”Svenska Narkotikapolisföreningen” står det med gul text på blå flaggor utanför Conventum i Örebro. Under namnet syns flera myndigheters loggor, bland annat Polisens, Tullens och Åklagarmyndighetens. En våning upp har de 400 konferensdeltagarna just tagit plats i stora kongressalen. Ödesmättad actionfilmsmusik dånar ur högtalarna. Och på en filmduk ovanför scenen rullar bilder på polisbilar med blinkande blåljus, insatsstyrkor som bryter dörrar, avspärrningsband, mordplatser, polishelikoptrar och stora narkotikabeslag.
Det är invigning för Svenska narkotikapolisförenings, SNPF, årliga utbildningskonferens. På första raden sitter rikspolischefen Petra Lundh och andra höga chefer i rättsväsendet. Efter den inledande filmen kliver SNPF-ordföranden Lennart Karlsson upp på scenen.
– Vi står i en helt ny verklighet, inleder han och räknar sedan upp en rad grova våldsdåd som under förra året utfördes av unga under arton år.
Han konstaterar att för många av dessa barn är narkotikahandeln inkörsporten till den brottsliga banan. Och alla människor i Sverige som köper narkotika, oavsett om de bor i Djursholm eller i Rosengård, bidrar till den kriminella ekonomi som göder gängen, slår han fast.
– Till alla dem som anser sig stå över lagen genom att de köper narkotika ska vi bara ha ett enda budskap: Ni har blod på era händer.
Lennart Karlsson är ett respekterat namn bland narkotikapoliser och en ofta anlitad expert i media när narkotikafrågan är på tapeten. Men i vissa läger är han ett rött skynke. Bland drogliberala grupper i sociala medier är det många som tycker att han och andra SNPF-företrädare blandar ihop sina roller som poliser och anti-knark-lobbyister.
Nyhetssajten Cannabis.se bedriver en kampanj mot SNPF med nidbilder av Lennart Karlsson som en fascistisk diktator. Läsarna uppmanas att JO-anmäla SNPF:s ”vedervärdiga” företrädare och mejlbomba Polismyndigheten för att få dem att ta avstånd från föreningen.
Viss kritik har även förekommit i traditionella medier, till exempel från Aftonbladets nyhetskolumnist Oisín Cantwell som har kallat SNPF för ”den enda lobbyföreningen i Sverige som gratis tillåts husera i lokaler tillhörande Polismyndigheten”. Redaktionen för SNPF:s medlemstidning har sin adress på en spaningssektion i Polisområde Storgöteborg. Enligt SNPF-ordföranden Lennart Karlsson är det just bara en postlåda och inget annat.
Radioprogrammet Medierna i P1 har uppmärksammat att Lennart Karlsson intervjuas som polis och expert på narkotikafrågor utan att redaktionerna redovisar att han också företräder en organisation med en politisk agenda i frågan.
2000 medlemmar
SNPF bildades 1987 på initiativ av några poliser på narkotikaroteln i Göteborg, och har numera omkring 2 000 medlemmar inom rättsväsendet, varav merparten jobbar inom Polisen. Sedan starten har ett viktigt syfte varit att erbjuda medlemmarna fortbildning om narkotika, till exempel genom den egna medlemstidningen och årliga utbildningskonferenser.
Föreningen beskriver sig som politiskt oberoende men har ett narkotikapolitiskt program som stödjer ”konsumtionsförbudet” (förbudet mot eget bruk av narkotika) och betonar vikten av insatser mot efterfrågan i missbrukarleden. Under 00-talet opinionsbildade föreningen mot sprututbyte eftersom det underminerar målet om det ”narkotikafria samhället”. Enligt ordförande Lennart Karlsson har föreningen nu släppt det motståndet.
Källor: SNPF:s hemsida, tidskrift, remissyttranden, debattartiklar och narkotikapolitiska program.
