Den 17 oktober klockan 11:20 plingade min telefon till. Det var en avisering från Plikt- och prövningsverket. Vanligtvis tar det upp till sju veckor att få svar om man har blivit antagen till polisutbildningen, men jag hade bara väntat i två veckor efter min säkerhetsprövning. Mitt hjärta började bulta. Händerna blev kalla, svettiga och skakade. Det kändes som att varje moment, från att läsa sms:et, till verifiering med Bank-ID och att öppna beskedet tog en evighet.

Jag läste Polistidningens artikel den 23 oktober med rubriken ”Måste bevisa att vi hör hemma i myndigheten”. Jag känner igen mig och tror att många andra kandidater med utländsk bakgrund gör det också. När jag hade läst klart lutade jag mig bakåt i kontorsstolen, stirrade upp i taket och försvann i mina egna tankar. Hur kan det vara så dåligt för enskilda poliser med utländsk bakgrund? Vad händer om poliser inte kan samsas? Vad händer om jag jobbar med någon som har sådana tankar om poliser med utländsk bakgrund? Kommer den då att skydda och försvara mig om en pistol är riktad mot mig? Det är viktiga frågor som är obesvarade. 

Man läser mycket i nyheterna om hur personer med utländsk bakgrund har svårare att klara polisprovet, att det kan bli en större nackdel i säkerhetsprövningen och nu er artikel. Jag är född i Sverige, men uppvuxen i Libanon och Storbritannien, där jag avlagt juristexamen och arbetat som jurist. Båda mina föräldrar härstammar från Libanon. Jag har tidigare sökt till polisutbildning och inte gått vidare, så kanske handlar de där artiklarna om mig. Det blev negativt besked även när jag sökte den nya funktionsinriktade polisutbildningen i oktober förra året, trots att HR hade övertygat mig om att jag inte behövde oroa mig över att jag saknade betyg i svenska.  

Det tog mig sex månader att läsa svenska 1, 2 och 3. I juni i år sökte jag igen men kuggade på cykeltestet. Jag var besviken men bestämde mig för att träna hårt och klarade cykeltestet när jag sökte igen tre månader senare. Och intervjuerna gick bra.  

Jag bodde i Storbritannien fram till 2016 då jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag fick mitt första jobb på Kriminalvården och fick många härliga kollegor där, men jag har också upplevt mycket av det ni nämner i er artikel. Den där känslan att bli utpekad. När jag träffar individer finns det alltid en känsla av medvetenhet om att ”något” kanske inte stämmer, att vara försiktig, att vara bestämd men vänlig, att vara tillmötesgående men med gränser och så vidare. 

Det ska inte vara en nackdel att ha en utländsk bakgrund. Det är snarare en styrka. Till exempel har studier visat att mångfaldsreformer kan förbättra polisens behandling av minoritetsgrupper och därigenom minska konflikter och konfrontationer. Jag vill meddela alla poliser som inte känner någon tillhörighet att ni hör hemma i myndigheten och att ert jobb uppskattas.

Den 17 oktober klockan 11:21 öppnade jag beskedet och mina ögon träffade första raden: ”Du är antagen …” Och sedan blev mina ögon lite blöta för att jag var så stolt över mig själv, mina händer blev varma igen, hjärtat lugnade ner sig och Nothing Else Matters. I did it! Jag kommer att bli polis. 

Tyler Rayes, polisstudent från och med vårterminen 2024