Vi åker längs kusten. På ena sidan hus, gårdar och murgrönstäckta stenmurar. På den andra sidan havet och doften av tång, eller släke som det kallas på ön. Det är över ett år sedan Emil Eisersjö fick jobbet som lokalpolisområdeschef. Men då han sitter på kompetens och erfarenhet som behövs i arbetet mot de kriminella grupperingar som väver sitt nät kring Stockholm, var dealen att han skulle kunna bistå om det hettade till. Och det har det gjort. Från oktober förra året har insats Frank hållit kvar Emil som operationsledare på fastlandet stor del av tiden. Men nu är han här.
Mot ett staket vid vägen har någon som tröttnat på fartdårar ställt upp en docka i varselväst. Den siktar på oss med något som liknar en laserpistol modell äldre. Den har stått där i många år nu.
– Men jag trampar fortfarande automatiskt på bromsen när jag får se den, säger Emil.
Trafiken är ett fokusområde i den lokala problembilden på Gotland. Man har haft många allvarliga olyckor, men på sista tiden har det blivit bättre.
– Jag hörde på radion nyss om en olycka. En vanlig avåkning. Och de hade reporter på plats. Sådant gör mig glad. Att det är en grej.
Sedan 2015 har Emil jobbat som chef för underrättelsesektionen på Noa, Polisens nationella operativa avdelning. Han var i händelsernas centrum när svensk polis fick tillgång till de krypterade chattarna Encrochat, Anom och Sky.
Kommen från en vardag med mord och sprängningar trodde han nästan att man skojade på den första utsättningen på Gotland. Cykelstölder, föremål som skymmer sikten vid utfarter.
– Men nu inser jag att det var ju därför jag ville bli polis. På Noa kommer man så långt ifrån händelserna. Här hinner vi åka på det mesta. Det är sällan det begås brott som vi inte vet någonting om.
Han menar att det finns mycket av så kallad self policing på Gotland. Människor håller ihop, håller koll och rapporterar in underligheter. Och öns geografiska position gör det bokstavligen lättare att få tag i tjuvarna.
– Det är ju inte lätt att komma från ön med stöldgods, vi vet ju vart vi ska leta.
Emil är född och uppväxt i Ala på Gotlands östra sida. Han gick ut polishögskolan på Sörentorp 2004 och gjorde aspiranten i Södertälje. Där trivdes han. Med den familjära stämningen på stationen och småstadskänslan i samhället.
Men han kom med åren att närma sig Stockholm. Jobbade med ungdomsbrottslighet i Skärholmen och blev så småningom gruppchef för det som då var kriminalunderrättelsetjänsten i Söderort. När han sedan sökte regionala chefsjobb inom underrättelse plockades han till Noa 2015, fast han egentligen såg sig som alldeles för oerfaren.
Den som övertalade honom att gå till Noa var dåvarande underrättelsechefen Linda Staaf. Vid tiden för den här intervjun har det minst sagt stormat kring henne.
– Hon är en av de bästa cheferna jag haft. Driven och kunnig. En som ställer höga krav men också är en bra människa.
På frågan om hur Emil ser på ledarskapskulturen i myndigheten svarar han att han uppfattar att den är under förvandling.
– Det är en hierarkisk miljö och den behöver vara det, men det ställer höga krav.
En av utmaningarna är säkerhetsfrågor, menar han. Hur man ska hantera information. En annan är att det behöver gå snabbare att implementera beslut. Som nya metoder.
– Sådant vi jobbade med att få fram på Noa för tre, fyra år sedan når oss i regionerna som nyheter nu.
Numera hör Emil till region Stockholm, där Gotland ingår. Han tycker att Stockholm sedan ett par år tillbaka jobbar helt rätt med de utmaningar man står inför. Men de kriminella grupperingarna är många, konflikterna svåra och hur bra man än blir på att kartlägga återstår stora problem. Som att nyckelpersoner befinner sig utomlands. Och hur nätverken jobbar sig nedåt i åldrarna när de rekryterar. Kan man inte få stopp på rekryteringen spelar det inte så stor roll vad Polisen lyckas med.
– Många andra instanser är jätteviktiga. Skolorna inte minst.
Här finns inte tillräckligt stort fokus, anser Emil.
Inte heller Gotland går fritt, enligt Emil. Men här kan han själv vara med och påverka. Det finns åtminstone två etablerade nätverk på ön med fokus på drogförsäljning. Under resan mot Nisseviken, där Emil just nu bygger hus, har vi passerat genom ett samhälle där han menar att det finns en särskild anledning att ha koll på vad som händer i skolan. Och enligt hans erfarenhet räcker det inte med högstadiet.
– Nej. Det börjar tidigare. Mellanstadiet.
På Emils kontor på polishuset i Visby finns en liten badge som han fått av FBI efter samarbetet kring chatten Anom. Med hjälp av kriminella influerare hade FBI själva lyckats lura kriminella att använda tjänsten. Nu visade det sig att nätverken i Sverige var högst närvarande där. Emil beskriver hur FBI bjöd in sig själva till ett möte på polishuset på Kungsholmen.
– De var så hemliga. Pratade inte i hela meningar. Alla fick lägga telefoner och smarta klockor i särskilda lådor och sedan sa de i princip att vi skulle gå med på vissa villkor utan att vi först fick veta vad det var som de hade.
Emil blev lite tveksam avseende hur det skulle bli att lova bort sig.
– Jag visste ju liksom inte hur det skulle stämma med vår lagstiftning och så. Där var det ju en stor fördel att Linda Staaf fanns med och kunde juridiken på detaljnivå, säger han.
