Att någon har vuxit upp med en ensamstående förälder, har dåliga betyg, eller bor i allmännyttan kan vara tecken på att personen befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Men de flesta med den bakgrunden begår trots allt inte brott. Dessa riskfaktorer förklarar inte varför någon snattar eller skjuter en medlem av ett rivaliserande gäng. Det skriver forskaren Per-Olof Wikström i en rapport om brottslighetens orsaker.
Det är inte heller tillfället som gör tjuven, enligt honom. Tillfällen till brott finns alltid och överallt. Men de flesta ser inte brott som ett handlingsalternativ över huvud taget. Hans centrala budskap är att dagens brottsförebyggande arbete fokuserar på reaktiva åtgärder på bekostnad av de mer långsiktiga. De som angriper brottslighetens grundläggande orsaker. Det arbete som rättsväsendet gör mot redan
brottsaktiva individer eller brottsutsatta platser måste kombineras med åtgärder som syftar till att påverka moralbildningen i samhället.
Enligt Wikström visar forskningen konsekvent att det mest avgörande för människors benägenhet att begå brott är:
- Deras ”lagrelevanta personliga moral”. Alltså hur rätt eller fel de tycker att det är att begå en viss brottslig handling.
- Förmågan till självkontroll. Alltså hur väl de lyckas leva upp till sin personliga moral i stunder av stark frestelse, provokation eller grupptryck.
Vår personliga moral formas till stor del av vår omgivning – inte minst av våra föräldrar, poängterar Wikström. Och förmågan till självkontroll beror av både arv och miljö. Det är också fel att säga att kriminella saknar moral. Det som skiljer oss åt är vilken slags moral vi har. Vissa bryter mot lagen för att de inte delar dess uppfattning. Andra för att de inte tycker att brottet är värst allvarligt. Några ser brott som ett berättigat svar på någon upplevd oförrätt.
Om rapporten
Per-Olof Wikström är professor emeritus vid Cambridge universitet och har skrivit rapporten När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ på uppdrag av Stockholms handelskammare. Han har ägnat stora delar av sina 25 år vid Cambridge åt att forska om brottslighetens orsaker. Han har tidigare varit chef för forskningsenheten på Brå, och jobbat på Polishögskolan i Solna. Rapporten bygger på egen och andras forskning.
Men det lokala brottsförebyggande arbetet riskerar att hamna snett eftersom kommun, polis och andra aktörer uppmuntras att göra egna orsaksanalyser och komma på egna åtgärder mot brottsligheten. Enligt Wikström saknas en kunskapsgrundad styrning och vägledning när det gäller brottslighetens orsaker, det vill säga vad brottspreventionen ska påverka. En uppgift som Brottsförebyggande rådet, Brå, borde svara för.
Den goda nyheten, enligt Wikström, är att det finns insatser som kan bidra till att människor utvecklar en moral som gör dem mindre benägna att begå brott. Tyvärr har samhället inte så stort inflytande över den institution som har allra störst betydelse i sammanhanget: familjen. Därför får man ta till det näst bästa: skolan.
Enligt Wikström handlar det om att skolvardagen ska genomsyras av klara beteenderegler som upprätthålls effektivt, och att elever lär sig att de har ett ansvar för hur deras handlande påverkar andra. I skolan finns också många tillfällen att träna självkontroll genom att ägna sig åt problemlösning och andra uppgifter som kräver koncentration och tålamod.
”Folk blir nervösa när man pratar om moral”
Att betona moralens betydelse för brottsligheten ses ofta som ett politiskt ställningstagande, enligt Per-Olof Wikström. ”Det är jättekonstigt för alla har en moral, även de kriminella.”
Han är själv uppvuxen i ett hyreshus, i ett utsatt område med en ensamstående förälder och kanske är det grunden till att han är skeptisk till att förklara brottslighet med den typen av riskfaktorer.
– Det landar ofta i att brottsligheten är ett komplext problem med många olika orsaker som alla måste angripas. Det är en hopplös utgångspunkt.
Per-Olof Wikström, professor emeritus vid Cambridge universitet.
Foto: Suzanna Wikström.
Han vill i stället starta i frågan: Varför begår människor brott? Här spelar moralen stor roll, enligt honom.
– När jag talar om moral uppfattar vissa det som moralism, men det är det inte alls. Vår forskning förespråkar inte en viss moral. Vad lagen förbjuder och tillåter kan variera över tid. Vi analyserar bara hur folks uppfattningar relaterar till deras inblandning i brottslighet.
När det gäller moralbildningen är familjen och skolan viktigast. Men det behövs förstås också en polis som ingriper när brott ändå begås: när unga skjuter varandra eller när människor kör runt rattfulla. Polisen har också en viktig roll i miljöer där allvarlig brottslighet blivit så normaliserad att omgivningen inte längre vågar ingripa.
– Får du bostadsområden där ungdomar går in i butiker och plockar på sig utan att personalen vågar säga något, kan polisen behövas för att få ner brottsligheten till en nivå där vardagslivsaktörer som hem och skola åter kan fungera som motkrafter mot brott.
Han upplever att kunskaperna om brotts grundläggande orsaker varierar stort bland poliser.
– Jag har ju med ett extremt exempel i min rapport med en polis som föreslog plastikoperationer som en brottsförebyggande metod eftersom han trodde att många begick brott eftersom de var så fula.
Wikström gissar att polisens teori var sprungen ur dennes erfarenheter som narkotikapolis där han mött människor vars utseende påverkats av långvarigt missbruk.
