”Om du någon gång vill titta på en chefskarriär eller göra något annat, då är det sällan bra att ha sitt namn på ett papper som har gått till media.”
Det blev plötsligt svårt att hålla sig bara till huvudfrågan. Reportaget, som du kan läsa här, skulle handla om hur myndighetens strävan efter att poliser ska jobba mer mörk tid påverkar poliserna. Om övergången från periodplanering till fast lista. Men i berättelsen om hur Ludvikapoliserna gjort motstånd mot en befarad försämring pös ett parallellt tema ut. Det gick inte att bortse ifrån. Och det händer allt oftare. Det sipprar in på Polistidningens redaktion i form av inställda intervjuer, önskemål om anonymitet och synpunkter på journalistiken. På att vi ”lägger oss i” eller ”gör en stor grej av …”.
Och i form av tystnad.
När jag kom till Polistidningen för drygt nio år sedan imponerades jag av polisernas frispråkighet och mod. Fick lära mig att poliser satt säkert på jobbet. Därmed vågade de säga sin mening och tala klarspråk. Och vilket klarspråk sen. Vi har glädjen att få skildra starka upplevelser från era liv och er arbetsvardag. Ni har förmedlat kärleken och stoltheten i yrket. Även besvikelser, farhågor och ibland skarp kritik mot de som har makten. Mot det som är fel.
Men någonting har hänt. Fler vill vara anonyma. Eller inte vara med alls. Och det handlar inte om säkerhet i samma utsträckning som förr. I stället hör jag att ”man behöver tänka på sin karriär”. Rikspolischefen har flera gånger slagit fast att ”inom svensk polis ska vi säga som det är”. Men tycks betoningen ligga väl mycket på ”inom”. Och om ingen lyssnar ”inom”, vad gör man då? Vad händer i en organisation som gynnar den som inte har ”sitt namn på ett papper som gått till media”? Jag kan förstås inte veta säkert. Men på Polistidningen tror vi på öppenhet. Vi kommer inte att acceptera tystnaden. Tack alla ni som fortsätter bryta den!
