En tidig januarimorgon 2023, i ett konferensrum någonstans i Stockholm, samlas en grupp individer från olika delar av norra Sverige. Den gemensamma nämnaren är att samtliga är poliser som från en dag till en annan har fått uppdraget att åka ner till storstan och stötta våra kollegor i vad som beskrivs som den värsta våldsvågen i modern tid. Vi är utredare från grova brott, från brott i nära relation, bedrägeriutredare, ingripandepoliser, analytiker med flera. Och vi ska ingå i en kommendering som kallas SH Frank.
Jag kommer att tänka på den klassiska 80-talsfilmen The Breakfast Club. En grupp ungdomar, från samma skola och samtidigt från olika universum, har fått kvarsittning av olika anledningar. De får spendera en lördag tillsammans på skolan och ska under den dagen skriva en uppsats om vilka de tror att de är och varför just de har hamnat där. Vi är visserligen här av egen fri vilja och vår uppgift är att producera en mängd förundersökningar. Men även vår grupp börjar fundera på vilka vi är. Är vi verkligen rätt personer till detta? Varför är vi här? Förväntas vi lösa brotten eller är vi här bara för att media ska skriva något klyschigt om att polisen nu kraftsamlar mot våldet?
Vi kommer fram till att media och polisledning får sköta sina jobb, så sköter vi våra. Vi ska utreda och lagföra brottslingar. Hur vi ska göra det får vi tillsammans komma fram till på vägen. För det finns ingen handbok i hur man stoppar en våldsvåg. Så vi börjar jobba, vi utreder, vi pratar med brottsoffer, misstänkta, anhöriga till de inblandade och vi inser att dessa ärenden är långt mer komplexa än vi kunnat ana. Våra ledord som poliser har länge varit, ”skydda – hjälpa – ställa till rätta”. Men hur skyddar man någon som inte vet om att den behöver skydd? Hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp och hur ställer man till rätta något som är så här trasigt?
Tillsammans skriver vi nu den polisiära handboken i hur man utreder en våldsvåg. Den började som en mycket tunn publikation, men nu nästan ett år senare, börjar den bli en gedigen tegelsten. Vi har visat att vi tillsammans kan leverera på toppnivå, under pressade förhållanden, trots våra olika bakgrund. Eller kanske tack vare.
Nu återgår vi så sakteliga till ordinarie tjänster och hemmamyndigheter. När tiden för insatsen börjar lida mot sitt slut är det lite som i filmens slutscen, där alla går ut från skolan. För att återgå till sina gamla roller? En svagt malande oro infinner sig. Kommer vi tappa det fina vi byggt upp under denna tid. Vi säger att vi ska höras, att vi inte ska glömma bort det vi lärt oss. Att vi ska dela med oss till våra kollegor av våra erfarenheter. Men kommer det bli så?
