Luleå ligger snötäckt och milt under en grå himmel. Inne i restaurangen på hotell Savoy är det varmt och stimmigt. En efter en trillar förtroendevalda från olika håll i region Nord in med resväskor över axeln. De har rest hit från orter som Sveg, Örnsköldsvik, Haparanda och Kiruna – i vissa fall uppemot 80 mil. Nu ska de äta en snabb lunch innan ett intensivt dygn med diskussioner och årsmöte tar vid.
IGV-polisen och vikarierande yttre befälet Linn Stridsman är sammankallande i region Nords valberedning. Hon tog tåget från Sundsvall vid tre i morse för att hinna hit i tid.
– Det är bra uppslutning, vi är ändå en ganska stor region, säger hon.
Men på sina håll har tågoperatören Vy strulat, vilket resulterat i en sista sekunden-hyra av bil.
Joakim Moritz sitter vid ett av borden i luvtröja och jeans. Han har just avslutat sin lunch när han får ett papper i handen – kostnaderna för hyrbilen. 5 000 kronor. Så är det att vara kassör.
Redan halv ett drar första passet i gång i en intilliggande möteslokal. Henrik Magnusson, rådgivare för Polisförbundet Försäkring, går igenom medlemsförsäkringarna. Det mumlas och kommenteras i bordsraderna när det framkommer att AFA inte alltid täcker skador som uppstår under Polkon, eftersom försäkringen kräver att det handlar om rena olycksfall.
Region nord
I polisregion Nord ingår Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län.
Vad händer om man skulle dra en axel ur led under självskyddsträning, undrar någon.
– Det beror på själva händelsen. Om du vrider upp armen på någon för långt är det ju inte oförutsett. Men om du till exempel halkar är det oförutsett, svarar Henrik Magnusson.
Det går inte Joakim Moritz med på. En lek med ord, menar han.
– Ingen övning är ju till för att skada någon annan. Men när det händer är det en olycka.
När diskussionen börjar ebba ut vänder han blicken ner mot sin laptop, scrollar igenom en Excelfil. Den visar löner för 400 medlemmar i Västerbotten. Ibland är lönen oväntat låg eller hög, och det vill Joakim Moritz diskutera med arbetsgivaren.
– De säger att de vill använda lön som styrmedel, och då vill jag veta hur en låg lön ökar motivationen, förklarar han senare i fikapausen.
Om någon presterar dåligt måste arbetsgivaren ha dokumentation på att man gjort personen medveten om det, och det har inte alltid skett, tycker han.
Samtidigt kan vissa få en stor lönehöjning samtidigt som de är under arbetsrättslig utredning, vilket är lika märkligt.
– Hur används principerna, och använder man dem hela tiden? Det krävs lite koll så att ingen faller mellan stolarna.
Joakim Moritz har ingen förhandlingsrätt, utan rapporterar vidare det han ser i lönelistorna till regionnivå. Sedan han valdes in i förbundsstyrelsen har han avsagt sig alla regionala uppdrag. Förutom uppdraget som kassör i styrelsen, då.
– Det här är rätt nördigt. Du måste vara en människa som gillar principer.
Joakim Moritz fackliga engagemang väcktes kort efter att han börjat som polis i Västerbotten 2005. Han och kollegorna fick ut två t-shirts var i bomull, att ha under skyddsvästen.
– Jag sa, så här kan vi inte ha det. Det är 25–30 grader ute, man blir blöt som en svamp och luktar inte plockgodis direkt. Vi måste ha ett material som leder bort fukten.
En tid efter att han satt ner foten mot arbetsgivaren byttes bomullströjorna ut mot tröjor i funktionsmaterial. 2006 fick han frågan om att bli skyddsombud i sitt turlag och året därpå valdes han till suppleant i styrelsen för Västerbotten.
– Av en slump började jag jobba med arbetstid. Han som hade ansvaret blev pappaledig när det skulle förhandlas 2008 och då pekade de andra i styrelsen på den yngste killen – jag – och sa, ”du får ta det här”. Så fick jag ett tjockt jäkla avtal i handen. Jaha.
Joakim Moritz ringde chefen han skulle förhandla med och frågade hur mycket tid han hade på sig att läsa avtalet. Du tar den tid du behöver, svarade hon.
