Annons

Annons

En provocerande god deckare

Svenska tv-poliser går bra, både inrikes och på export. Särskilt trovärdiga är de kanske inte. Men vad händer när man ställer några av landets mest kända deckare på Dramatens scen och låter dem hantera verklighetens ondska?
Svenska tv-poliser går bra, både inrikes och på export. Särskilt trovärdiga är de kanske inte. Men vad händer när man ställer några av landets mest kända deckare på Dramatens scen och låter dem hantera verklighetens ondska?

Ett luggslitet rådjur stirrar på oss från scenen. Här finns också andra föremål. En jordhög, en vattenkokare. Mitt på golvet står skådespelaren Jakob Eklund. Han har fastnat i ett uttryck mellan leende och undran och på kinderna rinner tårar. Repetition pågår av slutscenen i pjäsen Nordic Crime. Manus och regi av Mattias Andersson, som också är Dramatens konstnärlige ledare. När den här texten publiceras har pjäsen precis haft sin urpremiär.

Men nu är han en person som ägnat sitt liv åt något han börjat tvivla på.

Jakob Eklund har en lång karriär på scen och i film bakom sig. För en bredare publik är han kanske mest känd som den fiktive kriminalinspektören Johan Falk. Han som orimligt ofta undslipper sig ett förvånat ”vafaan”. Han har också en gång spelat titelrollen i Laura Trenter-dramat Pappa Polis, för en något yngre publik. En berättelse där polisen också är ett brottsoffer.
– Min roll i den var väl mest att ligga i en säng och vara skjuten,
säger han själv när det kommer på tal.

I Nordic Crime gestaltar han Stig, nött av ett ensamt och slitsamt liv i lagens tjänst. En man som, enligt sin uttolkare, valt poliskarriären som metod för att mota ett mörker han inte vill släppa fram. Kanske har det varit ett bra val, resonerar Jakob Eklund.
– Men nu är han en person som ägnat sitt liv åt något han börjat tvivla på.

Vad har du för relation till riktiga poliser?
– Jag har många kompisar som är poliser. Och under en period, när jag skulle göra Falk, fick jag träna med ett gäng i nationella insatsstyrkan. Jag vet att vi pratade om att var och en av dem har ett så stort enskilt ansvar.

"Jag har många kompisar som är poliser. Och under en period, när jag skulle göra Falk, fick jag träna med ett gäng i nationella insatsstyrkan. Jag vet att vi pratade om att var och en av dem har ett så stort enskilt ansvar", säger Jakob Eklund.

På frågan om han skulle rekommendera sina poliskompisar att se pjäsen svarar han att han kanske inte skulle göra det just för att de är poliser, även om handlingen kretsar kring rättssamhället.
– Det är i så fall mer utifrån att de är människor. På det moraliska planet.

Man verkar kunna göra hur många serier som helst, hur många avsnitt och filmer som helst. Folk vill alltid ha mer.

Hur kommer det sig då att regissören Mattias Andersson valde att ställa just kriminalseriernas figurer på scenen?
– Dels det här med att det är så omåttligt populärt. Man verkar kunna göra hur många serier som helst, hur många avsnitt och filmer som helst. Folk vill alltid ha mer, säger han.

Krister Henriksson är ledig från Dramaten för att spela in film den dagen då Polistidningen har med sig fotograf på repetitionen. Regiassistenten Anna-Lo Fjellström (med headset) läser i stället hans roll. Från vänster Nina Zanjani, Rebecka Hemse, Anna-Lo Fjellström och Lena Endre.

På Dramaten jobbar många skådespelare som vid sidan av scenen regelbundet gestaltar någon mer eller mindre tilltufsad polis. Då en genomsnittlig lön för en skådespelare är i linje med vad en riktig polis tjänar är det nog ingen hemlighet att det drygar ut kassan. Majoriteten av skådespelarna i den här uppsättningen har minst en fiktiv polis på sitt cv. Vi möter i uppsättningen bland annat Krister Henriksson, känd som Ystadspolisen Kurt Wallander.

Här som en riktig stofil som mest längtar tillbaka till en tid då det var fritt fram att röka på polisstationen. Skådespelarna spelar inte sina tv-poliser i föreställningen. De är i stället bara tilldelade namn som Saga, Falk och Beck utan koppling till vad publiken kan associera dem med sedan tidigare.

Skådespelarna går mellan olika roller under pjäsens gång i samband med att de tar sig igenom förhörsmaterial med inspiration från verkligheten. När perspektiven ändras aktualiseras frågor om trovärdighet. Vad är egentligen sant?

De brott som rollkaraktärerna ställs inför är däremot baserade på verkliga förundersökningsprotokoll och domar. Ärendena ekar bekant. Unga som utsätter en annan ung för våld och förnedring på en kyrkogård. Offret för våld i nära relation som dras till sin egen olycka som en magnet till metall. En förälders obegripliga grymhet mot sitt eget barn. Frågorna är bekanta, liksom de ofta otillfredsställande svaren. ”Det var inte jag”, ”det var inte så”, ”jag var inte där”. Vem är trovärdig?

Problemet med trovärdigheten förstärks av att fiktionen blir dubbel och trippel. När förhören ska gestaltas delar skådespelarna, eller är de sina tv-poliser, ut roller till varandra. Är de brottsoffer och förövare, eller är de skådespelare som spelar poliser som spelar förövare? 

Det är så mycket i den här världen som är ohanterbart. Det rollkaraktären Stig gör är ju att hitta ett sätt att hantera det.

