December, vardag och dagpass i Ljusne. Anna Jonsson och hennes kollega åker på ett relativt vanligt jobb. De ska kontrollera en misstänkt stulen bil som anlänt till en adress. På platsen griper de en drogpåverkad man. Anna beskriver honom som otroligt lugn. Menlös i sin framtoning. Att han inte visar någon tendens till att vara hotfull. De gör bedömningen att inte sätta på honom handfängsel.
Anna sätter sig i baksätet med mannen och kollegan går för att leta efter saker till nytta i utredningen kring det misstänkta biltillgreppet. De har ett lugnt samtal, bara för att hålla i gång en konversation. Han har själv sagt att Anna Jonsson var trevlig mot honom.
– Sen kommer något jag närmast kan förklara som en blixt från klar himmel. Han flyger på mig i polisbilen och greppar ett hårt tag om mitt tjänstevapen. Samtidigt biter han fruktansvärt hårt i mitt öra. Sen följer en närkamp på liv och död, skulle jag beskriva det som. Den gripne mannen uttalar att han ska skjuta mig i huvudet, att det är nu jag ska dö.
Anna lyckas få upp bildörren och de ramlar ut på marken. Han biter henne och fortsätter försöka ta hennes vapen. Anna släpper inte höger hand från hölstret och har bara vänsterhanden att jobba med.
– Det kändes som att jag låg ensam på en åker och ingen hörde mig. Till slut kommer min kollega ut. Hon har sagt i efterhand att det är ett dödsskrik hon hör. Hon dundrar in i honom så han rullar av mig, sen får vi ner honom. Han försöker ta hennes vapen också. Jag får in OC (pepparsprej, reds. anm.) på honom. Sen kommer två vittnen och frågar om vi vill ha hjälp och då får vi på ben– och handfängsel och så kommer övriga patruller på plats efter det.
Kollegan skadades lindrigt, Anna fick åka ambulans till sjukhus. Röntga, inget brutet, dokumentera skadorna, lägga om några sår, lämna nollprov. Sen förhör, sen hem. En vecka efter händelsen var hon tillbaka på stationen bara för att sätta på sig uniformen, sitta i radiobilen, återvända till platsen. Första riktiga jobbpasset var en och en halv vecka efter händelsen.
– Det var viktigt för mig att komma tillbaka och jobbet är ändå en plats jag känner mig trygg på.
Efteråt tycker hon att stödet varit jättebra. Hon har fått samtal dels med psykolog, dels i grupp.
– Det kollegiala omhändertagandet har varit enormt.
Anna är 31 år och har varit polis i drygt två år. Kollegan i fyra år. Hon säger att hon inte känner sig rädd efter den här händelsen.
– Det här var ett mängdjobb som man åker ensam bil på, och det kommer vi fortsätta göra. Det enda som hade kunnat hjälpa denna situation, denna blixtattack, är om han hade suttit i en bur.
– Jag vill också säga att vi ligger rätt i utbildningarna. Innan den här händelsen hade jag gått Polkon just om hur vi ska agera när någon vill åt vårt vapen. Det kan eventuellt ha räddat livet på mig.
En lördag bara drygt en vecka senare fördes en annan polis till sjukhus efter en händelse i Bollnäs några mil därifrån. En narkotikapåverkad man i bilen blev
aggressiv och poliserna skulle ta ut honom för att sätta på handfängsel. Tumult uppstod. En av poliserna blev biten och slagen och fick fraktur på revbenen.
Våld mot poliser i samband med transporter är inget nytt eller unikt, men att det går så långt som i Ljusne är ovanligare. Polisförbundets huvudskyddsombud på olika nivåer har inte ställt några specifika krav direkt kopplade till händelsen. Men Roj Darwich, huvudskyddsombud i det aktuella polisområdet Gävleborg, lyfter på ett generellt plan två punkter han vill se för en bättre arbetsmiljö i baksätet. Den ena är att utrusta bilarna med skydd som separerar poliser från frihetsberövade.
– Är det någonstans man ska ha de här fordonen är det på landsbygden där vi har långa transportsträckor. Jag förstår att det kan anses kränkande, men är man frihetsberövad så är man. Man får sätta den kränkningen i relation till att poliser skadas på jobbet. Vad väger tyngst? Man kan fortfarande vara trevlig och ha ett bra förhållningssätt.