Någon bredare debatt om förhållandet mellan SNPF och Polismyndigheten har det inte blivit i Sverige. Annat har det varit för systerorganisationen i Norge. Fram till förra året hette den Norsk narkotikapolitiforening, förkortat NNPF. Nu har den tagit bort ordet ”politi” ur namnet och heter Norsk narkotikaforebyggende forening. Det gjordes efter påstötningar från bland annat den norska rikspolischefen som inte ville att föreningen skulle uppfattas som en del av myndigheten.
Norska NNPF bildades 1991 med sin svenska motsvarighet som förebild och har med årens lopp blivit en nära samarbetspartner till den norska polisen. På senare år har dock samarbetet kritiserats, först i sociala medier, sedan i traditionella medier och slutligen i en statlig utredning.
Kritiken sammanfaller med att narkotikadebatten i Norge har svängt från att betona förbud och straff, ungefär som i Sverige, till förslag om avkriminalisering och skadebegränsning. NNPF:s budskap om ett narkotikafritt samhälle har gått från att vara en självklarhet till att framstå som politiskt.
Ur den statliga utredningen om förhållandet mellan norsk polis och norska narkotikapolisföreningen.
Det ska sägas att samarbetet mellan norsk polis och NNPF i vissa avseenden har varit närmare än det mellan svensk polis och SNPF. Till exempel har den norska polisen hjälpt föreningen att samla in medlemsavgifter genom att dra dem direkt från de anställdas löner. Under flera år hade NNPF ett uppdrag att utbilda inte bara medlemmar utan även andra anställda inom norsk polis om dopning. Myndigheten var också djupt involverad i en av NNPF:s drogförebyggande kampanjer på ett sätt som har kritiserats starkt eftersom det blev otydligt vem som egentligen var avsändaren.
Men det finns också likheter. Både den norska och svenska myndigheten har varit med och finansierat föreningarnas utbildningskonferenser och spridit glans över dessa genom att låta sina toppchefer delta. I Norge har även detta fått kritik.
I vimlet av deltagare på SNPF:s konferens i Örebro finns Helsingborgspolisen Mathias Lööw. Han har varit medlem i föreningen sedan 2008 när han började jobba i en gatulangningsgrupp. Det var då hans intresse för narkotikaspaning tog fart på allvar och han törstade efter kunskap i ämnet.
– Men det fanns ingen bra utbildning inom Polisen. SNPF fyllde det tomrummet, konstaterar han.
Mathias Lööw, gruppchef, Polisen i Helginsborg.
Sedan dess har han gjort karriär inom sitt gebit och är numera chef för en Nigs-grupp (nationell ingripandespaning). Han tycker att det är fortsatt skralt med fortbildning inom myndigheten.
– Så jag brukar rekommendera mina nya medarbetare att bli medlemmar i SNPF och ta möjligheten att åka till en av deras årskonferenser. För det är en bra utbildning med fallbeskrivningar, forskningsresultat och inspiration. Av tolv personer i gruppen är det nog en åtta stycken som brukar åka.
Den absoluta merparten av föreläsningarna under SNPF:s konferenser handlar om rena yrkesfrågor. Det är poliser, tullare och åklagare som informerar om trender på narkotikamarknaden, nya metoder i utredningsverksamheten eller förändringar i lagstiftningen. Men det brukar också finnas något mer politiskt inslag på programmet, till exempel om legalisering av cannabis.
I år var det en föreläsning med Staffan Hübinette som skriver rapporter för Narkotikapolitiskt center – en tankesmedja som vill bidra till en restriktiv narkotikapolitik. Han talade bland annat om hur kapitalstarka cannabisföretag driver legaliseringsfrågan utifrån sitt vinstintresse.
Föreläsare som ifrågasätter nyttan av polisinsatser mot enskilda brukare eller tonar ner partyknarkarnas betydelse för gängkriminaliteten lyser däremot med sin frånvaro på SNPF:s konferenser. När Polistidningen frågar exempelvis kriminologen Henrik Tham eller Björn Johnson, professor i socialt arbete, om de har talat på konferenserna skrattar de bara.