– Det får man ju ge arbetsgivaren, att jag fick förutsättningarna att vara motpart, så det blev en fair fight. Det var rätt fint ändå, säger Joakim Moritz.
Han och kollegan gick från förhandlingen med 14 av 16 punkter antagna. De hade visserligen fått ge med sig på den punkt de tyckte var viktigast, men erfarenheten gav ändå mersmak.
– Det var en sådan där lång förhandling som höll på till åtta på kvällen. Där fick man väl lite blodad tand, tyckte det var roligt. Och sedan har det rullat på.
Joakim Moritz
Gör: Ledamot i Polisförbundets förbundsstyrelse, kassör i Polisförbundet Region Nord, ordförande Västerbotten.
Polis sedan: 2005.
Ålder: 51.
Bor: Holmsund utanför Umeå.
Familj: Fru och fyra barn, varav två utflugna.
Gör på fritiden: Spelar spel – allt från sällskapsspel och brädspel till figurspel och rollspel. ”Jag är också en gammal teaternörd.”
Polisregion Nord har sina speciella utmaningar. Regionen täcker mer än hälften av Sveriges yta. Polistillväxten har varit god de senaste åren, men är ojämnt fördelad. Områden som norra Lappland och östra Norrbotten har svårt att attrahera poliser.
Samtidigt ökar konkurrensen om arbetskraft i takt med industriboomen, som erbjuder mängder av nya arbetstillfällen och leder till en befolkningsökning som i sig ökar behovet av polisnärvaro.
– Samhällsomvandlingen är i sin linda ännu. Det kommer påverka oss mer om några år när allt ska vara i full drift. Enligt en bedömning skulle vi behöva växa med 1 000 poliser, för att behålla samma netto. Och det är mer eller mindre en omöjlighet utan att ta personer från andra regioner, säger Joakim Moritz.
Men i nuläget är det snarare det motsatta som gäller.
Efter ännu en kaffepaus har regionpolischef Micael Säll Lindahl och Kenneth Vikström, polisområdeschef Norrbotten, klivit längst fram i lokalen för att svara på frågor. Det första som kommer upp är Stockholmskommenderingen.
– Vi vill helst inte fortsätta för det sliter på personalen och vi behöver dem här. Men vi kan inte strunta i Stockholm heller, säger Micael Säll Lindahl.
Både han och Kenneth Vikström tycks överens om att grundproblemet handlar om Stockholms oförmåga att attrahera nya poliser.
Joakim Moritz lägger fram att han vill hitta ett sätt att samarbeta lokalt med arbetsgivaren för att utbilda gruppchefer om hur kollektivavtalen fungerar.
– Det är på den nivån vi måste skapa förtroende. Nu hamnar vi i bakvattnet i många beslut för det går så fort. Med Frigg förhandlas inte alltid saker på ett sätt som vi skulle önska, säger Joakim Moritz.
Det där är frågornas fråga, svarar Micael Säll Lindahl och talar sig varm för kollektivavtal.
– Vi försöker välja chefer som pratar med fack och skydd. Vi äger kollektivavtalen tillsammans. Men chefsutbildningarna är nationella, det är inget vi kan designa om i regionen.
Problemen som omfattar gruppchefer är stora, enligt de förtroendevalda i rummet. De har för dåliga förutsättningar, för hög arbetsbörda, är för ofta tillförordnade.
– Många träffar dig mer än sin gruppchef, får regionpolischefen höra.
Dagen avslutas med middag, kött och potatis. Morgonen därpå är det dags för själva årsmötet. Redan 8.20 surras det i möteslokalen. Joakim Moritz har svidat upp i kavaj och avgående ordförande Mikael Eksholm står längst framme i lokalen vid en pulpet.
En Polkon-instruktör är på plats. Lite speciellt att vara beväpnad på årsmötet, retas hans bordsgranne.
– Det är mitt personskydd, inflikar Joakim Moritz.
Mikael Eksholm öppnar årsmötet. Till stämmoordförande väljs Torgny Olofsson, facklig veteran och tidigare ordförande i regionen fram till 2017. Han bär rutig skjorta och skinnväst och inleder med att plocka upp ordförandeklubban och berätta om den: Gjord i Skaulo mellan Kiruna och Gällivare, av ren- eller älghorn.
Verksamhetsberättelsen gås igenom. Hur går det med MBL? Framåt, anser Mikael Eksholm.
– Det som ligger och skaver är alla Frigg-justeringar, att det blir förändringar i organisationen som inte MBL förhandlas för att de smygs in pö om pö.
Verksamhetsberättelsen och ekonomin godkänns av stämman och styrelsen får ansvarsfrihet. Sedan är det motioner som står på agendan.
Styrelsen har föreslagit att framöver ha årsmötet vartannat år, samma år som Polisförbundets nationella kongress, i stället för varje år som det är nu. Det står snart klart att det råder olika uppfattningar i frågan. Joakim Moritz är den som för fram styrelsens argument: Minskad arbetsbörda och lägre kostnader.
Men Karin Lindberg från Örnsköldsvik, Västernorrland, ser risker med förslaget.
– Jag tror det kan bli svårare att få folk att ta på sig förtroendeuppdrag på fyra år i stället för två år. Det kan bli så att folk kliver av i förtid, säger Karin Lindberg.
Absolut en risk, och det kan bli så att hela styrelsen byts ut vart fjärde år, svarar Joakim Moritz. Å andra sidan har förbundsstyrelsen samma upplägg, och där har det inte hänt, påpekar han.
– Ser man till det ekonomiska: Jag tycker det är bra att inte lägga 200 000 på det här varje år. Jag lägger hellre de pengarna på att utbilda ombud.
Det blir en lång diskussion. Till slut röstar stämman ändå ja till att ha årsmötet vartannat år framöver. Nästa punkt på dagordningen handlar om att välja personer till styrelsen – men valberedningen har fått det svettigt efter det nya beslutet, som innebär att styrelseledamöterna väljs in på längre tid än tidigare. De förklarar att de behöver lämna mötet och går ut i korridoren.
Det mumlas lågt i rummet. Utanför pratar valberedningens medlemmar i telefon. Strax efter halv tolv återupptas årsmötet. Sammankallande i valberedningen, Linn Stridsman, tar ordet:
– Vi har jobbat in i det sista. Vi har reviderat vårt förslag som vi skickade ut för en vecka sedan, säger hon.
Peter Sätre, ordförande i förbundsområde Västernorrland, föreslås till ny regionordförande. Tillsammans med de övriga namnen till den nya styrelsen godkänns han av stämman.
När årsmötet är slut har Joakim Moritz redan försvunnit. Det har trasslat till sig med leveransen av Mikael Eksholms avtackningspresent. Under den avslutande lunchen kommer han tillbaka och överlämnar en tröja till Mikael Eksholm: Luleå hockeys matchtröja med hans namn och siffran 24, för året han avslutar sitt ordförandeskap.
Det har varit en speciell utmaning att få fram en styrelse i år eftersom ordförande Mikael Eksholm nyligen fick nytt jobb på Polisförbundets huvudkansli i Stockholm, förklarar Linn Stridsman från valberedningen.
– Det fick jag veta för en månad sedan. Så vi har haft en månad på oss att hitta en ordförande. Som tur var hade vi bra folk i styrelsen, säger Linn Stridsman.
Hon har varit fackligt aktiv sedan polisutbildningen och har suttit i styrelsen på sin arbetsplats sedan 2019.
– Genom att vara facklig kan jag göra jobbet ännu bättre. Det är ett otroligt bra sidouppdrag vid sidan av vanliga jobbet.
En inställning som skulle behöva bli vanligare, tycks det. Polisförbundet har rekryteringsproblem precis som myndigheten, menar Joakim Moritz.
– Det är jättesvårt att veta vad alla olika grupper har för idéer och tankar. Jag vill veta, men då behöver vi styrelsemedlemmar som kan ta med sig sina frågor.
Fackliga kollegor från andra delar av landet har förståelse för de speciella förutsättningarna i region Nord, inte minst de långa avstånden, tycker han.
– På samma sätt som vi förstår att det är högt tryck i Storstockholm. Vi vill att polisen ska ha samma villkor i hela landet, men samtidigt finns det sådana enorma lokala skillnader så det kommer aldrig bli exakt likadant. Förutsättningarna är för olika.