Hovrätten friar den polis i södra Sverige som dömdes av tingsrätten för att ha stulit ett paket kaffe från sin arbetsgivare. Polisen har själv sagt att hon bara tänkte låna kaffet, och enligt hovrätten är det inte bevisat att det fanns ett så kallat tillägnelseuppsåt. Två av domarna i hovrätten ville fälla, men de röstades alltså ner av majoriteten.
Det var på försommaren 2020 som man upptäckte att det hade försvunnit kaffe och kontorsmaterial från en mindre polisstation i södra Sverige. Händelserna anmäldes till Polisens särskilda utredningar och misstankarna kom att riktas mot en av poliserna på stationen. Polisen i fråga hade sedan en tid tillbaka en infekterad konflikt med en gruppchef på stationen. Tanken var att polisen skulle delges misstankarna när hon kom tillbaka från en semester. Men planerna ändrades när det visade sig att hon hade varit inne på stationen en kväll under semestern, och att det morgonen därpå saknades två kaffepaket. Åklagaren tog ett beslut om omedelbar husrannsakan hemma hos polisen. Gruppchefen hade gjort diskreta markeringar på de kaffepaket som fanns i stationens köksförråd, och vid husrannsakan hittades ett oöppnat kaffepaket med en sådan markering.
Polisen åtalades i tingsrätten för stöld av ett paket kaffe värt 38 kronor. Under förhandlingen förklarade hon att hon bara hade tänkt låna kaffet. Hon skulle köpa ett nytt paket och ersätta det hon lånat. Det fanns en sådan sedvänja på arbetsplatsen, enligt henne. Man kunde till exempel låna stationens släp eller tvätta sin privata bil där. Hennes uppgifter dementerades av en chef som vittnade under rättegången. Enligt honom fanns det ingen sådan sedvänja, och tingsrätten valde att tro på chefen. Mot den bakgrunden tyckte domstolen att polisen åtminstone borde ha skrivit en lapp om att hon hade lånat kaffet. Domstolen vägde också in att polisen vid husrannsakan ska ha sagt att paketet som hittades i hennes bostad var köpt i affären. Förklaringen att det var ett lån från stationen som hon tänkte ersätta kom senare.
Tingsrätten dömde polisen för stöld till villkorlig dom. Domstolen avstod från att döma ut böter eftersom den fällande domen sannolikt innebar att polisen skulle bli avskedad. Det hade Polisens personalansvarsnämnd gjort klart i ett yttrande.
Men polisen överklagade domen och under rättegången i hovrätten kom det fram nya vittnesuppgifter som pekade på att det nog fanns en lånekultur på stationen ändå. En serviceman berättade att han lät anställda låna sådant som släp, skruvdragare och slagborr. Ibland kunde lånen vara till dagen efter, men han tog för givet att lånen skedde i tjänsten. En annan anställd berättade att man kunde låna stationens idrottshall för att ha barnkalas i. En av cheferna på stationen uppgav att anställda kunde låna släp för privat bruk och även använda spolplattan för att spola av sina bilar. Men ingen av vittnena berättade om någon sedvänja som gick ut på att man kunde låna förbrukningsvaror som kaffe.
Majoriteten i hovrätten tog fasta på vittnesuppgifterna och konstaterade, i motsats till tingsrätten, att det har funnits en lånekultur på den aktuella arbetsplatsen. Det här i kombination med vittnesuppgifter från polisens anhöriga om att hennes avsikt hade varit att låna kaffet, gjorde att majoriteten friade från stöld. Inte heller det alternativa gärningspåståendet om egenmäktigt förfarande var bevisat, enligt majoriteten. Det förutsätter nämligen ett ”olovligt tagande” och med tanke på den rådande lånekulturen kunde det inte anses bevisat: ”Den lokala sedvänja som funnits på polisstationen, att anställda fick förmåner genom att låna från arbetsgivaren vid behov, får därför betydelse”. Man kunde visserligen fråga sig om sedvänjan omfattade lån av förbrukningsvaror, men i den delen pekade majoriteten på att den som tvättar bilen på jobbet faktiskt förbrukar el och vatten som betalas av arbetsgivaren.
Minoriteten i hovrätten gjorde däremot en annan bedömning. De två domarna menade att polisen hade haft ett tillägnelseuppsåt eftersom hennes avsikt var att konsumera kaffet. Det var inte bevisat att det fanns en sedvänja på stationen som innebar att man kunde låna förbrukningsvaror, enligt dem. Det fanns visserligen vittnesmål från polisens anhöriga om att hon bara tänkte låna kaffet, men minoriteten lade inte så stort vikt vid dessa. Det här eftersom de anhöriga inte hade kunnat höras under ed och deras vittnesmål lämnades en lång tid efter händelsen. Minoriteten satte inte heller någon större tilltro till polisens påståenden om att hon hade tänkt ersätta det tagna kaffet med ett nytt paket. De pekade dels på att polisen vid husrannsakan ska ha sagt att kaffet som hittades i hennes bostad var köpt i affären, dels att hon inte hade lämnat någon lapp på stationen om att hon hade lånat kaffe.
Åklagaren i fallet, Lena Kastlund, skriver i ett mejl till Polistidningen att hon inte tänker överklaga den friande domen, eftersom hon inte tror att Högsta domstolen, HD, kommer att ta upp fallet. ”Det är ytterst sällan det finns skäl för prövningstillstånd till HD, i synnerhet inte när det gäller bevisfrågor”, skriver hon.
Polisens personalansvarsnämnd har ännu inte vidtagit några åtgärder i sitt ärende, eftersom domen inte har vunnit laga kraft. Men en representant för nämnden skriver till Polistidningen att man vanligtvis avskriver ärendet vid en helt friande dom.
Polisen arbetar inte längre kvar på den aktuella stationen, utan har omplacerats till en annan arbetsort. Polisförbundets representant i ärendet säger att förbundet nu får inleda en dialog med arbetsgivaren om vad som ska hända med medlemmen efter den friande domen. Polisen har mått dåligt av det inträffade och det finns ett pågående arbetsskadeärende kopplat till detta, enligt Polisförbundet.