– Nej, gud nej, jag har aldrig blivit inbjuden dit, säger Björn Johnson.
Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet.
Foto: Håkan Röjder
Han trodde att han skulle bli det när han skrev om den illegala marknaden för metadon och buprenorfin. Det så kallade läckaget från beroendevården.
– Men icke sade Nicke. Det blev jag inte trots att mina resultat delvis låg i linje med vad den här sortens organisationer vill sprida.
SNPF:s ordförande Lennart Karlsson tycker inte att man behöver bjuda in den sortens motröster till konferenserna, eftersom de redan syns och hörs mycket i den allmänna debatten. Läs en längre intervju med honom här:
Läs mer:
SNPF anser själv att man fyller ett stort tomrum när det gäller fortbildning för poliser och andra myndighetsanställda som jobbar mot narkotikabrott. ”Vår kunskapsportal, vår medlemstidning och inte minst våra utbildningskonferenser är fortfarande helt avgörande för att myndigheternas anställda ska kunna bibehålla en någorlunda godtagbar kunskapsnivå inom de ständigt förändrade ämnesområdena narkotika och doping”, skrev till exempel ordförande Lennart Karlsson i den egna medlemstidningen tidigare i år.
Och den bilden får stöd i Polismyndighetens styrdokument. Det finns en nationell policy för de anställdas deltagande vid SNPF:s årsmöten och utbildningskonferenser. Där står det att arbetsgivaren vanligtvis inte bekostar deltagande i en förenings medlemsaktiviteter. Men i det här fallet görs ett undantag eftersom det finns ”ett begränsat utbud av kompetensutvecklingsmöjligheter för medarbetare som arbetar med narkotikafrågor”.
Därför får varje polisregion och nationell avdelning skicka sex medarbetare till konferenserna på myndighetens bekostnad. När de kommer tillbaka ska de sprida vad de lärt sig till kollegorna hemmavid.
Polismyndigheten ger också ett årligt bidrag till SNPF som för närvarande ligger på 300.000 kronor. Det sker enligt myndighetens riktlinjer om bidrag till föreningar som bedriver tjänstenära verksamhet till nytta för Polismyndigheten. Andra exempel på sådana föreningar är Svenska fjällräddares riksorganisation och Svenska kriminalteknikföreningen. SNPF uppger att man använder bidraget för att finansiera sin årliga utbildningskonferens.
Men varför ger Polismyndigheten pengar till en privat intresseorganisation för att den ska utbilda myndighetens anställda om narkotika? Kriminologen Albin Stenström på Stockholms universitet tycker att det är märkligt. Han har stött på SNPF i arbetet med sin avhandling om polisens insatser mot narkotikabrottslighet.
Han tvivlar inte på att det finns väldigt duktiga narkotikapoliser inom föreningen. Men SNPF:s verksamhet handlar inte bara om kollegialt lärande i polisarbetet, enligt honom.
– Det handlar lika mycket om opinionsbildning, om striden kring narkotikapolitiken, inte minst frågan om avkriminalisering och legalisering.
Albin Stenström, doktorand i kriminologi.
Foto: Stockholms universitet.
Han märker att SNPF gärna tonar ner sin opinionsbildande roll för att i stället framställa sig som en utbildningsorganisation. Men den vetenskapliga grunden saknas till stor del, enligt honom.
– Man har ungefär samma inställning till forskning som stora delar av nykterhetsrörelsen. Man cherrypickar studier som stödjer den egna positionen. Det spelar ingen roll vad forskarsamhället säger om de kan hitta en enskild studie som säger något annat.
Avkriminalisering och legalisering – vad är skillnaden?
Med avkriminalisering avses att eget bruk och innehav av narkotika inte längre är ett brott som kan leda till straff. En legalisering går ett steg länge och kan till exempel göra det lagligt att sälja narkotika under kontrollerade former.
