Frosten har precis varit på nattligt besök och löven har börjat falla i trädgårdarna i Södra Vi utanför Vimmerby. Här bor Sara Borén tillsammans med sin fru Sofia i ett vitt trähus från förra sekelskiftet. Knarrande golv och spröjsade fönster. I vardagsrummet möts man av många ansikten. Bilder på människor som står Sara och Sofia nära. Här finns också Olle. Han kisar lätt mot kameran. På en bild har han skinnjacka. På en annan en färgglad flytväst.
– Jag inser nu att han är vid vatten på alla de här bilderna.
Kärleken till vatten är någonting de delade. När hon simmar, paddlar kajak och kanske allra mest när hon är ute på den lilla ön i Vättern som varit släktens i generationer känner hon sig som mest nära honom.
Olle Borén jobbade som polis. Från början ville han bli lärare men enligt Sara kom han inte in på utbildningen. Ett tag lämnade han polisyrket och jobbade på Arbetsförmedlingen och drev också ett eget gym ihop med en kompis i Motala där familjen bodde då. Sara vet inte riktigt varför. Eller varför han valde att återvända till Polisen.
– Det där skulle jag vilja prata med honom om. Vad som fick honom att lämna. Vad det var som hände de där åren.
Olle var polis i Mjölby och familjen flyttade när Sara fortfarande var ganska liten till Karlsborg. Sara såg i princip aldrig sin pappa i uniform. Hon tror att han tyckte att det var ganska skönt att inte vara polis där han bodde. För henne var han mest pappa.
– Den bästa jag visste i hela världen.
Hon säger att hon inte kan höra hans röst inom sig längre. Men hon vet att den var mjuk.
– Mamma och pappa lånade videokameror och filmade allt möjligt hela tiden. Så jag kan höra honom på dem. Jag är så glad att de finns, de där filmerna.
Hon har en av dem i mobilen. En kavat fyraåring på stranden med ett uppfodrande finger i luften. Vill bli filmad en gång till när hon skuttar ut mot vattnet. Pappans röst bakom kameran. En glad röst. En lycklig stund.
– Jag älskade att vara i centrum och att ta plats. Jag hade en fotbollstränare som på fullt allvar trodde att jag hade problem med hörseln när jag var liten.
Men Sara ville bara vara säker på att alla verkligen hörde henne.
Försommaren 1999 åkte Sara på musikläger till Danmark. Hon hade hunnit bli elva år och hennes värld var i gungning. Olle hade flyttat ut. Han levde med en annan kvinna. När Sara kal lades in i ett klassrum och fick veta att hennes pappa
och hans kollega Robert Karlström hade blivit mördade
i Malexander rasade allt.
I sin bok ”Det hände en sak i Sverige igår, Livet efter polismorden i Malexander”, beskriver Sara med stor precision timmarna efter beskedet. På båten hem blev det för första gången tydligt för henne att pappans död inte var hennes eller familjens privata tragedi.
Löpsedlar om mordet fanns överallt. Vid rättegången var det ingen av rånarna som erkände att de hållit i vapnet. När en av de tre väl valde att erkänna mer än ett år senare var det ändå en viktig sak för Sara.
– Innan dess var det som att pappa var död men det fanns inte någon som hade gjort det. Det saknades något. När han väl erkände blev det på något sätt mer logiskt för mig. Då fanns det en människa som hade gjort det.
Annars ägnar hon inte många tankar åt mördarna. Hon vill inte lägga någon energi på de som tog livet ifrån honom.
– De har suttit inne i vad är det, 25 år. Det är ju ganska länge om man tänker på vad som hinner hända under den tiden.
Från att ha varit en anonym polis men kanske främst en pappa och vanlig människa blev Saras pappa i döden offentlig. Så mycket kom att handla om hur han dog att det blev svårt att hålla fast vid hur han faktiskt levde. Hon minns begravningen. Justitieministern, höga polischefer, lokala politiker. Högtidlighet och tal som hölls av folk som aldrig träffat hennes pappa. Så många gjorde anspråk på Olle som en symbol. För ett Sverige som gått förlorat och inte minst för en utsatt yrkeskår.
Dådet sprang ur ett hat mot Polisen. Ironiskt nog har det på sätt och vis varit till tröst för Sara.
– Att det inte var pappa de var ute efter, det var liksom inte personligt mot honom.
