Att få förtroendet att väljas till Polisförbundets ordförande på kongressen i slutet av september är det finaste som hänt mig som polis.
Men det är ett förtroende som kommer med ett stort ansvar, ett ansvar att arbeta för att våra kollegor ska få det bättre – på alla sätt.
Vi vet sedan lång tid tillbaka att högre löner är absolut nödvändiga för polisers vilja att stanna i yrket. Vi vet också att högre löner behövs för att locka nya till yrket.
Men lönen måste också spegla det vi gör. Den måste spegla att vår uppgift är att försvara demokratin, att värna människovärdet och att värna vår säkerhet och rättssäkerhet. Lönen måste också spegla den breda kompetens vi poliser besitter i ett svårt, komplext och utsatt yrke.
Därför lovar jag att den nya förbundsstyrelsen ska fortsätta att kämpa för högre löner – för alla poliser.
Jag lovar också att den nya styrelsen ska fortsätta arbetet för att vi ska kunna känna oss så trygga som det bara går, även när vi jobbar under svåra förhållanden. Vi kan inte totaleliminera riskerna. Så ser inte polisyrket ut. Men vi kan och ska minimera dem.
Alla ska kunna komma hem till sina familjer efter arbetsdagens slut. Jag vill aldrig mer få ett sådant samtal som jag fick en junikväll för drygt ett år sedan, då när jag fick veta att vår kollega Andreas Danman mördats i tjänsten. Och jag vill aldrig mer ha kollegor som attackeras på det sätt som skedde under påskkravallerna.
För att nå dit, till ett säkrare arbetspass, måste vi alla kämpa varje dag för en säker arbetsmiljö, på alla sätt vi kan och på alla nivåer. Med gemensamma krafter måste motverka att kåren utsätts för våld, hot och hat.
Vägen framåt i alla våra frågor är att göra oss relevanta, för alla aktörer. I relationerna till arbetsgivarna ska vi peka på problemen men också komma med lösningar.
I relationerna till politikerna ska vi fortsätta att jobba hårt för inflytande genom att vara poliskårens röst. Vi har visat att det går att påverka, och vi ska visa det igen.
Men vi får inte heller glömma vår relation till allmänheten. Har vi deras stöd så hjälper det oss att påverka både myndigheter och politiker så att Sveriges poliser ges bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.
Viktigast av allt är förstås att vi som yrkesförbund är relevant för våra medlemmar och för att bli det behöver vi fortsätta att leva i en sorts symbios. För att den symbiosen ska fungera på bästa sätt behöver vi vara raka och tydliga, med öppna kanaler åt båda håll. Vi som är förtroendevalda har ett särskilt ansvar att ha örat mot rälsen.
Min roll i allt det här tänker jag mig som en förbundskapten för laget Polisförbundet – ett förbund där jaget finns till för laget och där varje enskild del bildar en stark helhet.
Framgångskraften finns i poliskårens och Polisförbundets förmåga att samarbeta och uträtta saker tillsammans. Låt oss fortsätta att göra det, för framgångskraft är kollektiv kraft och kollektiv kraft är vi.
