Vem är jag, vem har jag blivit, vem vill jag vara?

örjan
Örjan Åkesson, inspektör PO Halland

Foto: privat

Att se livet och arbetslivet i ett kan vara ett sätt att förstå sig själv. Vem jag är påverkar vad jag gör som polis. Vilken arbetsgivare vill inte att en person utvecklas för att kunna bidra till sin organisation? Hur förhindrar vi att jag tvärtom mår dåligt, inte kan bidra och till och med gör saker som skadar vårt varumärke? Vi poliser har tredje mans ögon på oss och de kommer kanske för alltid tänka mer på vad vi gör än vad vi säger.

I min yrkesroll använder jag, precis som alla andra människor, mina förutfattade meningar för att tolka det jag upplever. Till exempel när jag ska göra en taktisk risk- och hotbildsbedömning. Alternativet hade bränt ut mig på nolltid – att åka på jobb efter jobb ”nollställd”.

Det jag gör som polis påverkar också vem jag blir. Jag måste därför utvärdera vem jag har blivit hittills. Kanske även varför. Vad gör skiftarbetet med mig? Om jag genomgår en separation – vem blir jag i den? Vad händer i mig om en anhörig dör? Lägg sen till alla de jobb jag åkt på, som jag aldrig glömmer. År läggs till år, händelser på hög.

Under någon självstudievecka på polishögskolan för 20 år sedan, sa den gamle utredningsledaren på polisområdet; ”vi pratar inte om sånt, vi är dom sista stålmännen”. Vi skulle skriva ett PM om det psykosociala omhändertagandet inom polisen. Det blev rätt svårt för mig den gången.

Tänk vilket ansvar vi har mot varandra i organisationen. Mot aspiranten som ska hitta rätt i sin yrkesutövning och i tryggheten i att arbeta som polis. Kollegan som ska jobba många år till. Som förebilder eller coachande kamrater. Behovs-, proportionalitets- och legalitetsprincipen blir begriplig först när vi agerar som vi säger. När ord och handling stämmer överens i de tusentals dynamiska skeendena som pågår varje dag, dygnet runt.Då är vi goda varumärkesombud. Ibland med ett mer kraftfullt och ibland med ett mer tröstande signalvärde.

Så olika situationer och så olika individer i vår kår. Det är själva pudelns kärna, styrkan i oliktänkandet är lösningen på problemet. Att vi tillsammans hittar rättesnöret.

Vi sitter på en guldgruva av daglig empiri. Skarpa händelser dygnet runt. Men vi sätter inte ner foten och bygger in dessa rutiner i vardagen och likriktar verksamheten.

Jag skäms inte över att jag har reflekterat. Jag har reflekterat över om den där ”LOB:en” var ”ur stånd att ta hand om sig själv”?  Eller om det bara var en salongsberusad person, som i själva verket blivit omhändertagen för att han var otrevlig i kvadrat? Jag har undrat varför jag skrek så jag tappade rösten på den som gripits för att ha hotat sin familj med ett jaktvapen. Var jag påverkad av förlusten av min pappa i den situationen? Varför rörde åsynen av den gamle mannens uppsvullna kropp inte mig det minsta, när hans tolv döda undulater på botten av burarna fastnade i minnet. Det var när jag såg dem jag förstod att han varit ensam väldigt, väldigt länge.

Jag vill reflektera för att jag vill se vart jag är på väg. Därför vill jag ibland svara på frågan; Vem är jag, vem har jag blivit, vem vill jag vara?

Ämnen i artikeln

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons

Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst