan stod det att syftet var att demonstrera mot islam och bränna Koranen. Polismyndigheten försökte ligga lågt med Paludans planer, för att inte ge koranbrännaren mer uppmärksamhet än nödvändigt. Men dagen innan den planerade manifestationen behövde man ta ett beslut om hans ansökan. Det blev bifall och i samband med det fick lokala medier nys om saken. Först då kunde områdespoliserna åka ut i Skäggetorp och tala med invånarna om vad som skulle hända.
Områdespolisen Maria Papanikolaou tror att den korta framförhållningen kan ha bidragit till att så många drogs med i det våldsamma upplopp som skulle komma.
– Det är anmärkningsvärt att man inte var öppen mot allmänheten och de aktörer som finns i området. Vi såg ju att många av de som deltog i upploppen var sådana som inte tillhör någon kriminell falang, men som drogs med i det här av religiösa skäl eller för att man ställer upp för varandra där man bor.
Hon tror att skolan och de religiösa samfunden hade behövt mer tid för att prata med invånarna om de svåra frågorna kring religion, yttrandefrihet och vilken roll Polisen har. Kollegan David Williamsson är inne på samma linje.
– Trossamfunden har extremt många medlemmar och har ingen chans att nå alla dem på ett dygn. Hade de fått mer tid hade de kanske kunnat anordna aktiviteter någon helt annanstans för att få bort människor från området.
När Polistidningen träffar David och Maria har det gått en månad sedan påskupploppen. Det är en stillsam fredagseftermiddag och ganska glest med folk i gallerian i Skäggetorps centrum. Många är på jobbet, i skolan eller på fredagsbön i moskén. Men vart poliserna än går är det alltid någon som kommer fram och vill prata. En ung man hejdar Maria och undrar varför just han blev kontrollerad av polis häromdagen. Han har ju inte gjort någonting. En äldre herre vill visa några myndighetspapper som han har fått hem och inte förstår. Och ett gäng lågstadiebarn med färgglada ryggsäckar flockas kring patrullen och frågar efter andra områdespoliser som de känner men inte har sett på länge.
David minns att stämningen var en helt annan när han och kollegorna kom till Skäggetorp dagen före Paludans besök på skärtorsdagen.
– Det var väldigt upprört och när vi talade med våra fokuspersoner sade de att deras känsla var att det skulle braka lös nästa dag. Vi rapporterade det uppåt naturligtvis, men det är ju inte så mycket man kan göra med så kort varsel.
En fråga som många Skäggetorpsbor lyfte var hur Polisen kunde ge tillstånd att bränna Koranen i ett område som är hem åt så många muslimer. Och under fastemånaden ramadan till råga på allt. Det var hets mot folkgrupp, ansåg en del. David och kollegorna var inte helt uppsjungna på den diskussionen och kämpade för att förklara hur grundlagar och yttrandefrihet fungerar.
Så kom då den olycksaliga skärtorsdagen. David jobbade kvällspass och gick på klockan 14. En halvtimma senare hoppade han och kollegorna in i polisbussen och åkte mot Skäggetorp. Då återstod en timma innan Paludan skulle göra entré.
– Det fanns redan IGV-poliser och inkommenderade SPT-poliser* på plats, men det borde ha varit områdespoliser där också långt tidigare. Då hade vi kunnat gå runt och prata med personer i området och kanske upptäcka högarna med sten som man hade samlat. Men vi hade fått tydliga besked av ledningen om att vi inte ingick i kommenderingen.
Koranbrännaren
Rasmus Paludan är en 40-årig dansk-svensk advokat och politiker som har gjort sig känd för manifestationer där han bränner eller på andra sätt skändar Koranen. Han är partiledare för det danska partiet Stram kurs och ställer även upp i höstens svenska val under partibeteckningen Stram kurs Sverige. I Danmark gick partiet till val på att förbjuda islam i landet och utvisa icke-västliga invandrare och flyktingar
Källa: Danmarkshistorien.dk/Aarhus universitet.
