Den senaste tiden har vinkeln i drogdebatten varit att skamma ”partyknarkare”. Ett narrativ där man vill lägga fokus och ansvar på de många oproblematiska drogbrukare som enligt vissa driver och göder gängen med sina kokainpengar. Personer som inte anses vara missbrukare utan bara tar droger för nöjes skull. Vad är då problemet med det här?

Jo, för det första presenteras skammandet som något nytt när det i själva verket är en av grunderna i svensk narkotikapolitik. Många års lobbyarbete ligger bakom stigmatiseringen och marginaliseringen av människor som använder vissa droger.

För det andra är ju begreppet ”oproblematisk brukare” något som enligt många poliser, nykterister, politiker och journalister inte finns? Det har i stället hävdats att den som använder illegala droger per definition är missbrukare.

Nytt är dock att skamma de som använder sällan. För 30–40 år sedan skulle man skämmas om man använde ofta. Förmodligen behöver narrativet ändras när lagstiftningen inte anpassas efter samhällsutvecklingen. Syftet med kriminaliseringen av eget bruk, när den infördes, var att upptäcka unga på väg in i missbruk. Nu ska kriminaliseringen i stället föreställa ett viktigt verktyg i arbetet mot gängkriminalitet.

Och eftersom Polisen inte har andra verktyg än kissprov och böter mot konsumtionen så behöver narrativet som sagt ändras. Något. För det här är som sagt inget nytt. Man vill lägga ansvaret på droganvändare. Inte på de många politiker, poliser, journalister och nykterhetsaktivister som envisas med att hävda att mer av samma sak helt plötsligt borde ge ett annat resultat. Beklämmande är bara förnamnet.

Och som en våt filt över hela frågan ligger det genanta faktum att ansvariga politiker vägrar utreda kriminaliseringens effekter; fungerar det Polisen gör? När socialminister Jakob Forssmed i SVT:s Agenda fick frågan om regeringen ville utreda kriminaliseringen av eget bruk för att få kunskap om huruvida lagen har tjänat sitt syfte svarade han likt sin företrädare: ”Den här regeringen vill inte avkriminalisera eget bruk av narkotika.” Som om han vet att resultatet av en genomlysning av kriminaliseringen skulle visa att den inte har fungerat. En kunskap han inte är intresserad av att få?