I förra veckan redovisade Polismyndigheten ett regeringsuppdrag beträffande vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå målet om en ökad polistäthet som motsvarar genomsnittet i Europeiska unionen. En närmare granskning visar emellertid att dessa jämförelser är mycket vanskliga och i vissa avseenden direkt felaktiga.

Under de senaste åren har det bland politiker förekommit oändliga sifferexerciser om antalet poliser, men i princip inga diskussioner om gapet mellan vad polisverksamheten ska göra och vad den faktiskt åstadkommer. En i sammanhanget vanlig kommentar är att den svenska polistätheten ska motsvara EU-genomsnittet.

Enligt EU:s statistikkontor Eurostats sammanställning av personalstatistik i Europa fanns en polis per 300 invånare i EU under ett treårsgenomsnitt (2018–2020). Det lägsta antalet poliser per 100.000 invånare återfanns i Finland (134,1), följt av Danmark (192,6) och Sverige (200,1). I åtta EU-medlemsländer var siffran över 400, och högst antal noterades för Cypern (556,5) och Grekland (509,0).

En närmare granskning visar emellertid att dessa jämförelser är mycket vanskliga och i vissa avseenden direkt felaktiga. Orsaken är att definitionen av vad som avses med en polis skiljer sig väsentligt åt mellan länder, bland annat beroende på hur olika länder organiserar sina rättsväsenden. I exempelvis Cypern är polisrollen mycket bred. Det rör sig till exempel om enheter som inkluderar immigrationstjänst, hamn- och sjöpolis, flygplatssäkerhet, avdelningar som ansvarar för säkerheten i regeringsbyggnader och ambassader.

Det innebär att vi får väldigt lite vägledning genom fördjupning i EU-snitt eller andra internationella jämförelser. Blicken måste i stället riktas mot den svenska polisens operativa förmåga när det gäller möjligheterna till fredat kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete. Tyvärr är det även på den nationella nivån svårt att jämföra statistik över poliser i yttre tjänst.

En omständighet som försvårar dylika jämförelser är att det inte finns någon fastställd definition av vad som avses med ”yttre tjänst”. Det figurerar därför olika siffror när det gäller storleken på den yttre personalresursen i Sverige. Ibland räknas bara de som är anställda inom brottsförebyggande och ingripandeverksamhet (BF-IGV). Polismyndigheten har också en bredare definition som ska fånga in poliser som har yttre tjänst i andra verksamheter, som till exempel gränspoliser, sjöpoliser och polisaspiranter.

Den politiska retoriken om antalet poliser som lösningen på brottsligheten utmanas också av forskning om sambandet mellan antalet poliser och brottsutvecklingen som visar att det finns många frågetecken kring i vilken utsträckning fler poliser faktiskt leder till färre brott, och vilken typ av brottslighet det i så fall handlar om.

I stället för att ensidigt fokusera diskussionen på fler poliser bör debatten därför snarare handla om polisens samlade förmåga i form av bland annat lagstiftning, ledarskap, organisation och kultur. En lokalt förankrad och närvarande polis i form av områdespoliser som fredat kan arbeta med denna typ av polisverksamhet är en av Polismyndighetens viktigaste funktioner för att förebygga brott, och i detta avseende kan antalet poliser spela roll.

Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige och tidigare polis