Patrik Thunholm och kollegorna hade varit på Ica Viksjö och hämtat tårtan de skulle äta på eftermiddagen, på hej då–fikat innan han skulle gå på ett års tjänstledighet för att plugga. Han minns datumet, torsdag 28 oktober 2010. Efteråt stannade de till på en skola för ett besök. Patrik hade jobbat där som lågstadielärare och det kändes roligt att komma tillbaka.
Under besöket fick de larm om en livlös kvinna på Söderhöjden. De åkte till brottsplatsen och efter att ha gripit mannen och försökt få liv i kvinnan kom Patrik på varför han kände igen mannen. Han var pappa till två av barnen i skolan. Ett av dem hade gått i hans klass, ett annat på förskolan. Den livlösa kvinnan var mamman.
– Jag hade varit lärare och träffat föräldrarna vid hämtningar, lämningar och utvecklingssamtal. Haft magkänslan att allt inte var hundra med den här familjen, och fick det bekräftat. Jag såg framför mig barnen som föräldralösa och har efter det gått och tänkt – vad hände sen? Det är den händelsen som berört mig mest.
Patrik var anställd som polis mellan 2004 och 2015. Förutom att han jobbade som dåtidens version av områdespolis i Stockholm var han de första åren i yttre tjänst och som inre befäl i Falkenberg. Han har också varit lärare på Sörentorp, gjorde ett mellanspel på Polisförbundet som studerandeombudsman, och var särskild rådgivare under uppbyggnaden av polisutbildningen vid Södertörn.
Patriks övriga cv kräver mer utrymme än möjligt i denna artikel.
– Jag är rotlös på något sätt, som en arbetsmarknadsturist.
Karriären började som yrkesofficer 1996. Kortfattat hoppade han efter det militära på jobbet som lärare och arbetslagschef. Efter det polisiära blev han verksamhetschef på brandkåren Attunda. De senaste åren har han varit analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och utredare på Myndigheten för psykologiskt försvar. Han har också en fil. mag. i rättsvetenskap och informationsvetenskap.
Döden har funnits närvarande genom hela hans arbetsliv, säger Patrik. Genom mordet då i oktober 2010. Och inom Försvarsmakten tog en av hans soldater livet av sig efter en övning där han var insatschef. Patrik bar på en skuldkänsla eftersom han hade skällt på soldaten kvällen innan, men ville inte prata om det utan satt i ringen på krisstödssamtalet med ”armarna i kors och ett påklistrat machofejs”. När Patrik jobbade inom räddningstjänsten dog en brandman som ryckte ut på en trafikolycka och själv blev påkörd. Att som chef hantera allt från minnesstund och krisstöd till att skriva rapport till Arbetsmiljöverket och samtidigt lyckas få verksamheten att rulla som vanligt gav honom andra perspektiv.
Döden är anledningen till att Patrik började skriva och resultatet är boken Känslostorm – att möta döden i sitt arbete som släpptes 12 oktober. Han kallar den en erfarenhetsbaserad fackbok som varvar händelser, känslor, fakta och verktyg. När han skrivit den har han för ögonen haft blivande poliser, brandmän och officerare. Kanske även anhöriga hemma, för en bättre förståelse för jobbet.
De 13 kapitlen handlar bland annat om mord, krisstöd, att hantera dödsfall i sin egen organisation och dödsbud.
– Just dödsbud är en surrealistisk situation som polis. Först sitter jag på makten att informera, på information som kommer att ställa någons liv på ända. I samma situation som den lämnas över blir jag maktlös i vad reaktionen blir efteråt. Att först sitta på makt, sen vara utan makt och se någon falla.
Han skulle inte säga att boken är ett sätt att bearbeta jobbiga händelser. Bearbetat är det, även om det fortfarande väcker känslor.
Inför att han skulle börja med boken skrev han till ett av barnen i familjen som fick sin mamma mördad. Förra sommaren träffades de, och Patrik har fått svar på frågan vad som hände sen.