Källa: Göteborgs universitet.
Albin Stenström är inte ensam om att se SNPF som en ideologiskt driven organisation. SVT-journalisten Johan Wicklén har skrivit om föreningen i boken Vi ger oss aldrig som handlar om svensk narkotikapolitik. Där beskriver han SNPF som en av tre grenar i en rörelse som har arbetat för att skärpa straffen för narkotikaanvändare i Sverige under lång tid.
SNPF är ”den professionella grenen, enligt Wicklén, som försvarar den restriktiva politiken på fältet. Medan Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, är den ”folkliga”. Den som på 1980-talet gjorde stora namninsamlingar för kriminalisering av eget bruk. Svenska Carnegieinstitutet, SCI, slutligen har varit den ”tänkande” grenen, en ”förbudspolitisk tankesmedja” på narkotikaområdet.
Som sin gemensamma ”andliga fader” har organisationerna pekat ut den numera avlidne forskaren och debattören Nils Bejerot. Han propagerade för att rättsväsendets insatser ska riktas mot basen av narkotikapyramiden, det vill säga de enskilda brukare som står för efterfrågan. Att bara angripa aktörerna på utbudssidan, så som producenter, finansiärer och langare, är ingen lösning enligt honom, eftersom de alltid kan ersättas av andra.
Fortfarande finns kopplingar mellan de tre organisationerna. SNPF:s nuvarande ordförande Lennart Karlsson har tidigare suttit i RNS styrelse. Organisationernas företrädare brukar också skriva gemensamma debattartiklar som argumenterar mot legalisering och avkriminalisering. SNPF ger tillsammans med SCI ut häftet Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor som används på polisutbildningarna. Häftet har kritiserats av forskare för att sprida skrämselpropaganda om droger. Läs mer om det här:
Läs mer:
På samma institution som Albin Stenström finns kriminologen Henrik Tham. Han har forskat om kriminal- och narkotikapolitik under mer än 50 år och har även varit aktiv i debatten som en förespråkare för avkriminalisering. Hans senaste forskningsstudie är en djupdykning i Svenska Narkotikapolisföreningens medlemstidning. Studien är accepterad av tidskriften Nordic Studies on Alcohol and Drugs men ännu inte publicerad.
Han har gått igenom 145 nummer av tidningen från starten i slutet av 1980-talet till och med förra året. Han har inte lusläst varenda artikel, utan har koncentrerat sig på texter av mer principiell karaktär: ledaren som skrivs av föreningens ordförande, ”Redaktören har ordet” som skrivs av chefredaktören, och artiklar av tidningens återkommande skribenter.
SNPF skriver på sin hemsida att tidningen är föreningens ansikte utåt och en viktig del i målsättningen att utbilda och informera medlemmar om drogrelaterade nyheter. Så vad är det för bild av narkotikadebatten som kommer fram i tidningen, enligt Henrik Tham? En sak som han har reagerat på är den hårda tonen som skribenterna har mot meningsmotståndare.
– De är oerhört upprörda och skriver att personer som förespråkar legalisering eller avkriminalisering pratar smörja och måste vara påtända.
Även många forskare får sig en släng av sleven, enligt Henrik Tham.
– En norsk professor som har bytt sida i debatten sägs ha gjort det för att få stå i rampljuset. En professor i Linköping som ägnar sig åt substitutionsbehandling (se faktaruta) anklagas för att bara göra det för pengar. Forskare som menar att drottning Silvias tar politisk ställning i narkotikafrågan får höra att de inte ska tro att de vet bättre än drottningen.
Substitutionsbehandling
Det innebär att man ger ett läkemedel som har liknande egenskaper som den använda drogen. Syftet är att minska drogsug, återfallsrisk, överdoser och smittspridning. Metadon och Buprenorfin är viktiga läkemedel för substitutionsbehandling.
Källa: Wikipedia och Socialstyrelsen.
