”Polistidningen är tydliga här”, kommenterar en läsare på Twitter en debattartikel vi publicerat. Det är jättefel. Vi är aldrig tydliga med ett ställningstagande. Vi tar inte ställning. Men vi är tydliga med vikten av det fria ordet. Den skillnaden är jätteviktig.
”Man måste få säga vad man tycker”, säger polisläraren Johan Siverland i denna intervju. I våras skrev han en ganska blottläggande debattartikel om vad han ansåg vara olämpliga polisstudenter på sin skola, vilken publicerades i Polistidningen. Ja, man måste få säga vad man tycker, men det krävs ändå ganska mycket mod av en människa att säga det.
”Ingen har fått sparken för sin tystnad”, står det i en anteckning jag sparat från en ledarskapsföreläsning. Det är onekligen ord som fastnade eftersom jag har kvar dem och tänker på dem tre år senare. För visst är det så, i den krassa verkligheten, att vissa av dem som säger vad de tycker kan få en rätt tuff tillvaro.
I Polistidningen får man vara anonym. Det är synd och symtomatiskt att man vill vara det, men den premissen är nödvändig för att alla ska våga.
Att vara med som intervjuperson eller debattskribent, anonymt eller med namn, är inte kopplat till att man ska tycka som vi tycker, för vi tycker ingenting. Vi är en oberoende tidning.
Det är inte alltid det fria ordet känns som en smeksam sensommarvind. Det kan göra ont. Och vara ganska besvärligt och tidsödande. Men det är i alla fall min bestämda uppfattning att det är bra och borde uppmuntras att olika åsikter, inom anständighetens gränser, möts, stöts och blöts. Att få ta del av andras perspektiv vidgar verkligheten. Öppna kort skapar inte alltid konsensus, men förhoppningsvis förståelse, respekt och acceptans. Just de inslagen känns som samhälleliga bristvaror just nu.