Mattias Andersson är mycket tydlig med att det inte finns någon avsikt att beskriva polisarbete på ett realistiskt sätt i pjäsen. Tvärtom. Här är tv poliserna befriade från alla ambitioner att vara autentiska. Han använder i stället de välbekanta stereotyperna för att väcka en diskussion om det samhälle vi lever i.
– Det råder en sorts konsensus kring behovet av hårdare tag. I politiken tävlar man om hårdast tag. Förlåtelse, förståelse och godhet uppfattas som någonting väldigt provocerande i dag, säger Mattias Andersson.

Därför vill han undersöka det.
– Det är så mycket i den här världen som är ohanterbart. Det rollkaraktären Stig gör är ju att hitta ett sätt att hantera det.

Vi ska inte gå in i detalj på vad det är som Stig faktiskt gör. Själv talar han om att möta de brottsmisstänkta. Detta på ett sätt som högst troligt bryter mot flera av de lagar han vigt sitt liv åt att upprätthålla.

Rebecka Hemse är en av de skådespelare som kommer att bära uniform under föreställningen. Men inför intervjun skyndar hon sig att byta om. Polisuniformerna måste låsas in på teatern och det finns strikta regler för att de inte ska kunna hamna i fel händer.

Du nämner godhet, men är det godhet det Stig gör?
– Nej, precis, det är ju inte säkert.

Mattias Andersson hoppas att pjäsen ska bjuda in till tankar och diskussion.
– Kring vad är ondska? Vad är straff?
Han nämner till exempel Dostojevskijs Brott och straff, kanske den första kriminalromanen, vars dilemman är ständigt aktuella. Han har själv dramatiserat den under sin tid på Backateatern i Göteborg och under hösten går den upp i annan regi på Dramaten.

Men på teatern har vi ju lyxen att vara fria och inte behöva leverera några svar.

Skådespelaren Rebecka Hemse har spelat Inger, dotter till antihjälten Martin Beck, i ett stort antal filmer. Hon tycker det är viktigt att man förstår att skådespelarna, eller för den delen regissören, inte tar ställning.
– På vissa sätt är nog vårt arbete lite likt polisernas. Att sätta sig in och förstå hur någon annan tänker och liksom borra i det där mörkret.
– Men på teatern har vi ju lyxen att vara fria och inte behöva leverera några svar, säger Mattias Andersson.

De är däremot överens om att de inte kulle kunna hålla på med detta om de inte trodde på att det var möjligt med ett samtal. 

Regissören Mattias Andersson och skådespelaren Jakob Eklund prövar olika uttryck för slutscenen.

Jakob Eklund står, när repetitionen av sista scenen går mot sitt slut, kvar mitt på scen. För en utomstående är det svårt att veta om han blivit kvar i sina egna funderingar eller i rollkaraktären. Stig har nämligen en del att fundera på när pjäsen går mot sitt slut och allt är något urspårat. Eller som en av hans motspelare uttrycker det kanske ”helt sjukt”. Även rådjuret finns kvar, nu som en sorts huvudrollsinnehavare. En symbol för någonting rent och oskyldigt, men också för ett trauma och skuld. Vattenkokaren och jordhögen har också de givits liv och brutal mening.
– Tänk om Stig kunde liksom lyftas upp i ett ljus, säger någon i ensemblen.

Det är väl ingen som egentligen tror på en enkel lösning på de här problemen vi står inför.
Nemanja Stojanovićs karaktär ställer sig frågande till vad den äldre kollegan, Jakob Eklunds Stig, håller på med.

Alla skrattar men det hörs också ett hummande som antyder att det kanske inte är en helt galen idé. Eller så är den bra för att den är galen. Att den skevar som scenen ska göra. Som hela samhället kanske gör.
– Det är väl ingen som egentligen tror på en enkel lösning på de här problemen vi står inför, säger Mattias Andersson.

Han syftar på våldet, brottsligheten och kriget som rasar i Europa.
– Det viktiga med föreställningen är att man pratar om de här skeendena. Vad är det vi ska göra tillsammans, som samhälle?

NORDIC CRIME
I rollerna:
Krister Henriksson,
Rebecka Hemse,
Jakob Eklund,
Lena Endre,
Nemanja Stojanović,
Nina Zanjani.
Regi och manus: Mattias Andersson.
Spelas mellan: Urpremiär 8 september till 21 december.
På: Dramatens lilla scen.

Svenska polisserier: »Klichéfyllt och over the top«

När Polistidningens reporter frågar poliser på Twitter hur de känner för svenska deckare kommer det inte många hyllningar.

”Nä, tittade på typ Beck och Wallander tillsammans med min fru när de kom, men hon tröttnade på mina kommentarer på hur fel allting var”, svarar signaturen JFUL. ”Avskyr svenska serier, det är för enkelt att störa sig på alla fel”, skriver K Boo som är ganska representativ för gruppen.

”Ytterst få jag klarar av. De är så klichéfyllda och oftast over the top”, skriver Kricke Dick. Utländska polisserier verkar dock kunna gå hem. Långköraren The Wire tycks ligga på topp. Johan S tycker Gunvald Larsson, Martin Becks koleriske sidekick, är en rolig karaktär och någon hyllar gamla godingar som Mannen från Mallorca.

Jakob Eklunds Johan Falk får faktiskt också godkänt av en twittrande polis. Som underhållning då. Den som trodde att Malmöserien Tunna blå linjen slipper undan kritiken för sin gedigna research går bet. Signaturen Paragraf 13 slår fast att ”det är det sämsta i närtid”, även om han får några mothugg av de som menar att serien lyckats ganska bra.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser