Erik Petschler har rätt. Vi bör utvärdera narkotikastrafflagen. Jag skrev om det här förra sommaren i SvD under rubriken ”Hög tid att utvärdera narkotikapolitiken”. Jag tänkte här komplettera vad jag skrev med ett mer polisiärt perspektiv.

Sverige står inför oerhörda utmaningar vad gäller kriminalitetens utveckling. Till stor del på grund av politiska beslut som fattats långt över polisledningens huvuden. Men Polismyndigheten axlar trots allt ett enormt ansvar för att vända trenden.

Samtidigt som detta sker har vi en poliskris. Polismyndigheten har svårt både att rekrytera och behålla anställda. Jag jobbar längst ut i linjen och är dessutom skyddsombud. Jag ser med egna ögon hur tunn den blå linjen är. Jag tror inte folk i allmänhet förstår hur få poliser det är som ser till att de kan sova tryggt om natten. Eller att helt nyutbildade poliser, som på sin höjd borde utreda stölder i butiker, i dag sitter med mordutredningar. Jag tror inte heller man är medveten om hur många av de brott man anmäler som läggs längst ner i högen, förundersökningsbegränsas eller läggs ner direkt de skrivits in.

Mitt i det här fortsätter polisens arbete mot narkotika. Ett arbete som 2020 renderade 124.000 brott. Det är cirka 340 brott om dagen eller 14 i timmen om man så vill. Detta tar i runda slängar upp cirka 2.000 polisårsarbetskrafter enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. De flesta av de brott som rapporteras är ringa bruk och innehav. De flesta som rapporteras är män runt 30 år, enligt vår statistik (Status). Detta är fakta på bordet. Är det då inte rimligt att vi tar reda på om det här massiva arbetet har effekt?

En undran är om vi verkligen nu ska lägga så stor tyngd på ringa brott? Och om vi kommer fram till att vi ska göra det, är det då verkligen män med begynnande flint och sedan 15 år etablerat bruk som ska vara huvudmålet?

Jag genomförde 2017 ett projekt som kallades för SPINDEL. Särskild PolisInsats Narkotika Dopning Effekt i Lokalpolisområdet. Det jag gjorde i projektet var att utbilda våra poliser att ta ”rätt” narkotikabrott. Rätt i den här kontexten var personer som inte förekom sedan tidigare eller som räknades som ungdomar eller unga vuxna. Vi drog gränsen vid 25 år. Om personen förekom för narkotikabrott sedan innan eller var rapporterad i närtid för narkotikabrott skulle vi inte rapportera personen för eget bruk om övriga kriterier inte var uppfyllda. Jag går inte in närmare på SPINDEL som koncept här, intresserade är välkomna att mejla till mig för detaljer.

Efter ett år kunde vi tydligt se effekterna av SPINDEL i vår statistik. Rapporterade egna bruk närmast halverades. Rapporterade innehav ökade och rapporterade överlåtelser mer än fördubblades. Genom att testa att jobba annorlunda mot eget bruk så fick vi mer tid att jobba mot innehav och överlåtelser. Framför allt kunde vi se att det gav direkt avtryck i statistiken. Effekten blev fler inlåsta langare.

Man kan ha olika syn på svensk narkotikapolitik. Jag vet att jag och Erik inte har samsyn i den aspekten. Men oavsett vilken väg man tycker Sverige ska ta avseende hantering av narkotika så ligger det i allas intresse att vi vet om det vi gör fungerar. Vi har nämligen inte råd att lägga en enda minut av polisers tid på något som inte fungerar.

Niklas Lindroth, områdespolis, sakkunnig narkotikabrott