Arvikas brasilianska jujutsuklubb ligger i en gammal industrilokal strax utanför stan. Den här kvällen är det öppen träning och det enda som hörs där inne är lite gnissel från mattan när de åtta deltagarna rullar runt två och två i en ordlös kamp. De söker metodiskt för att hitta en fot, en hand eller ett veck i motståndarens dräkt att få grepp om. Målet är att strypa eller låsa den andra i en position som tvingar den att ge upp.
Här blandas noviser och garvade kämpar. Ann Österman, polis och brunbältare, ställs mot mindre rutinerade Simon Kristiansen i vitt bälte.* De ger varandra en fistbump och ett handslag innan de går ner för att ”rulla” sin första femminutersperiod. Ann är gammal idrottslärare, polislärare och alltjämt Polkoninstruktör så hon har ett pedagogiskt perspektiv på det mesta. Hon går in för att blockera när Simon försöker använda sina favorittekniker. Hon vill tvinga honom ur komfortzonen och få honom att pröva nytt.
För Ann är klubben som ett andra hem. Här finns sambon Per som är grundare och en av coacherna. Deras gemensamma hund, rottweilern Doris, som strosar runt i lokalen. Och alla träningskompisar. Ett prestigelöst och väldigt tajt gäng, enligt henne. Kampsport har en förmåga att bryta isen, för på mattan tvingasman släppa in den andra i sin privata sfär.
– Du hamnar rätt ofta med fejset i någons skrev, eller får någon annans fejs i din röv. I en grupp med nybörjare är det alltid några som faller ifrån när de inser det, säger Ann.
* Bälten inom brasiliansk jujutsu
Från lägsta till högsta till högsta nivå: vit, blå, lila, brun och svart.
Hon tycker att teknikerna hon tränar här på klubben är högst användbara i jobbet som ordningspolis. Vill man betvinga en misstänkt med minsta möjliga drama är jujutsu perfekt, enligt henne.
– Jag hör polisstudenter prata om att man ska träna judo eller karate. Och visst det är bra. Men du kan inte bara gå fram och svepa en person ute på gatan. Det är sällan proportionerligt enligt polislagen.
Jujutsun rör sig på en ”biomekanisk nivå” med tekniker som går ut på att låsa enskilda leder hos motståndaren. Det passar bra när man har som målsättning att kyla ner en situation.
– För omgivningen ser det ut som att man bara står och håller den misstänkte i handen. Han kan skrika och gapa hur mycket som helst, men inte göra någonting.
Ann är ganska nyligen hemkommen till de värmländska ”skogera” efter fyra år som lärare på polisutbildningen i Umeå. Där stod hon dagligen på mattan och lärde ut fysiska tekniker och metoder till kommande kollegor. Att lämna lokalpolisområdet och träda in i den akademiska världen var en kulturchock på vissa sätt. En del uppskattade hon. Det friare debattklimatet till exempel.
– Det var härligt i fikarummet på universitetet när man kunde provtrycka idéer utan att ha belägg för precis allt. Vi tog oss fram genom en diskussion och hittade nya infallsvinklar.
Inom Polisen är det mer svart eller vitt, upplever hon, och det måste det kanske vara i ett jobb som handlar om rätt och fel till så stor del. Däremot upplever hon Polisen som mindre hierarkisk än akademien.
– På polisstationen kan jag gå in och slänga käft med chefen utan att ha något egentligt ärende. På universitetet kunde det vara väldigt viktigt vem som var adjunkt, doktor eller professor, åtminstone när man träffade folk från andra institutioner.
ANN ÖSTERMAN
Ålder: 46
Bor: I Arvika.
Familj: Sambo och rottweiler.
Jobbar som: Ingripandepolis och Polkoninstruktör.
Månadslön: Alldeles för låg.
På CV:t före poliskarriären: Militärtjänstgöring, slädhundstränare i Nordnorge, ordningsvakt, och idrottslärare.
Tävlingsmeriter: Sex EM-medaljer varav tre guld.
Ann betade av två kullar med studenter under sin tid i Umeå. Och ska hon välja ut det bästa med det jobbet, så var det nog när hon fick se polletten trilla ner.
– När en student, som från början inte kunde göra en kullerbytta, gjorde sitt första stryp till exempel.
Hon tar fram mobilen och läser ett sms som hon fick häromdagen från en tidigare student som har börjat jobba och varit med på sin första handräckning: ”Bonk och bryt på dörren, ruta flög, dörren sparkades in, OC-varning som ledde till verkställande, OC-kontaminering, handfängsel och spotthuva. Tack för alla grundläggande kunskaper du gett Ann. De fanns med under hela caset.” Ann tittar upp från skärmen.
– Det är så en blir gråtfärdig av stolthet.
Hon tvekade länge om hon skulle fortsätta som lärare eller återvända till Arvika. En faktor som kom att avgöra var att terminsupplägget på utbildningen förändrades så att antalet timmar i hennes ämne drogs ner.
– Det är klart jag talar i egen sak men det viktigaste verktyget i arbetet som polis är din kropp för den använder du varje dag. Att dra ner på den delen för att man ska trycka in så mycket annat i utbildningen. Det blir inte samma kvalité.
Och så längtade hon hem till sambon och till jobbet i radiobilen. Hon är glad att vara tillbaka, men en smula frustrerad över att ha tappat mycket av sin delegation.
– Det är så många olika digitala kurser jag måste gå för att kunna göra jobbet igen. Man vill bara hugga i och köra på när man är ute, men då är det bara nej stopp vi måste ringa och få ett beslut först.
De senaste månaderna har Ann ägnat nästan all ledig tid åt att fila på sin magisteruppsats i polisiärt arbete. Hon tillhör den första kullen som gick den nystartade magisterutbildningen i Umeå. För uppsatsen, som precis har blivit godkänd, intervjuade hon poliser i yttre tjänst om vad den egna fysiska förmågan har för betydelse i arbetet. Svaren var väldigt entydiga men inte vad hon hade förväntat sig.
– Jag trodde att de skulle säga att marklyft och bänkpress är viktigt för att kroppen ska hålla ett helt arbetsliv. Men de tryckte framför allt på den mentala biten. Att styrka ger en trygghet att kommunicera under längre tid i en hotfull situation, eftersom man vet att man kan hantera ett handgemäng om det ändå
slutar med det.
Ann tror kanske inte att hennes magisterutbildning kommer ha så stor betydelse för karriären i radiobilen i Arvika. Men den kan ha bidragit till att hon nu har fått ett internationellt uppdrag av myndigheten. Fyra veckor under hösten kommer hon att vara nere i Moldavien för att utbilda moldaviska poliser i Polkons grunder.
– Det känns väldigt spännande. Själva utbildningsmomenten har jag ju koll på, men vi får se hur det går att hålla dem på värmländsk engelska.
