Det är en spännande tid att vara polisstudent just nu. Vi är ett tusental motiverade individer som läser polisutbildningen runt om i landet, alla är vi här av olika anledningar. Många skilda bakgrunder, dock så delar vi samma mål, att få börja jobba som polis någonstans i Sverige. Men vad är det för yrke vi är på väg in i egentligen?
Under våren läste jag en debattartikel i Aftonbladet skriven av en före detta polis, han hade sagt upp sig en vecka tidigare. Varför? Han kände att arbetsuppgiften med den pågående våldsvågen i storstäderna blivit honom övermäktig. Den krävde fler verktyg än vad den polisiära professionen kunde uppbåda. Problematiken hade blivit för stor, menade han, och därför hade han valt att avsluta sin anställning som polis.
På SVT läste jag om två poliser i Landskrona som gjort sig skyldiga till hemfridsbrott, misshandel och olaga frihetsberövande med mera genom att ljuga om händelseförloppet vid ett ingripande. De båda dömdes till fängelse, chefsrådmannen uttryckte viss bestörtning då han inte dömt poliser till så långa fängelsestraff tidigare. Jag är lika förbluffad, hur kunde det bli så här?
På Twitter råder alltjämt en hätsk debatt om den nuvarande polisutbildningen. Bilder på Dupondtarna (serien Tintin) varvas med referenser till konstaplarna Kling och Klang, underblåsta av artiklarna om polisstudenterna på Södertörn. Är utbildningen jag går så pass dålig?
På tv såg jag rikspolischefen som svarade på frågor om våldsvågen i landet. Reportern ställde en kaskad av frågor, svaren levererades mekaniskt och repetitivt. Onekligen var det en pressad chef som framträdde i rutan.
På sociala medier läste jag att runt 45 procent av alla poliser som årligen säger upp sig inte gör det på grund av uppnådd pensionsålder. Det är tydligen något i organisationen som avskräcker från fortsatt engagemang.
På Expressen läste jag om polisfester kring jul som i en del fall verkar sluta med ofredanden och anmälningar till personalansvarsnämnden.
Är denna sammantagna bild som förmedlas på sociala medier och i nyhetsflöden representativ för det skick Polismyndigheten och polisutbildningen befinner sig i? Jag tror inte det. Oavsett så ger den mig en märklig smak i munnen mot bakgrund av den situation jag befinner mig i som student, på väg in i yrket.
Ändock strävar jag och de andra studenterna oförtrutet framåt i utbildningen. Jag funderar på varför, är vi hjärntvättade drönare oförmögna att fatta rationella beslut trots den uppenbara skitstorm som väntar på andra sidan examen? Nä, förmodligen inte. Dagens polisutbildning innehåller alldeles för många teoretiska inslag där det krävs god förmåga till självdistans, insikt och reflektion för att en Judge Dredd-karaktär skulle kunna slinka förbi. Kanske är det ändå så att viljan att kunna få bidra till ett bättre samhälle är det som överbryggar allt det negativa som basuneras ut runt omkring oss.