– Att sitta på första parkett och se rakt in i tusentals konversationer mellan kriminella som trodde att de var helt skyddade går inte att beskriva, säger Emil.
– Man var ju som ett barn på julafton. Det känns som att jag inte sov på tre månader.
Han berättar om utmaningarna med att förstå vad som egentligen sades när det talades mycket kodspråk. Det tog också ett tag innan man utvecklade ett system för att söka i det enorma materialet.
– Först satt man och prövade med lite olika sökord som kombinerades med aktuella aktörer. Men vi fick hjälp av särskilda utredningsanalytiker som tog fram ett system för att omvandla de här massorna av data till information som vi faktiskt kunde använda.
Varje morgon vaknade han och kollade om det hade varit någon skjutning eller sprängning under natten.
– Det var ju kanske totalt sex personer som hade tillgång till materialet. Och som arbetsledare var jag noga med att säga åt de som jobbade med det att ta kväll, att inte sitta uppe och jobba dygnet runt. Sen kunde jag vakna och ha ett meddelande i alla fall från klockan två på natten om något som någon hade hittat.
Under den här tiden och med ytterligare krypterade chattar som sprängdes i internationella samarbeten uppskattar Emil att kanske 15 mord kunde avstyras. Att vara i en situation där man balanserade mellan att hålla operationen hemlig och värna människors liv och säkerhet generade många svåra etiska diskussioner och ställningstaganden.
– Det var en sprängning vi hade kunnat förutse. Den hade kunnat bedömas på ett annat sätt.
Just den sprängningen kom inga människor till skada vilket Emil tycker var en lättnad.
– Men att det inte blev så var bara en slump.
Trots ett stort intresse för underrättelsearbete och det faktum att han trivts bra på Noa har det alltid funnits en längtan hem. Familjen har kanske inte varit lika entusiastisk.
– För tio år sedan ungefär var vi faktiskt på väg. Min fru ville och döttrarna var väl också med på det.
Men den äldsta dottern hade ett krav. Att få spela kvar i sitt fotbollslag.
– Så där tog det stopp.
För ett och ett halvt år sedan kom chansen igen och han tog den. Så småningom är nog tanken att han och frun ska bo på ön på heltid. Med döttrarna, som nu går i gymnasiet, är det mer osäkert. I Stockholm har de en hyreslägenhet och en mindre lägenhet finns också i Visby.
– Fast när jag började jobba här bodde jag i källaren hos min lillebror.
Tillsammans med broderns katter. Han fick också många besök från broderns tre barn som tyckte det var prima med en polis i källaren.
Efter att ha färdats från Visby i en knapp timme svänger vi av på en oerhört rak och mycket lång raksträcka. Där framme formar de vindpinade enarna ett öga ut mot havet.
– Det är här jag släpper saker, säger Emil.
Vägen leder ner till Nisseviken. Här bygger Emil hus med hjälp av sin lillebror som har byggfirma. Bland tallar och enbuskar och gamla fiskebodar och med stora fönster ut mot havet. Till midsommar ska det vara klart. På sikt är hans dröm att renovera en gammal Gotlandsgård. Att jobba med händerna är hans avkoppling.
– Här bortåt finns en fin löprunda också.
På Gotland är beslutsvägarna korta. Att ta initiativ är också avgörande på en plats som den här, menar Emil. Här kan hela dagar gå utan ett larm. Som chef eftersträvar Emil att hans gruppchefer ska ta egna initiativ. Det finns en ängslighet i myndigheten som han menar står i vägen för initiativkraften och som sträcker sig hela vägen upp på högsta ledningsnivå. Han funderar på om det är kopplat till att man bekymrar sig för sina möjligheter och sin karriär.
– Det är fördelen med att vara där jag är nu. I dag tycker jag att det är viktigare med bra verksamhet än att tänka på egen karriär.
Han menar att han tagit ett kliv åt sidan snarare än upp och tror på att utvecklas där.
Emil tror också att facket skulle kunna göra ett bättre jobb för cheferna. Han saknar ett omhändertagande av deras perspektiv och tycker framför allt att gruppchefer tenderar att hamna i kläm. Bland de frågor han saknar på en facklig agenda finns chefernas arbetstider och frågan om tillgänglighet.
– Det finns något av ett chefsförakt i myndigheten.
Emil hoppas att hans sätt att kommunicera inte ska avskräcka cheferna från att vara självständiga.
– Jag har fått höra att jag kan vara burdus. Men jag har faktiskt gett en av mina gruppchefer i uppdrag att ta beslut som gör mig arg. Då kan gruppchefen ju också säga det när vi kommer dit, att uppdraget är uppnått.
Även aspiranterna uppmanar han att våga ta initiativ. Han har uppmanat de som är på Gotland att sätta upp ett mål att vara på fem gårdar och prata med de som finns där.
– Eller ta reda på vad hårfrisörskan på Hemse heter.
Det är så Emil tycker att man måste jobba. Bygga relationer som gör att människor sedan hör av sig när något händer.
– Det värsta misstaget är att inte ha försökt.
EMIL EISERSJÖ
Polis sedan: 2002.
Ålder: 46.
Bor: Visby och Södermalm, Stockholm.
Familj: Fru och två döttrar.
Lön: ”Nöjd med min lön.”
Gör på fritiden: Har tidigare engagerat sig mycket i ena dotterns fotbollslag. Kopplar av genom att bygga saker. Drömmer om att renovera en Gotlandsgård. Under veckorna på Gotland utan familjen blir det en del serier.
Förebilder: ”Min morfar. Han var den som tidigt pushade mig till att bli polis. Han var hemvärnschef i Ala där jag växte upp. En man med få ord men spännande erfarenheter.”
