År 2021 slog Diskrimineringsombudsmannen, DO, fast att Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket gjorde sig skyldiga till diskriminering när de uteslöt personer med ADHD och autism från mönstringen. Problemet var att dessa personer inte fick någon individuell bedömning utan sållades bort per automatik när de berättade om sina diagnoser.
DO-besluten ledde till att Försvarsmakten ändrad sina regler. Polisen följde efter och gjorde en motsvarande ändring i antagningen till polisutbildningen. Numera har personer med NPF-diagnoser rätt till en individuell bedömning av sina förutsättningar att bli poliser.
Något år senare inledde DO en granskning utifrån anmälningar som hade kommit in mot polisantagningen från personer med andra diagnoser. Det gällde multipel skleros (MS), epilepsi och insulinbehandlad diabetes. Även i dessa fall var anmälarna kritiska till att de inte hade fått någon individuell bedömning, trots att graden av funktionsnedsättning kan variera stort bland personer med dessa diagnoser.
Anmälaren med MS menade att Polismyndigheten inte tog hänsyn till ”dagens behandlingsmetoder som kan göra många patienter helt skovfria”. Anmälaren med epilepsi uppgav att han var anfallsfri och jobbade som ordningsvakt med liknande uppgifter som en polis men med längre arbetspass. Och anmälaren med insulinbehandlad diabetes pekade på att poliser som drabbas av sjukdomen tillåts att jobba kvar.
Ska klara yttre tjänst i tio år
Den medicinska bedömningen i antagningen till polisutbildningen vilar på två antaganden:
- Den sökande hälsotillstånd får inte vara av sådan art att arbetet som polis kan medföra en försämring eller utgöra en risk för den enskildes, arbetskamraters eller andra personers liv eller hälsa i arbetsutövningen.
- Den sökande förväntas kunna arbeta som polis i yttre tjänst i minst 10 år.
Källa: Polismyndigheten.
Polisen fick yttra sig över anmälningarna och förklarade att myndigheten generellt sett betraktar sjukdomar som diabetes och epilepsi som olämpliga i polisyrket. Men det går att göra undantag. Personer med epilepsi kan bli antagna om de har varit anfallsfria i tio år utan behandling. Och personer med diabetes kan antas om de inte löper risk för hypoglykemier (lågt blodsocker) och inte är beroende av insulinbehandling.* Det senare kravet hänger ihop med att poliser kan ha svårt att avbryta arbetet för att ta medicin när behov uppstår.
Diagnosen MS är däremot diskvalificerande utan undantag. Det här eftersom ”MS är en kronisk sjukdom i det centrala nervsystemet som försämras av t.ex. stress”, enligt Polisen.
Att poliser som får exempelvis diabetes eller MS kan jobba kvar i yrket förklarade Polisen med att de får anpassade arbetsuppgifter, till exempel får sluta i yttre tjänst för att bli utredare.
DO har nu prövat de tre fallen och går på Polisens linje i samtliga fall. DO ser inte skäl att ifrågasätta Polisens medicinska krav och myndighetens bedömning av anmälarnas möjligheter att klara polisyrket. Mot den bakgrunden har Polisen inte brutit mot diskrimineringslagen.
I ärendet som gällde insulinbehandlad diabetes stödde sig DO delvis på ett sakkunnigutlåtande från en läkare som är specialist på sjukdomen. Läkaren uppgav att de insulinpumpar som har kommit på senare år har förbättrat glukoskontrollen för diabetiker, med minskad risk för både högt och lågt blodsocker.
Samtidigt konstaterade läkaren att den gynnsamma effekten är lägre i stressade eller för systemet ”oväntade” situationer. Om en pump slutar att fungera, lossnar eller om tillförselenheten glider ur huden, uppkommer en akut medicinsk situation som kräver skyndsam aktiv åtgärd av större eller mindre omfattning, enligt läkaren.
DO tog också in uppgifter från en verksam polis som har insulinbehandlad diabetes. Polisen berättade att hen fick sin diagnos redan under utbildningen och från början har varit öppen med detta i förhållandet till arbetsgivaren. Hen fick ändå gå ut på aspiranten och har periodvis jobbat i yttre tjänst utan några särskilda anpassningar. Tidigare behövde polisen sticka sig i fingret flera gånger om dagen och tillföra insulin med spruta i magen. Nu har det blivit lättare när hen har insulinpump och sensor kopplad till pumpen.
Polismyndigheten fick yttra sig över uppgifterna från polisen med diabetes och konstaterade att personen gick polisutbildningen för cirka 14 år sedan. Redan då var insulinbehandlad diabetes ett hinder för antagning till utbildningen, men personer som insjuknande under studietiden kunde bli anställda efter en individuell bedömning. Polismyndigheten ser ingen anledning att ifrågasätta polisens uppgifter om att hen har kunnat arbeta i yttre tjänst. Men myndigheten påpekar att det inte finns någon dokumentation som visar hur länge detta arbete pågick och varför polisens chefer tillät detta i strid med myndighetens ställningstagande kring insulinbehandlad diabetes.
I slutändan lade DO störst vikt vid uppgifterna från den sakkunniga läkaren och de uppgifter som Polismyndigheten hade lämnat om arbetet som polis. Mot den bakgrunden såg DO som sagt inte skäl att ifrågasätta Polisens bedömning att personer med insulinbehandlad diabetes inte kan arbeta i yttre tjänst. Uppgifterna om att personer med insulinbehandlad diabetes har kunnat arbeta som poliser ändrade inte den bedömningen.
* Personer med annan stabil och välkontrollerad behandling än insulinbehandling, som till exempel Metmorfin, GLP1-analoger och SGLT-hämmare, bedöms däremot kunna arbeta som polis, under förutsättning att behandlingen inte påverkar den polisiära tjänstbarheten negativt och grundsjukdomen ännu är komplikationsfri, enligt Polisen.
