Att det länge varit ont om polisforskning är ett vedertaget faktum. När Josefine Berndt, doktor i historia, skulle skriva sin avhandling så insåg hon att det också gäller polisens historia.
Resultatet blev boken Polisfrågan i svensk politik: Reformer och institutionell förändring 1875–1965. Genom att analysera riksdagstryck, utredningar och tidningsartiklar om det politiska arbetet under perioden har hon undersökt hur utredare och politiker resonerat om polisväsendets utformning och vilka mål man satt upp för polisen.
Ämnet är svårstuderat av ett speciellt skäl, konstaterar Josefine Berndt i avhandlingen: Vilka som ansågs vara poliser i slutet av 1800-talet är inte självklart. Det fanns en stark uppdelning mellan städer och landsbygd.
Städerna hade något som till stor del liknar dagens poliskår, och där fanns redan på 1870 talet kriminalpoliser. Men på landsbygden och i de små köpingarna var poliserna ett skrå som arbetade med allt möjligt. De var ansvariga för att skatten drevs in och ägnade sig åt utmätningar och auktioner, agerade parkeringsvakter och åklagare. Att utreda brott blev det inte mycket tid över till.
Någon idé om polisen som en sammanhållen verksamhet fanns inte, och inga polislagar. Vad poliserna skulle göra var upp till varje kommun. Det kunde leda till stora geografiska skillnader.
Nytt om polisens historia
Avhandlingen Polisfrågan i svensk politik: Reformer och institutionell förändring 1875–1965 är skriven vid Stockholms universitet av Josefine Berndt, doktor i historia. Under perioden hon undersökt har fem stora polisreformer skett:
1917: Reformen av landsbygdens polis.
1925: En nationell polislag.
1932: Inrättandet av statspolisen.
1953/54: En kommunal polisreform.
1965: Förstatligande av polisen.
I avhandlingen kommer Josefine Berndt fram till att ett viktigt skäl till den skarpa uppdelningen mellan poliser i städer och på landsbygden var kommunallagarna från 1862. Det fanns olika kommuntyper som gjorde att det inte gick att samarbeta polisiärt över kommungränserna, exempelvis genom att omfördela resurser.
På politisk nivå uppmärksammades att landsbygden hade för knappa polisresurser och saknade kompetens som fanns i städerna, som kriminalutbildade detektiver. Men att genomföra reformer var i princip omöjligt med kommunallagarna, enligt Josefine Berndt. Inte förrän 1917 försvann några av landsbygdspolisens arbetsuppgifter som inte hade med brott att göra.
För städernas poliser ansågs stora skillnader i löner och villkor mellan olika städer vara det främsta problemet. Fram till 1921 diskuterades om polisen skulle vara statlig eller kommunal. 1922 hade det uppstått enighet om att polisen skulle vara statlig, civil och centraliserad.
Någon större oenighet hade inte funnits politiskt innan dess heller, enligt Josefine Berndt. Fokus tycks ha legat på strukturella problem, inte ideologi. Ändå gick utvecklingen långsamt, och landsbygdens polis sågs fortsatt som något annat än städernas.
1925 kom en polislag som bland annat gjorde polisernas villkor mer lika överallt. 1932 beslutades att det skulle inrättas en statligt styrd polis, Statspolisen, i städer för att förstärka den lokala polisen. Under 30- och 40-talet började åklagaryrket separeras från polisarbetet, och polisen som en rent brottsbekämpande institution växte fram.
Med den stora kommunreformen 1951 försvann de olika typerna av kommuner, och diskussionen om att förstatliga polisen fick nytt bränsle. Till slut, 1965, förstatligades polisen.
Hetare debatt nu än då
Flera frågor har återkommit genom historien, som fler poliser och ökad synlighet. Men diskussionen om reformer är mer ideologisk i dag, enligt Josefine Berndt.
Josefine Berndt, doktor i historia vid Stockholms universitet.
Polisens organisation skiljer sig mycket åt i dag jämfört med slutet av 1800-talet, men det går att se ämnen som återkommit, menar Josefine Berndt, doktor i historia vid Stockholms universitet.
När ett förstatligande diskuterades framåt mitten av 1900-talet fanns en rädsla för att den lokala polisen med sin specifika ortskompetens skulle försvinna.
– Det är ju något vi ser idag också, med många kommuner som anställer egna ordningsvakter. Polisers synlighet är så otroligt viktig, oavsett om den gör nytta eller inte. Att visa upp sig och finnas tillgänglig. Det är en stor likhet mellan nu och då, säger Josefine Berndt.
Utbildningsfrågan har också hängt med genom århundradena. 1910 startades den första polisskolan på privat initiativ i Uppsala. 1938 centraliserades och förstatligades polisutbildningen, som först var ett par veckor och sedan utvecklades till att bli allt längre i takt med förändrade krav och förväntningar.
– Och det är ju alltid en fråga om hur många poliser man ska ha. Det märks att det har varit en viktig del av landsbygdsfrågan, att det inte varit tillräckligt med poliser. Det var en anledning till att man reformerade, att öka polisens effektivitet men också öka deras närvaro i samhället.
Under perioden Josefine Berndt undersökt fanns det få politiska motsättningar kring hur polisen skulle utvecklas. Ideologiska argument och samhällsanalys tycks inte ha förekommit i någon större utsträckning.
Ett viktigt skäl till enigheten var att politikerna lämnade över ett stort ansvar till utredare, menar hon.
– Där satt ofta representanter för polisen, det var vanligt med ämbetsmän och yrkessakkunniga i statliga utredningar. Så hela processen lämnades över till de som själva skulle beröras av reformerna.
Utredningsväsendet användes ofta för att hitta nya lösningar, enligt Josefine Berndt.
– Var man inte nöjd så utredde man igen och igen, i stället för att ha diskussion i riksdagen. Det upplevdes kanske inte från politiskt håll att man hade full kunskap om hur polisen fungerade.