– Det har gått mycket bättre än jag trodde för honom. Vi hördes av förra veckan senast.
Under de sju år som gått efter att Patrik sa upp sig som polis har han känt en viss hemlängtan och sedan 8 september är han tillbaka på Polismyndigheten. Han ska tillsammans med en handfull poliser starta en grupp för operativ kommunikation i region Stockholm. När Polistidningen träffar honom är det dagen innan jobbstart och han har kvitterat ut brickan. I morgon ska han kvittera ut tjänstevapnet och skjuta upp.
– Det ska bli jäkligt kul att jobba med snutar igen, med allt vad det innebär. Det är som polis hjärtat klappar, där jag känner mig mest hemma. Även om det gått sju år och en omorganisation.
Tanken är att gruppen ska jobba nära lokalpolisområdena och rikta in sig specifikt mot deras lokala problembilder. I ett område kanske målet är att få epatraktorförare att köra lagligt, i ett annat att förmå fler personer att lämna in vapen, och i ett tredje att få gängkriminella att lämna den miljön.
– Vår uppgift är att komma fram till vad vi kan göra kommunikativt för att få till en förändring i beteende i den utvalda målgruppen. Vad karaktäriserar målgruppen, hur kan vi nå fram till dem, vilka knappar ska man trycka på?
Operativ kommunikation kan handla både om det fysiska uppträdandet, till exempel att köra med radiobilen vid en viss plats och tidpunkt. Men det kan också handla om att skicka budskap muntligen, till exempel i samband med en
husrannsakan.
– Vår take på det här är att allt kommunicerar. Allt poliser säger, inte säger, gör, inte gör, skickar budskap. Vi ska jobba lokalt och nära och inte uppe på någon strategisk nivå.
Jobbet är ett pilotprojekt, inledningsvis sex månader, med möjlighet till förlängning. Ett av Patriks villkor för att komma tillbaka var att få göra det som polis, inte civilanställd.
– För mig är polisyrket inte bara ett yrke utan också en del av identiteten. Att ingå i ett sammanhang. Av alla de yrken jag haft är polis det jag varit mest stolt över. Samtidigt högaktar jag de civilanställda som kämpar på mot våra gemensamma mål.
En solklar bonus med att återvända är också att han får sitta i polishögkvarteret Kronoberg på Kungsholmen i Stockholm.
– Ett arbetsmiljömässigt paradis för en polishistorisk nörd som mig.
Han är tjänstledig från Myndigheten för psykologiskt försvar, men säger att han ser det som att nu går han tillbaka som polis. Hans analys av sina många jobbyten är att de kanske är en revolt mot hur hans pappa levde.
– Han vantrivdes, men valde ändå att stanna på en och samma arbetsplats för att få guldklockan. Den var så himla viktig. Han var trygghetsnarkoman och rädd för förändring medan jag älskar förändring. Jag går i gång på utveckling, av andra och av verksamheter.
Men på det privata planet är han inte rotlös, fastslår han.
– Jag har hustru sedan 22 år och blev morfar förra hösten. Och yrkesmässigt kan man säga att jag har slagit rot i den offentliga samhällskroppen. Jag skulle inte kunna tänka mig att gå till det privata.
PATRIK THUNHOLM
Ålder: 48 år.
Familj: Frun Marina, barnen Saga (22), Lucas (17) och barnbarnet Matheo (1).
Fritid: Läsa polishistorisk facklitteratur, lyssna på modern country, resa och gå på restaurang.
Kuriosa: Köpte i vintras en blå Ford Mustang, 72:a. Olika tillverkningsår, men samma modell och färg som flyktbilen vid Norrmalmstorgsdramat. Det ligger inget meckintresse bakom bilköpet, utan han har den mest för korta turer. Och som intresserad av polishistoria tänkte han att det ligger en del av den biten i bilen.