Men kan man inte se det som att poliser som argumenterar mot avkriminalisering och legalisering helt enkelt är lojala med gällande lagstiftning?
– Nej, men det är just så man argumenterar i tidskriften, att man följer FN:s konventioner och svensk lag. Samtidigt skiljer sig Sveriges narkotikalagstiftning från den i många andra västländer, inklusive de nordiska grannländerna.
Han tycker att man måste kunna diskutera den förändring mot avkriminalisering och legalisering som pågår runt om i världen utan att kalla opponenterna för dumhuvuden, idioter eller oseriösa.
– Och särskilt inte utan att redogöra för argument och fakta som förs fram av dem med annan åsikt.
Henrik Tham ser en risk att svenska poliser, genom tidningen, matas med en väldigt ensidig bild i narkotikafrågor.
– Eftersom alla avvikande åsikter stämplas som konstiga lägger man locket på för en diskussion inom polisen. Det kan leda till att viktiga frågor inte diskuteras. Använder vi de mest framgångsrika metoderna? Vad finns det för risker med stop and search? Är amerikansk polis verkligen en bra förebild? Vad gör vi om länder i närområdet som Tyskland och våra nordiska grannländer går mot en avkriminalisering?
I Norge riktade den statliga utredningen kritik mot att polisen hade överlåtit åt en privat förening att utbilda ”våldsmonopolet”, som man uttryckte det. ”Genom utbildningskonferensen har NNPF tagit, och tilldelats ansvar, för en kompetensutveckling av polisanställda som polisen borde ha stått för själv”.
Utredningen såg flera risker med det. Bland annat att föreningens politiska syn kunde färga av sig på det som lärdes ut. Och att det blev svårt för myndigheten att kvalitetssäkra innehållet. Dessutom är det ett problem i sig om anställda behöver gå med i en privat förening för att få fortbildning som de behöver i jobbet, ansåg utredningen.
Så hur resonerar den svenska Polismyndigheten när den ger bidrag till SNPF:s utbildningskonferenser? Kristian Malzoff, kommissarie på Nationella operativa avdelningen, var föredragande vid det senaste bidragsbeslutet. Han bekräftar att det är brist på fortbildning för anställda som jobbar mot narkotika.
– Jag kan hålla med om att det är ganska skralt och med tanke på att narkotikan definitivt är en del i det grova dödliga våldet så skulle vi behöva bli bättre på detta.
Kristian Malzoff, chef för UB Öst vid Nationella operativa avdelningen.
Foto: Polismyndigheten
Men han tycker inte att bidraget till SNPF ska ses som att myndigheten lägger över den uppgiften på en privat förening. Däremot kan det bidra till att särskilt intresserade anställda får en möjlighet att fördjupa sig i ämnet utanför myndigheten.
– Det är ju inget krav från Polisens sida att man ska delta i SNPF:s konferenser, utan det väljer man själv om man vill bli medlem och gå på dem.
Vissa menar att SNPF har en tydlig politisk agenda i narkotikafrågan. Ser du något problem med att Polismyndigheten ger bidrag till en sådan organisation?
– Det är klart att jag ser att SNPF kanske bedriver någon form av lobbyverksamhet eller opinionsbildning, men det är ju utifrån tanken om ett narkotikafritt samhälle och det ligger ju i linje med vad polisen tycker.
Betyder det att Polismyndigheten har en ståndpunkt i frågan om legalisering eller avkriminalisering?
– Nej absolut inte. Vi följer rådande lagstiftning och den har på senare tid blivit mer restriktiv genom kriminaliseringen av försök till ringa innehav.
Kontrollerar ni på något sätt kvaliteten på de SNPF-konferenser som ni ger bidrag till?
– Vi har haft representanter från Noa på konferenserna som har skrivit erfarenhetsberättelser. Det har inte kommit fram att det är någon politisk slagsida på det som lärs ut.
Läs mer:
Läs mer:
