Det var i maj i år som Polistidningen publicerade en debattartikel under rubriken ”Vilka poliser vill vi ha?” Tidningens webb slog läsarrekord och Johan Siverland satt plötsligt i olika studios flera gånger om dagen.
– Jag var absolut inte beredd på att det skulle bli den uppmärksamheten, säger han i efterhand.
Däremot säger han sig inte bli nervös av en sådan sak som att sitta i en morgonsoffa.
– Det handlar bara om att tänka sig för så att man inte säger någonting man inte kan stå för.
Johan har varit lärare på polisutbildningen vid Södertörn i ett år i höst. Han var operativ koordinator för utredningen i Södertälje när han fick ett telefonsamtal.
– De ringde upp mig efter att en gammal kollega rekommenderat mig.
Tjänsten som ämnesansvarig lärare i trafikens juridik hade av olika anledningar hastigt blivit vakant.
– Jag tror att det tog fem dagar mellan samtalet, via intervjuer, till att jag erbjöds jobbet.
Han är också lärare i förhör och brottsutredningens psykologi samt relationsvåld.
Någon vecka in i debatten och mediaaktiviteten som Johans artikel utlöste sa han till någon av de journalister som kontaktade honom att han ville försöka fasa ut sig. Men sen har han konstaterat att frågan inte är död.
– Inte med tanke på hur Polismyndigheten bemötte det här.
En polislärare som ”anekdotiskt återgett några studenters tillkortakommanden”. Så beskrivs Johan av Polismyndighetens dåvarande HR-direktör Henrik Dider i en replik i Svenska Dagbladet som publicerades i maj. Repliken är inte ett svar på Johans debattartikel utan på en ledartext, även den i i Svenska Dagbladet, om sänkta krav.
Något svar från myndigheten direkt ställt till Johan nådde varken honom eller media. Johan noterade att rikspolischefen i en intervju i ett annat sammanhang sagt att han brukar ringa poliser som uttryckt missnöje i media. För att lyssna på dem. Men Johan fick inte något sådant samtal och tycker att myndigheten i allra högsta grad svarade överslätande på de frågor de fick efter hans inlägg och de efterföljande skriverierna om ”lågbegåvade studenter”. Johan mejlade Anders Thornberg och frågade varför.
– Men det kom aldrig något svar. Däremot var ju kommunikationsavdelningen snabba med att höra av sig och erbjuda sig att sätta ihop ett färdigt kommunikationspaket. Jag gillar inte det där. Att inte låta folk svara självständigt på frågor.
Dagen efter att Polistidningen träffar Johan har han dock fått en kallelse till HR direktören Henrik Dider. Bara om att han ska infinna sig på Polismyndighetens huvudkvarter i Kronoberg för ett möte. Inte vad det gäller.
– Det känns ju lite härskarteknik så där, tycker Johan som valt att ta med sig en mer erfaren kollega från polisutbildningen.
– Hon har jobbat längre än vad jag har och kan ge en bättre bild.
När vi hörs efter mötet är han positivt överraskad och säger att han upplevt Henrik Dider som genuint intresserad av vad de båda hade att säga.
– Så får vi väl se vad det bli av det, säger han.
Det han skulle vilja uppnå är att man antingen ändrar intagningskraven eller förlänger utbildningen så de som inte håller måttet kan få en chans att öva. Tiden på skolan, möjligheterna att backa bandet och gå igenom övningar där utfallet inte blev bra, finns inte.
– Studenterna blir väldigt bra på att dra fram rätt lagstiftning vid rätt tillfälle, men det handlar mycket om att kunna hantera situationer. Jag har till exempel föreslagit mer tid för slutövningar i stället för uppsatsen som jag tycker tar för mycket tid.
Ett annat exempel han nämner är bilkörningen. För att antas till utbildningen behöver man inte ens ha tagit sitt körkort än. Det räcker att man har det när skolan börjar.
– Okej, man kan ta in studenter utan körvana, men det kräver ju mer bilkörning i utbildningen.
Medias respons på debattartikeln är han nöjd med. I något enstaka fall upplever han att framställningen inte blev så bra och rubriken vinklades hårt. Annars tycker han att skildringen av problemet och frågorna han fått varit konstruktiva och nyanserade.
