I stadsdelen Majorstuen finns en av Oslos största knutpunkter för lokaltrafiken. Kommer man gående hit från Oslos centrum ser man Holmenkollens hopptorn sticka ut i en sluttning långt där framme. Här har Norges polisutbildning haft sitt säte sedan 1920-talet.
Fasaden på huset som inrymmer polishögskolan ser ut att vara från förra sekelskiftet. Men huset är sammankopplat med andra byggnader av modernare snitt. Glas, stål och tegel. Korridorerna vindlar och bakom en av klassrumsdörrarna finns en hel lägenhet uppbyggd. Där inne hörs röster.
– Frank, jag heter Mattias och jag kommer från Polisen. Är du där inne?
De tre uniformerade studenterna står tätt inpå väggen. Emre lutar sig försiktigt fram för att titta in genom ett fönster.
– Jag ser ingenting, det är bara dörrar överallt.
Via radion får de Franks telefonnummer som de ringer. En ringsignal hörs inifrån lägenheten. Ganska snart kan de tre polisstudenterna konstatera att ingen är hemma. Och i badrummet finns ett meddelande som bekräftar det man haft fog för att tro. Frank, den fiktiva person som bor i lägenheten, är suicidal och potentiellt beväpnad och farlig. Det finns uppgifter som tyder på att han vill ha polisens hjälp att göra slut på sig själv.
Det är polisstudenterna på sista terminen av sex som har sin allra sista övning. Deras lärare Annett Bugge har förklarat att man vill att den ska innefatta så många moment som möjligt, både teoretiska och praktiska, som ska ingå i de examinationer som sedan ligger mellan studenterna och arbetslivet.
– De kommer att känna igen sig från tidigare övningar och har också haft möjlighet att ta del av information om övningen via vår lärplattform tidigare. Ju bättre de förberett sig desto mer kommer
de att kunna ta till sig, säger hon.
Mattias, Emre och deras kurskamrat Anna har rört sig vidare genom korridorerna. I Sverige hade den lilla gruppen om tre varit ganska representativ sett till könsfördelningen. Två killar och en tjej. Men på polishögskolan i Norge är det nästan hälften hälften. En tänkbar förklaring är de relativt höga gymnasiebetyg som krävs för att komma in.
Så testas sökande till polishögskolan i Norge
Fysiskt: Pullups, bänkpress, sex minuters löptest, 100 meter simning på tid, undervattenssimning och dykning till 2,5 meter.
Personliga egenskaper: öppenhet och inkludering, samarbetsförmåga, handlingskraft, analytisk förmåga och integritet. Dessa egenskaper bedöms via digitala personlighetstester, samarbetsövningar och intervjuer.
I nästa klassrum blir studenterna sittande med en telefon mellan sig för att ringa upp Frank. Frank, gestaltad av en skådespelare, hörs svära och andas häftigt i andra änden av luren. Anna, som tar samtalet, försöker få honom att tala om var han är.
– Om vi kan få komma och träffa dig blir det lättare för oss att hjälpa dig. Se om vi kan göra saker bättre. Har du ont någonstans, är du skadad.
Först låter det som ett hopplöst fall. Frank ifrågasätter upprepat ”vad fan jag ska göra då”. Men så småningom, i små fragment klarnar bilden av var han är.
Och att han högst troligt är beväpnad. Efter en kortfattad feedback är trion på väg till nästa stopp i övningen.
Det är mitten på april när Polistidningen är på besök i Oslo. Anna, Emre och Mattias ska ta sin examen i juni. En bachelorexamen som motsvarar en svensk kandidatexamen. De är alla på det klara med att de kan behöva gå på olika vikariat i ett par år innan de får en fast anställning. Men Emre har redan lyckats få jobb i det lilla samhälle utanför Oslo där han gjorde sin tio månader långa aspirant. Han kommer dock inte att flytta.
– Nej, jag kommer köra dit. Det är bra att inte bo där man jobbar också, i alla fall när det är litet. Då slipper man träffa de man hanterar på Kiwi (matvarukedja i Norge, reds anm) liksom.
Anna har fått sommarjobb på operationscentralen (motsvarande RLC i Sverige). Precis som de andra två vill hon ut och jobba i patrull, men ser det som en bra erfarenhet. Mattias vet inte riktigt vid intervjutillfället, men några veckor senare kommer han ha fått ett par månader på passexpedition.
