”Framtidskraft”, upprepade Lena Nitz några gånger under förmiddagens kongressöppning. Förargligt kan tyckas då det ju är” framgångskraft” som är tema för kongressdagarna och således upptryckt på den stora skärmen bakom henne. Men felsägningen kändes inte otypisk.
Samma eftermiddag, under avtackningen av samma ordförande, var nämligen hennes förmåga att tappa bort väskor, pass, telefoner, biljetter och ibland sig själv ett tema som lyftes. Av de som stått henne närmast på styrelsens viceposter genom åren. Även hennes hållfasthet när det blåser och hennes vinnarskalle lyftes fram. Och på en liten film där olika politiker och fackliga höjdare hade lämnat en hälsning gjorde hennes mentor genom åren, Gunno Gunnmo, klart att hon inte hetsar upp sig vid kriser, vilken han menar är en stark framgångsfaktor för en facklig ledare.
Och helt fel var kanske inte ”framtidskraft” då hon själv ger uttryck för att det känns bra att lämna när Polisförbundet har så mycket medvind i sina frågor.
– Och i ett läge med en förbättrad tillit mellan oss och arbetsgivaren.
När hon, en knapp vecka före kongressen, fick frågan från Polistidningen om det känns skönt att lämna över svarar hon inledningsvis med att det har varit en av de roligaste tiderna i hennes liv.
– Men det har varit slitsamt. Däremot känns det roligt att lämna när Polisförbundet har så mycket medvind i våra frågor.
Vad kommer du sakna?
– De där tillfällena när man har samlat kraft och någonting börjar lossna. Som när vi fick beslutet på att vi skulle bli fler poliser. Och när vi nu har fått till den breda konsensus hos både politiker och på myndigheten om att det måste satsas på polislönerna.
När Lena Nitz tillträdde för tolv år sedan hade man ett annat läge. Under avtackningen framgår inte minst hur splittrat både förbundet som sådant och styrelsen var. Då, 2010, intervjuades hon i Polistidningen. Intervjun avslutades med frågan om var svensk polis står om fem år. Hon svarade bland annat att professionaliseringen av polisen ska vara i mål och högskoleutbildningen ska vara ett faktum. ”De kraven släpper vi inte”.
– Och det har vi ju inte gjort. Och vi är ju verkligen på väg dit. Men det tog inte fem år.
Förklaringen ligger enligt henne i att det funnits oenighet inom politiken. Men också inom poliskåren och vissa delar av förbundet har det också funnits motstånd.
– Men jag upplever att det har ändrats. Även vissa politiska partier har ju faktiskt börjat flytta positionerna när det gäller polisutbildningen.
Dock finns en oro att det ska komma någon form av svängning. Till exempel bekymrar henne pratet om att dela upp utbildningen.
– Där måste Polisförbundet fortsätta hålla emot. Det är viktigt med helheten i polisyrket. Allt hänger ihop.
Bland höjdpunkterna nämner hon manifestationen i Kungsträdgården som Polisförbundet arrangerade 2014. Den samlade poliser från hela Sverige för högre ingångslöner och rimlig löneutveckling.
– Men också att flera gånger ha fått skriva på ett av lönerörelsens bästa avtal.
På frågan om det inte känns lite orättvist att många poliser kanske inte riktigt uppfattar Polisförbundets framgångar i lönerörelsen menar hon att man ju faktiskt inte helt lyckades få igenom den fördelning man ville ha av de extra lönemedlen. I första vändan.
– Men nu är vi på väg åt rätt håll. Det är den här tillitsbiten igen. Mellan parterna.
Någonting Lena Nitz önskar sig är däremot en rikspolischef som i större utsträckning förstår sin viktiga position, säger hon.
– Jag har haft att göra med tre rikspolischefer under mina år som ordförande och jag har alltid frågat hur de tänker utveckla saker utifrån att de faktiskt är chefer för en hel yrkeskår. Och de har nästan verkat lite förvånade. Är jag?
Vad har varit svårast?
– Tyngst under åren har varit att gå på kollegors begravningar. Poliserna som inte kom hem.
Med detta vill hon också lyfta som en framgång att man äntligen instiftat polisens minnesdag.
– Men det har också varit jobbigt när vi hamnat i tillitsbrist med arbetsgivaren.
Hon pekar på omorganisationen 2015 som en mycket långdragen sådan där bristen på tillit genomsyrade flera år av processer.
– Fördelningen av de här lönemiljarderna, när facket lämnades utanför, var en annan sådan.
Är det någonting som har överraskat dig? Nu var ju du ganska rutinerad fackligt när du fick rollen, men var det något du inte kunnat förutse?
– Hur man lever, sover, drömmer fackliga frågor så att det är väldigt svårt att koppla bort.
Hon menar att det tog lång tid att lära sig att faktiskt vara ledig i ordets rätta bemärkelse.
– Och vissa frågor går fortfortfarande igenom den mentala skyddsvästen.
Det är också det medskick hon väljer att göra till sin efterträdare. Inte minst för att försöka ta hand om sina personliga relationer.
– Det jag har lärt mig är att lösningen, det finns nästan alltid lösningar, den hittar man bäst tillsammans med andra. Det är sällan man har den själv.
Hon syftar på de nätverk som hon varit med och startat upp inom den fackliga organisationen och som har varit till stor hjälp.
– När det kommer till att tänka och lösa saker tillsammans.
Hur har det varit att bli en sådan mediekändis som du ju faktiskt är? Det är ju inte en självklarhet för alla fackordförande.
– Det var ju ett medskick att vi skulle vara mer offentliga och höras i debatten. Men jag har aldrig haft några drömmar om att stå på scen. Det har ingått i mitt uppdrag och jag har velat göra det så bra som möjligt och det gläder mig att poliser i dag har en stark röst.
Vad som händer efter kongressen har Lena Nitz ännu inte helt klart för sig. Hon har under en tid undvikit att delta i möten med Polismyndigheten där intressekonflikt skulle kunna uppstå. De första veckorna kommer hon vara kvar för att hjälpa sin efterträdare att komma på plats. Och ännu kvarstår några timmar som förbundets ordförande. Men som hon själv sa i samband med avtackningen.
– När klubban faller på torsdag är jag inte längre Polisförbundets ordförande.
Innan hon lade till att om någon hittar en borttappad telefon någonstans är den antagligen hennes.
