Efter två års tjat från Polistidningen och påtryckningar från Polisförbundet fick tidningen till slut göra ett reportage om Säkerhetspolisens livvakter. Polistidningen intervjuade livvakterna i deras egenskap av enskilda poliser och Säpoanställda – inte som talespersoner för Säkerhetspolisen. Ändå krävde presstjänsten att få vara med när livvakterna fotograferades och intervjuades. En pressekreterare vid myndigheten förklarade att det är den rutin som gäller när medarbetare talar med media. Där finns ”ingen förhandlingsmån”, som han uttryckte det.
Läs mer:
Efter reportaget kontaktade Polistidningen Säkerhetspolisens presschef Karl Melin för att höra hur han ser på de anställdas möjligheter att använda sin meddelarfrihet och berätta om sina arbetsvillkor i media.
– När det gäller förfrågningar från media, till exempel från er, så är det ju så att myndigheten förespråkar att de här kanaliseras genom presstjänsten. Och här är det viktigt att inte förväxla den här ordningen med den enskilda medarbetarens meddelarfrihet, säger Karl Melin.
Karl Melin, presschef Säkerhetspolisen.
Det skulle alltså inte vara något problem för dem att själva ta kontakt med oss och använda sig av sin meddelarfrihet?
– Den rättigheten och möjligheten finns ju. Men eftersom Säkerhetspolisen är en säkerhetstjänst blir dock ett undantag i lagen om meddelarfrihet särskilt framträdande, nämligen att den enskilde aldrig får avslöja uppgifter som kan innebära att personen begår vissa brott mot rikets säkerhet.
Från början tog vi direktkontakt med en livvakt via Polisförbundet. Han tackade ja till att vara med i reportaget, men behövde stämma av det med sina chefer. Senare återkom han och sade att vi behövde gå via presstjänsten.
– Okej, jag hör vad du säger och jag kände nog inte riktigt till den bakgrunden. Från vår sida, och min sida, har jag vetat om att det var en medieförfrågan som hade kommit in, och då har vi hanterat den som vi brukar göra.
I slutändan är det alltid den enskilda anställda som måste bedöma om en känslig uppgift kan lämnas till media med stöd av meddelarfriheten, eller om den omfattas av en sådan kvalificerad tystnadsplikt som går före meddelarfriheten. Det är inte ovanligt att Polistidningen intervjuar personer som, mitt under intervjun, bestämmer sig för att använda sin meddelarfrihet och åberopa källskyddet. Till exempel med orden: ”Det får inte komma fram att det är jag som har sagt det här, men det kan vara bra för dig att veta att …” Det är den typen av förtroenden som gör att vi kan skriva initierat om läsarnas frågor. Men det blir svårt, för att inte säga omöjligt, om det sitter med en representant för arbetsgivaren och lyssnar på allt som intervjupersonen säger. Vad gäller den problematiken hänvisar Karl Melin återigen till att Säkerhetspolisens personal har meddelarfrihet, och fortsätter sedan:
– Men en intervjusituation, där media har hört av sig till Säkerhetspolisen, det hanterar vi i presstjänsten.
Är det alltså er policy att om media går via presstjänsten och får kontakt med en medarbetare, då ska ni vara med under intervjun som följer?
– Ja, vi hanterar de förfrågningar som kommer in och sedan gör vi bedömningar och avvägningar i vårt arbete, men det är en del i hur vi arbetar i presstjänsten.
Ja, men är det ett krav i samtliga fall att ni ska vara med vid intervjun?
– Vilka bedömningar och avvägningar vi gör har jag inte möjlighet att närmare gå in på.
Är det också sekretessbelagt?
– Det är en del av vårt arbete.
Menar du att det blir en fara för rikets säkerhet om du förklarar varför ni kräver att få vara med vid de här intervjuerna?
– Nej, men återigen vilka bedömningar som vi gör vid presstjänsten vid Säkerhetspolisen är ingenting som jag har möjlighet att gå närmare in på.
Den förklaring jag fick från er pressekreterare var att han behöver vara med för att kunna ingripa om någon av livvakterna börjar säga saker som är hemliga. Är det därför presstjänsten ska vara med vid intervjuer?
– Nu hänvisar du till en intervjusituation där jag inte har någon närmare kunskap om exakt vad som har sagts eller inte. Jag kan återigen konstatera att vilka bedömningar och avvägningar som vi gör har jag ingen möjlighet att gå närmare in på.
Varför ska någon från just presstjänsten vara med under intervjuer om det handlar om att ge stöd i sekretessfrågor? Är det inte bättre att ha med någon jurist eller liknande?
– När det gäller intervjuer och förfrågningar från media till säkerhetstjänsten förespråkar Säkerhetspolisen att de kanaliseras genom presstjänsten vid Säkerhetspolisen. Vilka bedömningar, avvägningar och ställningstaganden som görs i arbetet är inget vi kan gå in på.
Vad är Säkerhetspolisens instruktion till medarbetarna om de blir kontaktade av media för en intervju? Är det att hänvisa vidare till er eller kan medarbetaren ta intervjun på egen hand?
– Vad gäller vårt arbete och inre liv så har jag ingen möjlighet att gå närmare in på det, utan kan konstatera att medieförfrågningar som kommer in till myndigheten hanterar vi vid presstjänsten.
Jag hör er prata mycket om ert ”inre liv” och att det inte är något ni går in på. Men vad är sekretessgrunden egentligen?
– Ja, det är ju som så att vad gäller vårt arbete i stort för att kunna sköta vårt uppdrag så kommer man snabbt in på metoder och hur vi väljer att göra avvägningar och bedömningar. Det har vi ingen möjlighet att gå närmare in på. Det är reglerat utifrån vilka möjligheter vi har som säkerhetstjänst att kunna vara öppna i olika frågor.