I inledningen till Saras bok skildras ett telefonsamtal hon har med en lokal ordförande för Polisförbundet. En minnesstund ska arrangeras i samband med en årsdag. Att minnesstunden ska äga rum vet hon bara för att hon blivit kontaktad av en reporter. Och den lokala fackliga företrädaren tycktes inte alls förstå varför de anhöriga kände att de ville veta att det skulle hållas en minnesstund.
Sara har generellt svårt att bli arg. Men här blir det ändå tydligt att det blixtrar till. Sara har en något ambivalent inställning till de återkommande hyllningarna från poliskollektivet.
– På ett sätt är det ju jättefint att de koms ihåg. De har ju blivit en sorts symboler för vad polisyrket står för. Men samtidigt, den där symbolen jag ser, det är ju inte riktigt min pappa de pratar om.
Känslan av att det inte fanns plats för Saras berättelse om pappan och om sorgen och saknaden efter honom påverkade hennes utveckling som barn. Flickan som fotbollstränaren trodde hade hörselproblem för att hon pratade så högt blev tyst. Försvann inåt med alla svåra känslor. De svåra känslorna skulle komma att ta sig destruktiva uttryck i självskadebeteende och missbruk. Men den Sara som sitter i kökssoffan i Södra Vi framstår som öppen och lugn.
– Jag tror att jag kanske har det efter pappa.
Att hitta tillbaka till sin förlorade pappa krävdes nog för att hon skulle hitta tillbaka till sig själv. Det har skett i små steg. Från en journalist som faktiskt frågade efter hur hon upplevt det. Till att hon, påhejad av Sofia, tog beslutet att skriva en bok. Boken kom ut i början på året och den fortsätter bidra till att pusselbitar faller på plats. För en tid sedan hörde en kvinna av sig som jobbat på samma station som Olle och träffat honom samma vecka som han dog. Den gamla kollegan berättade att hon hjälpt honom att kopiera något papper. Han hade sökt en ny tjänst men skulle dra tillbaka ansökan.
– Han hade sagt att det inte skulle fungerat för barnen. Han satte oss först.
Själv har hon varit många versioner av sig själv sedan pappan dog. Inom henne finns Sara med den höga rösten kvar. Men vem tror hon att hennes pappa hade varit om han fått leva? Bilden av hjälten från barndomen har omformats något när hon blivit äldre. Skulle Olle också varit nära den vuxna Sara?
– Jag tror det. Men jag kanske hade ifrågasatt saker som jag inte hade gjort som barn. Som till exempel att vi var så dåliga på att prata om känslor. Jag hade velat prata med pappa om känslor.
Ett annat exempel hon nämner är att pappan kunde och visste allt. Han var familjens naturliga ledare. Han hade alltid svaren och familjen följde honom.
– Det där har jag väl förstått i efterhand att han faktiskt kanske inte alltid visste bäst. Och jag hade kanske börjat ifrågasätta varför vi alltid gjorde som han hade bestämt.
Sara tror nog att Olle hade fortsatt arbeta som polis till pensionen. Han ville arbeta med människor. Efter polishögskolan jobbade han inom Västerortspolisen i Stockholm där han bland annat var med och byggde upp en mötesplats för ungdomar. Hon undrar hur han hade känt och tänkt kring utvecklingen i samhället. Att det hade engagerat honom tvivlar hon inte på då han också varit engagerad i politiken lokalt.
– Kanske hade han blivit politiker faktiskt.
När Sara fick beskedet om pappans död var hon på ett musikläger. Bakom henne i kökssoffan hänger gitarrer och musiken spelar fortfarande stor roll för Sara. Hon berättar att hon i helgen varit i Stockholm för att fira sin svärmor med ett besök på musikal.
– Vi såg Änglagård med Helene Sjöholm. Och det slog mig att sista gången jag var i Stockholm med pappa så såg vi Kristina från Duvemåla, med Helene Sjöholm.
– Det soundtracket lyssnar jag fortfarande mycket på.
Hon reflekterade över att hon var där med människor som är så viktiga för henne men som pappan aldrig hade fått träffa.
– Jag tror att han och Sofia hade gillat varandra, säger hon.
Sara Borén Jedebäck
Ålder: 35
Bor i: Södra Vi, Småland
Jobbar med: Lagerarbetare på Astrid Lindgrens värld
Familj: Sofia, mamma, syster
Fritidsintressen: musik- spelar och sjunger, skidåkning, kajakpaddling, styrke- och konditionsträning i allmänhet.
Förebilder: Farmor och journalisten Elisabeth Åsbrink
Brinner för: Rättvisa