Plexiglas som skydd mellan platserna i baksätet finns i vissa polisbussar. Fler sådana är sedan tidigare beställda till lokalpolisområdet.
Roj Darwich, huvudskyddsombud Gävleborg
Den andra punkten Roj Darwich tycker är viktig är användandet av handfängsel.
– Vårt defensiva förhållningssätt är jättebra, men det kan medföra vissa negativa aspekter. Vi är lite för försiktiga när det kommer till att använda handfängsel. Och nu pratar jag generellt, inte om enskilda händelser eller kollegor.
Det nationella huvudskyddsombudet Patrik Danielsson tycker också att poliser handfängslar för sällan. Lagtexten som reglerar fängselanvändandet tycker han ger tillräckliga möjligheter (se faktaruta nedan). Det handlar snarare om att tolkningen och tillämpningen haltar, menar han. Samtidigt har han en uppfattning av att våldet i bilarna ökar.
– Jag kan inte redovisa statistik, men det är en uppfattning jag fått. Det får mig att fundera på varför. Är något fel i grundutbildningen, något vi inte lär ut i Polkon eller är det så att vi inte använder handfängsel i den omfattning vi borde göra? Det kan nog finnas en sanning i alla tre, men en är definitivt att man inte använder handfängsel tillräckligt ofta.
Han säger att detta är en fråga skyddsorganisationen kommer titta på och analysera.
Patrik Danielsson, nationellt huvudskyddsombud
Foto: Stefan Jönsson
Tomas Windahl, poliskommissarie och ämnesansvarig för Polisens konflikthantering, Polkon, delar inte bilden av att poliser använder handfängsel för sällan.
– Det finns inget i utbildningsverksamheten som tyder på att våra poliser inte kan bedöma när och om handfängsel kan användas.
Därför finns inga planer på förändringar i utbildningen i den delen.
Vad gäller enligt arbetsgivaren, hur ska den enskilde polisen tolka lagen om när man får använda handfängsel?
– Det är svårt att svara kort, men om någon är våldsam eller hotfull, då är det självklart en situation där du kan sätta på handfängsel. Men det kan räcka med att någon verbalt utrycker att våld kommer användas vid ett frihetsberövande. Eller vid förflyttning av en person, av säkerhetsskäl. Hela vårt jobb är en bedömningssport. Och jag tycker det fungerar. Man tolkar och man står för sina tolkningar.
UR POLISLAG 10 A §
En polisman som omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet får belägga honom eller henne med fängsel
1. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa, eller
2. vid förflyttning inom en förvaringslokal och vid transport eller annan vistelse utanför en sådan lokal, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Lag (2014:588).
Efter händelsen i Ljusne uppstod en debatt om lagstiftningen kring när man får fängsla behöver ändras. I debatten fanns de som tycker att lagen redan ger utrymme för att fängsla de man vill, de som tycker att fängsling snarare kan provocera fram våldsamt motstånd, och de som vill se en lagändring så att man rutinmässigt får handfängsla alla frihetsberövade man sätter i polisbilen.
Tomas Windahl hör till dem som tycker att lagen är bra som den är. Han menar att den visserligen inte kan förhindra händelser som i Ljusne då den gripne agerar lugnt, men att man inte kan gardera sig mot allt.
– Det oförutsedda kan alltid inträffa när man arbetar med människor i komplicerade och stressade situationer.
Polistidningen har frågat Polismyndighetens nationella mediecenter om hur planerna ser ut när det gäller att sätta upp skydd i radiobilarna. Vi får till svar att man inte kommenterar det fysiska skyddet ”med hänvisning till sekretess”.
Mannen som attackerade Anna Jonsson i Ljusne dömdes av tingsrätten för grovt hot mot tjänsteman och grovt våld mot tjänsteman, till fängelse i ett år och åtta månader. Åklagaren yrkade i första hand på försök till mord.
– Det är ju närstrid om vapnet som pågår flera minuter. Han hade skjutit oss om han fått vapnet, säger Anna.
Den dömde mannen ska också betala skadestånd till båda poliser. Till Anna Jonsson 43.459 kronor.