Numera är inte överskottet av utbildade poliser lika stort som för några år sedan. Gränspolisen har haft ett ökat behov av folk. Först under covidrestriktionerna och nu med anledning av kriget i Ukraina.
89 av de 374 studenter som går ut polisutbildningen i år studerar i Oslo. Men polishögskolan har också lärosäten i Stavarn och Bodø. Till skillnad från i Sverige hör de dock till samma polishögskola och har samma rektor. Polishögskolan arrangerar också, förutom möjligheten att läsa till en masterexamen, annan fortbildning för poliser.
Både sådan som ger akademiska poäng och sådan som görs regelbundet inom ramen för anställningen. Till exempel utbildning som motsvarar Polkon i Sverige och en liknande fortbildning för utredare. Philip Christopher Tolloczko är avdelningschef för grundutbildningen, som alltså är samma bachelorutbildning, vid samtliga lärosäten. Han är också ansvarig för det omfattande kvalitetssystem som polisutbildningen är ålagd att ha.
– Systemet visar att vi har väldigt nöjda studenter. De som går polisutbildningen är bland de som är mest nöjda med sin utbildning i Norge.
Philip Christopher Tolloczko
Foto: xxx
Men hur nöjda är man med studenterna ute på arbetsplatserna då? I Sverige har det pratats en del om kvalitén på de som kommer ut från utbildningen. Inte alltid i positiva termer.
– Vi gör mätningar på det också, inte årligen men senast 2021 och de indikationer vi fått därifrån är att man är väldigt nöjda.
Antalet avskiljningar från utbildningen är få. En handfull studenter granskas av olika anledningar varje år och inte många avskiljs. Enligt Philip Christopher Tolloczko är snittbetyget från gymnasiet för de som kommer in högt, 4,5 på en betygsskala som går till 6. För att komma in på polisutbildningen måste du också ha haft ditt körkort i ett år. Det måste också ha gått minst ett år sedan du gick ut gymnasiet. Tidigare var det krav på att ha gjort värnplikt. Fystesterna motsvarar ungefär de som görs i Sverige. Philip Christopher Tolloczko visar också en lång lista på egenskaper utefter vilka det görs, enligt honom, ganska omfattande personlighetstester.
På den senaste antagningen hade man 700 sökande till polisutbildningen som hade kvalifikationer för att få gå den. 500 studenter fick plats.
– Det är bra men vi önskar så klart att det var ännu större söktryck och vi ser en tendens till liten minskning de sista åren.
En sak han undrar om det kanske skulle kunna ge fler sökande, speciellt från de delar av Norge som det är svårt att rekrytera till, är distansutbildningar.
– Jag är nyfiken på vad Sverige har för erfarenheter där.
Som det är nu kan man bara studera på campus. Demografin i Norge gör att det finns en viss oro för att det kommer bli hård konkurrens om de unga framöver. Å andra sidan har Polisen i Norge inga krav på sig att växa och är inte en lika het fråga för politiken.
– Nej, här är det nog mer fokus på att det behövs mer vårdpersonal, säger Philip Christopher Tolloczko.
Anna, Emre och Mattias har till slut hittat Frank. I Polishögskolans lokaler i centrala Oslo finns ingen skjuthall. Därför äger den här delen av övningen rum i en simulator. De flesta av de praktiska övningarna som kräver mer utrymme, som vapenträning och bilkörning, sker utanför innerstaden. Anna, Mattias och Emre berättar entusiastiskt om ett tre veckor långt träningsläger som har ingått i deras utbildning där man haft praktiska övningar hela dagarna varje dag.
– Det var väldigt bra att verkligen få fokusera, säger Anna.
Exakt vad som händer i mötet med Frank, som syns på en storbildsskärm inne i klassrummet, får Polistidningen inte avslöja eftersom övningen är tänkt att återanvändas nästa år. Men studenterna kommer i den här delen av övningen få ta snabba beslut och använda de vapenatrapper de försetts med innan de gick in i simulatorrummet. Efteråt får de feedback från sin lärare på hur de kanske hade kunnat påverka utgången, även om det förlopp som kom att utspelas var mycket hastigt.