Han har dock tackat nej till att medverka i ett sammanhang.
– Det finns medier som jag vet vill göra det här till en fråga om invandring och etnicitet. Men studenterna i mina exempel är i många fall helt ”svenska”.
Johan tycker däremot det är problematiskt när en student inte behärskar svenska språket fullt ut och har exempel på när detta fått konsekvenser för brottsoffer. Som när en polis i förhör frågade ett våldtäktsoffer om det hade varit ”skönt”.
– Han hade inga onda avsikter. Det var en språklig sak, men du kan ju föreställa dig hur det uppfattas av brottsoffret.
I övrigt tycker han inte att studenters etniska bakgrund har någon betydelse.
– Det här är inte ett invandringsproblem.
Hur har studenterna reagerat? Vågar de ställa frågor nu eller är de rädda att du ska uppfatta dem som lågbegåvade?
– Jag har tvärtom fått mycket positiv respons. Studenter som tackar mig för att jag vågar lyfta frågan. De som är kritiska, och det vet jag att vissa är, säger det inte till mig. Det är sådant jag överhört eller fått från andra och visst finns det de som känner sig träffade.
En sak Johan lyfte som ett problem i sin text var ”studenter som är tvungna att ta psykofarmaka för att klara av vardagen”. Det har väckt en hel del kritik. Johan tycker själv att utrymmet för individuell bedömning borde vara större.
– En sak är om man äter antidepressiva eller liknande en period. Men att redan på skolan vara beroende av starka ångestdämpande preparat och dessutom ha visat prov på vad som kan hända om medicinen inte tas, då bör man inte bli polis.
De exempel han själv hade i åtanke menar han rör personer som kan bli direkt farliga ute i verksamheten. Någonting han också säger att skolan känner till.
Ett år som lärare på polisutbildningen är inte tillräckligt länge för att riktigt veta om han trivs än, säger han.
– Det är en helt annan värld. Jag är van vid Polismyndigheten och strukturer och rutiner som råder där. Här råder helt andra regler. Tentor och examinationer. Men det är roligt att ha med studenterna att göra.
När Polistidningen träffar Johan har han en lång sommarsemester framför sig. Han trivs med att vara hemma, ägna sig åt hundträning och läsa böcker. Han bor lantligt, nära vatten. På skyddad adress. Det sedan hans fru 2017 utsattes för ett kidnappningsförsök riktat mot honom. Det hela hade kopplingar till ett ärende i vilket han biträdde en åklagare.
– Nu mår hon bra. Men det har varit mycket mardrömmar. Jättejobbigt. Vi blev ju tvungna att flytta också och så.
Ibland sover han lite dåligt. Men han har hittat det perfekta sömnmedlet.
– Jag är väldigt historieintresserad. Läser mycket och så. Och just nu är jag lite insnöad på spioner.
Han berättar att han därför kom att lyssna på en radiodokumentär med Stig Bergling som berättar om sitt liv.
– Han har en väldigt sövande röst. Så jag brukar sätta på den när jag har svårt att sova. Det kan ju kanske se lite märkligt ut om Säpo skulle få för sig att kolla min historik, skrattar han.
Det har slagit Johan att han skulle kunna ses som besvärlig av arbetsgivaren. Och att det finns risk för repressalier. Att Polismyndigheten skulle vilja göra sig av med honom. Johan hoppas inte att hans engagemang och frispråkighet ska straffa sig.
– Men är det så får det vara värt det. Man måste få säga vad man tycker.
Johan Siverland
Ålder: 48.
År i tjänst: 17.
Lön: 46.000.
Poliskarriär i urval: Krimjouren i Södertörn, utlandstjänst i Kosovo, stationsbefäl i Södertörn. Jobbade i olika roller på utredningen i Huddinge innan han kom till Södertälje. Lärare på polisutbildningen vid Södertörns högskola sedan ett år.
Familj: Fru, dotter, hund.
På fritiden: Läser mycket, gärna om historia. Spelar trummor i rockcoverbandet X-tension. Hundträning.
Läs mer:
Läs mer:
