Utanför fönstret i sessionssalen i Kalix kommunhus ser man Coop och en stor parkeringsplats, ett par björkar och bilar som passerar. Vädret är grått, ganska milt och det blåser snålt på de människor som rör sig där ute.
– Jag tycker att det här är ett vackert rum. Där ute är samhället som arbetet här inne handlar om, säger Mikael Engren.
Hans politiska engagemang är nytt även om han varit med i Socialdemokraterna i några år. Med uppehåll för den tid han arbetade som kommunpolis. Då ville han känna sig fri att samarbeta med alla partier i kommunen. Nu spenderar han halva tiden här i sin roll som vice kommunalråd.
– Eller ja, polis fungerar ganska bra att vara på halvtid, men som politiker blir det mer. Mycket mer.
Han säger att de fick fråga några gånger innan han tog uppdraget.
– Det var min fru som sa till mig att du vill ju påverka, ta chansen nu.
Richard Nordström Linde, som i dag utgör patrull med Mikael, vrider lite på sig. Han är inte så hemma i det politiska rummet. Richard är medlem i Moderaterna, men har aldrig varit aktiv. Visst händer det att de båda kollegorna diskuterar politik.
– Men som det är nu är nog nästan jag mer missnöjd med regeringen än vad Micke är, säger Richard.
De uttrycker båda en viss trötthet inför politisk polarisering.
– Jag hade gärna sett att man satte sig ner tillsammans och kom överens om det rättspolitiska. Vi står egentligen inte så långt ifrån varandra. I alla fall inte i de frågor som rör Polisen, säger Mikael.
Då är de kanske mer olika i hur de vill jobba. Mikael brinner för brottsförebyggande arbete och samordning. Sådant som han gjorde som kommunpolis. En roll han har fått kliva av och är nu områdespolis när han gått in i politiken för att inte hamna i intressekonflikter. Richard däremot trivs bra med ingripandeverksamhet.
– Vi brukar skoja om att Richard får ta vid där jag har misslyckats, säger Mikael.
Vi lämnar kommunhuset. I dag är Mikael polis, men samtalet om
samhället följer med ut i radiobilen. Precis som på alla andra håll i
landet är polisresursen en het potatis i Kalix.
– När jag började här för 13 år sedan var vi 32 personer på IGV*.Nu är vi ungefär hälften så många. I Norrbotten som helhet har kåren vuxit, men nu när aspiranterna själva får välja vart de ska väljer de storstäderna, säger Richard.
Region Nord har precis skickat ett stort antal poliser till Stockholm för att stötta upp efter alla de skjutningar som ägt rum där på sista tiden.
– Samtidigt har vi faktiskt haft fyra mord i polisområdet på ganska kort tid. Det är mycket om man ser till hur vår organisation ser ut, säger Richard.
Mikael är bekymrad över säkerheten. Både för poliserna men också för allmänheten. Bortsett från att det tar lång tid att få poliser på plats tenderar de alltid att vara få och ingripandena riskerar att bli mer våldsamma i pressade lägen. Richard och Mikael ser fram emot att poliserna ska få elchockvapen som komplement.
Men Richard, som också är Polkoninstruktör, är tveksam till fördelningen med ett vapen per patrull.
– Det gäller ju att det är rätt polis som kommer närmast personen, eller att den som behöver försvara sig har vapnet. Lite som att bara en i patrullen har pepparsprej.
Patrullen tar en sväng till gallerian. Där har Systembolaget precis öppnat och Mikael möter en man han känner igen. I kommunalrådsrollen har han träffat mannen som vill bygga bostäder i kommunen. Kalix ligger i en del av landet som på flera sätt blomstrar.
Här finns det jobb i närliggande gruvor och växande industrier. Tyvärr tycks det inte gynna Polisen. Kanske tvärtom.
– Det är sådan konkurrens om jobben och nu har Tullen också rekryterat.
Tullen lockar ungefär samma personer som hade kunnat tänka sig att bli just poliser. Det tror både Mikael och Richard. Men även gruvorna slukar ung arbetskraft och kan locka med riktigt bra löner. Både Mikaels och Richards pappor har varit poliser. Men att deras egna barn ska bära blått är de tveksamma till. Det finns så många andra möjligheter.
Radiobilen rullar ut ur Kalix centrum. Staden har inga områden som av Polisen klassats som utsatta. Men det finns platser med låg socioekonomisk standard och en del missbruksproblem. När vi passerar en sådan berättar Mikael om hur han i rollen som kommunpolis varit ute på information. om grannsamverkan där. Han noterade en stammis från förr bland deltagarna. Mikael har förstått att personen fått ordning på sitt liv och lämnat kriminaliteten bakom sig.
– Efteråt frågade han mig om det var okej att han hade varit med. Och det var det ju såklart.
Han menar att det är ju precis det som är poängen, att man ska kunna komma tillbaka från kriminalitet som en fungerande samhällsmedborgare och bidra som alla andra.
– Han passade också på att berömma informationen utifrån sitt perspektiv som kriminell och bekräftade att beskrivningen av hur en inbrottstjuv skulle tänka var rätt.
Mikael reflekterar över att den här typen av kontakt med samhället och återkoppling kring hur det går för de människor man råkar på i jobbet nog är svår att få som polis i de större städerna.
E10 som går från Å i Norge via Riksgränsen och Kiruna ner mot Luleå kallas för dödens väg. Här trängs stressade långpendlare med tunga lastbilar längs med den svarta Kalixälven.
Mellan varven skapar fukten från det virvlande vattnet en hinna av svartis på vägen och den som har för hög fart vid fel tillfälle är chanslös. Bilolyckorna är en stor del av Mikaels och Richards arbetsvardag. Liksom drogerna. Här flödar droger över gränsen anpassat efter vad olika preparat har för priser i Sverige och Finland. Den psykiska ohälsan är som i resten av landet en växande faktor som med de stora avstånden innebär oändliga mil med handräckningsuppdrag.
Vi möter en karavan av sprillans nya bilar av ett exklusivt märke. Troligtvis en modell som ännu inte finns på marknaden. Poliserna förklarar att de kommer från Arvidsjaur där de har testkörts. I Arvidsjaur, Arjeplog och Älvsbyn finns världens största vintertestområde för bilindustrin.
Apropå halkan kommer Mikael in på när han och en kollega kom åkandes efter ett ärende långt borta och de får syn på någonting invid vägen.
– Det var en gammal man som hade ramlat ihop. Vi förstod att han försökt få bort skarven som blir av plogbilen med en snöslunga, men det hade ju hunnit frysa till. Det var ju omöjligt.
Det hela slutade med att han och kollegan skottade mannens uppfart.
– Och så tog vi in honom. Vi kokade kaffe, svepte in honom i en filt och satte honom framför tv:n. Hade vi inte skottat bort den där skarven hade han väl varit ute igen så fort vi åkt därifrån.
Långa vägar och djupa skogar präglar berättelsen om hur arbetsdagarna för en Kalixpolis ser ut.
– Gamla bor kvar hemma länge här. Äldreboendet kanske ligger för långt bort. Anhöriga försöker hjälpa och så småningom kommer de att vandra iväg.
Mikael använder inte begreppet vandra iväg som en fin omskrivning för döden. I bokstavlig mening tar de gamla ofta på sig stövlarna och går ut. De flesta av de försvunna personer man söker efter är just äldre.
Även om minnet sviker så är kropparna inte sällan starka nog att tillryggalägga långa distanser. För en tid sedan hade de en kvinna över 90 som gick rakt ut i skogen, i snö och allt. Hundföraren som spårat var nära att gå genom isen ungefär där han och yttre befälet, som var Richard, bestämde att han skulle bryta för att det blev för mörkt.
– Hon hittades dessvärre avliden ett par kilometer från där hundföraren vände. Då hade hon gått 1,5 mil.
Troligtvis hade hon kommit över isen för att hon var så lätt.
De gamla problemen som hänger samman med geografin kvarstår. Samtidigt tränger sig resten av världen på. Att man inte har några gängskjutningar i Norrbotten i dag betyder inte att det inte kan bli så, tror Mikael. Tillväxten i norr väcker behov av större polisiär närvaro, menar han. Och han är rädd att Polismyndigheten inte riktigt hänger med i den utvecklingen.
En annan typ av ärenden som kommit att bli fler för poliserna i norr rör aktivism av olika slag. Runt Kalix har det handlat mycket om protester mot skogsavverkning. Mikael och Richard skrattar gott åt en grupp skogsaktivister som framstod som lite vilsna i det vilda när de försökte göra upp eld.
– Jag slet yxan ifrån honom för han var ju helt oduglig. Stod och försökte hugga veden mot snön.
Richard undrar hur lång tid det hade tagit innan aktivisten huggit sig i benet. Vid det tillfället fick polisen helt enkelt hjälpa till att få fjutt på elden.
De upplever båda att aktivisterna har en attityd när det är dags för aktion eller när media är på plats och en annan när det bara är de och poliser på plats.
– Det är väl mycket PR gissar jag. De vill väl ha fram sitt budskap, säger Richard.
Både Mikael och Richard är lustigt nog födda i Stockholm. Båda hade dock föräldrar som flyttat ner och som vände tillbaka norrut när de fortfarande var små. Och någon längtan söderut tycks inte finnas. De talar sig båda varma för den livskvalitet som livet i Kalix erbjuder. Fiske i älven, skoter på fjället och inte minst den femte årstid som Mikael gärna återkommer till.
– Vårvintern. Den har ni inte i Stockholm.
Men hur ser de på sin yrkesmässiga framtid? När arbetstillfällena ökar i deras del av landet, lockas inte de själva att gå vidare från en myndighet de båda verkar tycka lämnar lite att önska? De har båda konstaterat att det är svårt att utveckla någon vidare karriär inom Polisen när man jobbar på mindre orter som Kalix.
Både ledning och mer specialiserade funktioner är centraliserade till de större orterna. Luleå i deras fall.
– Så tycker inte jag att det hade behövt vara. De hade kunnat vara utplacerade på lokalpolisområdena.
Richard tycks dock inte vara en polis som myndigheten behöver oroa sig för att förlora.
– Jag är i den åldern att man ju inte blir mer attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har nog bytt färdigt.
De kommer in på nit och redlighet i rikets tjänst – utmärkelsen en statlig tjänsteman kan få efter 30 år och vad man egentligen kan få för present som tack. Klocka, medalj, vas. Skämtsamt spekuleras det i vilken av presenterna som är värd mest. Någon har tipsat Mikael om klockan då den ska innehålla mest guld.
– Jag tror jag har hört att det är vasen, säger Richard.
– Kunde man inte få en urna så man har något att stoppa sig i, föreslår Mikael.
Om det blir heltidspolitik framöver för Mikael vet han inte. Att han valde att ta uppdraget på halvtid nu säger han var för att lämna plats åt andra i politiken.
– Jag trivs ju också inom Polisen. Jag har jobbat som lärare och trivdes med det också, men jag trivs nog ännu bättre som polis. Vi får se vad som händer.
*IGV = ingripandeverksamheten