Att norska poliser har vapen på sig ute i verkligheten är inte
självklart. Vapnen finns inlåsta i bilarna och det krävs att operationscentralen bekräftar tillstånd att beväpna sig.
– Ofta tas beslutet av operationsledaren och förmedlas via operationscentralen när de informerar om ärendet. Men ibland krävs att poliserna tar beslutet själva för att det inte hinns med, säger Anna.
Emre, säger att precis som i Sverige lutar man sig i Norge oftast mot nödvärnsrätten när man skjuter verkanseld. I ett ärende som det i övningen hade poliserna troligtvis varit beväpnade från början.
Den norska polisutbildningen
Har varit en treårig högskoleutbildning sedan 1992.
Är sex terminer lång.
Cirka tio månader är praktik.
Ger en bachelorexamen som är motsvarande en kandidatexamen i Sverige.
Grundutbildningen på Polishögskolan finansieras av justitiedepartementet.
Har bara antagningar en gång per år.
I det sista klassrummet väntar en lärare i juridik som går igenom de lagrum som har aktualiserats under dagen och det verkar alla tre ha bra koll på. Emre har kanske lite djupare koll än de andra på vapenfrågorna. Han skrev sin bacheloruppsats om lagstiftning och vapenanvändning. Mattias uppsats handlade om yttrandefrihet i förhållande till poliser. I Norge får man till exempel inte kalla poliser för skällsord. Anna skrev uppsats om polisens hantering av barn vid till exempel ingripanden vid våld i hemmet. Här finns vissa brister menar hon, som bland annat beror på att poliserna undviker att prata med barnen tills barnförhörsledare kommer på plats. Det då de är rädda för att förstöra bevis.
Uppsatserna är nyligen inlämnade när övningen genomförs och det märks att frågorna de jobbat med fortfarande engagerar. Arbetet med den har pågått sedan hösten och under nästan två terminer. Innan dess har studenterna varit på aspiranten, som pågår i 10 månader. Emre säger att han först tyckte att aspiranten borde ha varit sist på utbildningen.
– Men nu så här i efterhand, som i den här övningen, tycker jag att det är bra att ha riktiga erfarenheter att hänga upp teorin på, säger han. Han får medhåll av sina kamrater.
– Men man önskar kanske att det var lite mer av undervisningen som var som det var i dag. Med teori som bakas in i praktiska övningar, säger Mattias.
I Sverige driver Polisförbundet sedan många år på för en treårig polisutbildning som likt den i Norge ska ge en akademisk examen. Men det finns poliser som är skeptiska till en akademisering av polisutbildningen. Man är rädd att den ska bli för teoretiserande eller hamna för långt från kärnverksamheten.
Avdelningschefen för grundutbildningen, Philip Christopher Tolloczk, upplever nästan tvärtom, att en akademisk utbildning och forskning knuten till skolan har en motsatt effekt. Tidigare var man tvungen att i högre grad luta sig mot forskning vars huvudsyfte kanske var ett annat. Och att på utbildningen ta in litteratur med huvudsaklig inriktning på andra discipliner. Som sociologi eller juridik.
– Det vi har sett ju mer forskning vi fått som görs av poliser är att den också hamnar närmare professionen. Teorin i utbildningen har också blivit mer professionsnära.
Just nu jobbar man för att ta fram en masterutbildning på heltid.
I nuläget kan man bara läsa en master i polisiärt arbete på halvtid. Och doktorera behöver man göra inom ramen för discipliner på andra universitet än polishögskolan.
För en tid sedan föreslog Polismyndigheten i Sverige att polisutbildningen skulle kunna gå i olika spår, med inriktning på utredning eller yttre tjänst. Något sådant har inte lyfts i Norge och Philip Christopher Tolloczko menar att specialisering bör ske på högre nivå.
– Vi är en generalistutbildning. Men grundkompetensen innehåller väldigt mycket och framtidens utmaningar gör att vi vill ta in mer och mer. Och det är svårt att se vad vi ska ta bort. Även tre års utbildning har sina begränsningar.
Fotnot: Anna, Emre och Mattias har av säkerhetsskäl valt att medverka i reportaget med fingerade namn. De heter egentligen någonting annat.