Paludan hann aldrig ens dyka upp i Skäggetorp innan saker och ting spårade ur.
– Det gick väldigt snabbt från grönt till rött läge, och upploppet verkade organiserat till viss del, minns David.
Bland annat hade man blockerat infarten till Skäggetorps centrum med privatbilar. Polisen kunde se via sina drönare hur barn och ungdomar forslade sten till platsen i lådcyklar. Och hur andra slog sönder rutor på parkerade bilar, sprutade in tändvätska och tände på.
Och så började stenkastningen mot polisen. Det var en oväntad blandning av människor som deltog. Från maskerade ungdomar som David kunde känna igen på gångstilen, till pappor och mammor med barnvagnar och tioåringar i släptåg.
– Det var som någon slags familjeaktivitet. Kom nu barn så kastar vi sten på polisen ungefär.
Rivaliserande gäng från olika stadsdelar hade slutit tillfällig fred för att göra gemensam sak mot polisen. Och i folksamlingen fanns också helt okända personer som David tror hade kommit från andra städer.
Maria var inte på plats under upploppet på skärtorsdagen. Men hon jobbade i Skäggetorp på långfredagen och beskriver det som en av de sämre dagarna i hennes yrkesliv.
– De kriminella hade efterfest. De kramade om varandra, pekade mot oss och hånskrattade när vi kom hit. De firade upploppet som en stor vinst.
Men hos allmänheten såg hon mest besvikelse. Varför övergav ni oss? Det var frågan hon läste i deras ögon. Och David tycker att det är en berättigad fråga eftersom Polisen faktiskt backade ur Skäggetorp under en del av kravallerna.
– Vi lämnade området under x antal timmar och satt i vänteläge. Min känsla var att de flesta poliser som var med kokade av ilska och bara ville in igen.
Enligt polisledningen rörde det sig om en taktisk reträtt för att motverka en eskalering av våldet, men David är inte övertygad om att det var rätt väg att gå.
– Visst, finns det ingen polis på plats, så finns det ingen polis att kasta sten på. Men det känns som att vi lämnade allmänheten i sticket.
Samtidigt var graden av våld som riktades mot polisen en total chock.
– Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig något sådant. Det kändes verkligen personligt, som att det var vi poliser på plats som hade gett Paludan tillstånd att bränna Koranen.
Hur var det för dig som jobbar så nära invånarna i den här stadsdelen?
– Man tappade hoppet lite, all den tid som man har lagt ner för att ha en relation med alla som bor här. Det kändes som att det förstördes på en timma, och att det skulle bli svårt att återta den marken.
På påskdagen blossade nya kravaller upp i Skäggetorp när Paludan gick ut i sociala medier med att han tänkte komma till stadsdelen utan tillstånd från Polisen.
När Polistidningen besöker Skäggetorp är det bara två dagar kvar tills Paludan ska göra ett nytt försök att hålla valmöte i stadsdelen. Men det verkar som att samhället har dragit lärdom av det som gick snett under påskhelgen. I stället för att ligga lågt med vad som är på gång har man valt att förbereda genom att utbilda och informera om Sveriges grundlagar. Skolor, församlingar och föreningar har dragit åt samma håll. Organisationen Världens mammor delar ut flygblad i centrum där man uppmanar folk att stanna hemma när Paludan kommer. ”Låt det bli en söndag där vi behåller lugnet, det vinner vi alla på”, står det på flera olika språk.
Som ett led i det här arbetet har David och Maria blivit inbjudna på mingel i Shiamoskén som ligger i ett industriområde utanför Skäggetorp. Tidigare låg det en verkstad i lokalen, men nu hänger det en stor kristallkrona i stället för lyftkranar i taket. Och betonggolvet är täckt av en blå heltäckningsmatta. Mönstret består av valvbågar som visar vart de bedjande ska rikta sig i bönen. Det här är männens del av moskén och poliserna tas emot av imamen Hashim Al-Mossawi och ett tiotal moskébesökare med rötter i länder som Bosnien, Afghanistan, Irak och Libanon. Stolar ställs ut i en ring. En kartong med dadlar skickas runt tillsammans med yoghurtdrycken ayran. Flera av männen i ringen vittnar om att Sveriges rykte som ett tolerant land var en viktig anledning till att de flydde hit. Nu känner de sig inte lika säkra på att det var rätt val.
