Många viktiga verktyg i kampen mot narkotikabrotten slogs sönder i samband med omorganisationen 2015. Det här behövs för att vända trenden.

Jag var med redan under omorganisationen 1995. Chefer som informerade oss om vad den nya organisationen innebar sa då till oss att ”ni som inte tycker att detta är bra kan stå kvar på perrongen medan vi andra åker med tåget”. Det har i princip känts likadant 2015, då man slog sönder oss igen. Beslut tas över våra huvuden utan analys kring vad detta kan innebära arbetsmässigt, säkerhetsmässigt och rättssäkert för allmänheten, för utredare och för poliserna på fältet.

Mellan år 2000 och 2015 närmast tredubblades antalet narkotikabrott i statistiken. Sannolikt för att Polismyndigheten prioriterade dessa brott. Efter 2015 har de minskat. Förklaringen är enkel: man satsade mindre personal på att prioritera den brottsligheten. Därtill har bland annat också gränsen höjts för vilken mängd narkotika som krävs för att nå upp till grovt brott.  

Många var vi poliser som varnade för följderna. Att fler kriminella nu skulle vilja slå sig in i denna lukrativa verksamhet. Och att detta skulle leda till mer våld. Våld med dödlig utgång då fler skulle slåss om marknaden.

Man har i och med den senaste omorganisationen, 2015, slagit sönder fullt fungerande narkotikarotlar och mindre lokala nark- och ungdomsgrupper. Det har givetvis fått till följd att narkotikahanteringen blomstrat. Detta då narkotikabrott är spaningsbrott vars bekämpande kräver personaltillgångar i form av civilklädda poliser.

Ledningen, eller är det politikerna, verkar inte gilla när poliser är specialiserade. Det vill säga när poliser jobbar inom ett visst gebit som med ungdomar eller mot narkotika. Trots att dessa specialister uppenbart varit framgångsrika. Nu ska alla i stället kunna jobba med allt. Utredare ska utreda alla typer av brott. Många nya poliser tilldelades svåra ärenden. Man har tagit bort gamla chefer med erfarenhet och kastat in nya som aldrig sysslat med sådant de nu fått ansvar för. Alltför mycket god kunskap och bra arbetssätt har gått förlorat. Det kommer ta år att komma i kapp. Om vi ens, i dessa tider, kan komma i kapp.

Vad kan vi då försöka kräva av våra chefer och politiker?

1. Återinför våra tidigare rotlar med specialiserade poliser, så som våra narkotika- och ungdomsgrupper till exempel. Det tar många år att bli en riktigt duktig spanare till exempel.

2. Försök få ut lika många civilklädda poliser som uniformer på våra gator. Det är den klart bäst tillämpade brottsförebyggande åtgärden vi kan göra. Detta då de kriminella aldrig vet var, hur och när vi finns runt dem och i områdena. Detta skulle få fler att avstå från kriminell verksamhet av rädsla för att åka dit. Betydligt fler brott skulle uppdagas tidigare. Och betydligt fler brott skulle ge påföljande domar.  

3. Kräv ändringar i sekretesslagen för ett betydligt bättre samarbete med primärt socialtjänsten men även till exempel sjukvården.

Jonny Modigh, polis sedan 33 år. Tidigare länsnarkotikaroteln Stockholm. Numer Östergötland.