Den som är misstänkt för ett brott har rätt att vara tyst och inte besvara frågor vid förhör. Men detta kan göra det svårt för brottsutredarna. Forskare vid Göteborgs universitet har nu undersökt hur dessa situationer hanteras i Sverige genom att be polisanställda med erfarenhet av förhör svara på onlineformulär med frågor på ämnet. Bland de inkomna svaren kunde forskarna identifiera fyra kategorier av strategier: frågestrategier, informationsstrategier, stödjande strategier samt procedurstrategier.

Den kategori som var vanligast förekommande var frågestrategier. Till denna kategori hörde främst att fortsätta ställa frågor till den misstänkte trots dennes tystnad. En av studiens deltagare berättade att det kan vara lönt att fortsätta ställa frågorna eftersom den misstänktes reaktioner ibland i sig kan leda framåt – en viss fråga kan kanske visa sig orsaka oväntade utbrott eller få den misstänkte att vilja motbevisa de uppgifter den bygger på, vilket i sin tur kan leda till en mer öppen dialog.

Några av deltagarna uppgav att man ibland kan få den misstänkte att börja prata genom att själv använda sig av tystnad eller att upprepa och omformulera frågor. Ytterligare en metod som uppgavs var att rikta in samtalet på annat, som till exempel händelser före och efter det misstänkta brottet, eller att fråga den misstänkte vad hen känner eller tänker om brottsmisstankarna.

Den näst vanligaste kategorin var informationsstrategier, vilket innefattar att till exempel lägga fram bevis, informera om fördelarna med att samarbeta under förhöret eller att berätta om den misstänktes rättigheter att vara tyst. Många av studiedeltagarna uppgav att de brukar betona för den misstänkte att förhöret är en chans för denne att ge sin version av händelseförloppet – vilket är viktigt för att brottsutredarna ska kunna skapa en komplett bild av vad som har hänt. En annan metod som uppgavs var att i stället betona de potentiella nackdelarna med att inte samarbeta.

Inom den stödjande kategorin var metoderna inriktade på att vara vänlig och kontaktsökande, bygga tillit och att inte vara dömande. En av deltagarna berättade om sin lärare från polisutbildningen som följde devisen ”ingen kan motstå vänlighet”. Rent praktiskt kunde detta ta sig uttryck i att till exempel fråga den misstänkte om hen vill ha en kopp kaffe, använda småprat om harmlösa ämnen – väder, sport, världshändelser
eller den misstänktes fritidsintressen – som konversationsstartare för att sedan gradvis komma in på frågor om det misstänkta brottet.

En annan metod handlade om att fråga om skälen till den misstänktes tystnad. Om hen blivit hotad, inte minns händelseförloppet, vill skydda sina vänner eller bara är rädd att säga någonting fel kan det vara bra att veta detta för att kunna komma vidare i förhöret.

Den sista kategorin, procedurstrategier, var den minst förekommande och innefattade att byta förhörsledare eller att hålla upprepade förhör med den misstänkte. En deltagare berättade att det i vissa fall kan vara effektivt att presentera mycket bevis i ett tidigt förhör, vänta några dagar för att sedan hålla ett nytt förhör i hopp om att den misstänkte vid det laget ska ha insett fördelarna med att dela med sig av sin sida av händelseförloppet.