De förstår att Rasmus Paludan har yttrandefrihet och att Polisen måste skydda honom när han använder den. Församlingens budskap har varit att medlemmarna ska hålla sig hemma på söndag och inte ställa till med bråk. Men Polisen skulle underlätta deras arbete om man nekade tillstånd i just Skäggetorp där det bor så många muslimer.
– Är det inte Polisen som bestämmer plats? Han kan få åka ut i skogen och bränna en lastbil full av koraner, tycker någon.
En annan av männen tycker att Paludan får en gräddfil genom rättsväsendet, när man snarare borde sätta käppar i hjulet för hans verksamhet.
– Om jag förlorar mitt körkort tar det månader innan domstolen tar upp mitt fall och ger mig kortet tillbaka. När Paludan nekades tillstånd i Borås gav förvaltningsrätten honom rätt efter tre veckor. Hur kan det vara så?
Det är inga lätta frågor för David och Maria att besvara. Kanske borde Polismyndigheten ha skickat hit en chefsjurist snarare än två områdespoliser. De försöker så gott de kan. Att köra ut Paludan i skogen tror de inte är förenligt med regelverket. Men när det gäller förvaltningsrättens handläggningstider i tillståndsärenden måste de nog passa helt på frågan.
Maria poängterar att hon delar deras smärta över vad som hände under påsken. Hon knackar med handen mot skyddsvästen.
– Vi har vårt hjärta i Skäggetorp och mår också skit när sådant här händer.
Känslan bland poliserna var att invånarna hade vänt dem ryggen. Men nu ser hon en ljusning.
Männen i ringen spetsar öronen, hungriga efter goda nyheter i allt elände.
– Det finns ett gäng tonårstjejer i Skäggetorp som jag har haft en väldigt bra relation med. Men när jag träffade dem dagen efter det första upploppet hälsade de inte ens på mig.
Några dagar senare, efter det andra upploppet, stötte hon på dem igen.
– Då sprang de fram och berättade för mig hur Sveriges lagar är uppbyggda, hur Polisen arbetar och varför. Jag blev mållös. Jag förstod hur hårt olika aktörer i området hade jobbat för att sprida information om de här frågorna.
Dagen efter moskéminglet kom beskedet att Rasmus Paludan hade fått avslag på sin ansökan om att hålla möte i Skäggetorp. Han blev i stället hänvisad till Lilla torget i centrala Linköping påföljande dag. Där kunde man se honom bränna koran efter koran samtidigt som han körde olika förinspelade budskap på repeat: ”Muhammed var en pedofil och våldtäktsman, Muhammed var en pedofil och våldtäktsman …” Ett par hundra personer hade samlats vid kravallstaketen ett 50 tal meter bort. Merparten stod lugnt och småpratade i vårsolen. En och annan buade och skrek att Paludan var en horunge. Men några våldsamheter blev det aldrig. Kanske avskräckte polispådraget med SPT-poliser, rytteri, övervakningskameror, drönare och helikopter.
När Paludan packade ihop efter två timmar skyndade de mest engagerade motdemonstranterna runt kvarteret för att konfrontera honom när han smet ut bakvägen. De väntade en bra stund men fick aldrig se en skymt av den kontroversiella politikern. När den sista polisbussen rullade ut från torget insåg de att Paludan nog redan var långt borta och att det här var sista chansen att visa sitt missnöje.
– Är det någon som har några stenar? undrade en kille.
Men han fick ingen respons.
* Poliser som arbetar med den särskilda polistaktik som används för att hantera stora folksamlingar och kravaller.
