Muttrandet leder ingenvart

Anna-Lena Mann. Foto: Jan Strannegård.
Anna-Lena Mann

Kommunpolis Falköping/Tidaholm

En dag för över 20 år sedan satt jag i aulan på polisskolan i Sörentorp. Jag var spänd och förväntansfull när jag tittade lite nervöst och nyfiket runt de andra människorna, ni som skulle komma att bli mina klasskamrater och kollegor. Jag minns att jag kände att jag var så stolt och lycklig att jag kunnat ställa mig upp och sträcka händerna i luften till ljudet av ett segervrål.

Den drömmen har reviderats på olika sätt med tidens gång. Åren som följde har jag som de flesta andra brottats, slagits, tröstat, skällt, gråtit och skrattat i situationer som jag den där februaridagen i Solna aldrig kunnat föreställa mig. Jag har mött människor i utsatta situationer, på oväntade platser och med levnadshistorier jag knappt trodde fanns. Allt vi utsätts för påverkar och förändrar oss som personer på både ont och gott. Till det senare kan jag räkna en vänskap, trygghet och närhet med flera av mina arbetskamrater som nog är svår att hitta någon annanstans, mycket tack vare, eller på grund av, de extrema situationer vi utsatts för tillsammans.

Numera slåss jag inte så mycket längre utan sitter mest på möten och pratar om brottsförebyggande åtgärder. Torrt och tråkigt tycker vissa, oerhört viktigt och framtiden tänker andra.

Nej, jag skulle ljuga om jag sa att jag klev in genom dörrarna på polisstationen varje morgon med samma segerkänsla som infann sig den där första dagen på polishögskolan.

Det jag tyvärr också kan se en tendens av på senare tid är misstron oss kollegor emellan. Vi har nog alla märkt av den någon gång runt fikabordet. När det muttras och tasslas. ”Vad gör de där på utredningen egentligen? Hur kan det ta så lång tid? Är inte de unga på ingripandeverksamheten bortskämda nittiotalister som kräver att bli befäl efter ett halvårs tjänst? Jaha, hundarna är och övar. Igen? Vad gör de där kommunpoliserna egentligen? Sitter och fikar med pensionärer hela dagarna?”

Orsakerna till vår egen kollegiala misstänksamhet är förmodligen flera. En frustration av det ständigt inkomna flödet av arbetsuppgifter, en ständig kamp mot underbemanning och att inte räcka till. Känslan av att just vår grupp, vårt lag, vår sektion jobbar hårdare än någon annan. Att vi inte alla drar åt samma håll eller ser olika lösningar på samma problem. Framför allt är jag övertygad om att den beror på okunskap om vad de andra delarna i den stora polismyndighetskroppen gör.

Om vi inte själva tror på och respekterar varandra kan vi knappast förvänta oss att någon annan utanför myndigheten gör det heller. Det kanske är dags att ta ett omtag i de positiva delarna i den ofta smutskastade kårandan? Vi är så enormt beroende av varandra. Varenda liten pusselbit i vårt stora maskineri gör att vi inte faller samman. Men det krävs ett engagemang och en ork från var och en av oss att fråga, lyssna och intressera oss för varandra mitt i allt vårt eget dagliga jobb.

Nej, jag skulle ljuga om jag sa att jag klev in genom dörrarna på polisstationen varje morgon med samma segerkänsla som infann sig den där första dagen på polishögskolan. Däremot är jag fortfarande väldigt stolt över vad vi åstadkommer tillsammans. För det är bara så vi kan göra det och lyckas. Tillsammans.

Ämnen i artikeln

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons

Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst