I början av året uppstod en debatt på X (tidigare Twitter) mellan en polisstudent och företrädare för det så kallade #knarktwitter, alltså konton som skriver kritiskt om Sveriges restriktiva narkotikapolitik. Knarktwittrarna ifrågasatte nyttan med att straffa människor för eget bruk av cannabis. Polisstudenten kontrade med att posta bilder ur häftet Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor. På bilderna syntes långa listor med påstådda skadeverkningar av drogen. Men listorna blev grundligt hånade av knarktwittrarna. Och när studenten förklarade att häftet är kurslitteratur på utbildningen undrade flera hur propaganda från två lobbyorganisationer kan användas som läromedel.
Titel: Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor.
Författare: Jonas Hartelius.
Utgivare: Svenska Narkotikapolisföreningen och Svenska Carnegieinstitutet (se egen faktaruta).
Spridning: Häftet har enligt utgivarna tryckts i över 400 000 exemplar, översatts till flera språk, och används som referenslitteratur inom rättsväsendet.
Pris: 360 kronor.
Polistidningen har gått igenom polisutbildningarnas litteraturlistor och kan konstatera att häftet används på alla fem lärosäten som ger utbildningen. Därför bad vi några forskare på området att läsa och kommentera innehållet, bland annat psykofarmakologen Amir Englund vid King’s College London. Han har doktorerat på hur cannabis påverkar människokroppen och psyket.
Amir Englund, cannabisforskare vid King’s College London
En grundläggande kritik från hans sida är att häftet saknar referenser till vetenskapliga studier. Dessutom är flera av de påståenden som görs i kapitlet om cannabis felaktiga eller missvisande, enligt honom. Exempelvis står det att drogen kan ge ”nedsatt immunförsvar på grund av minskad produktion av vita blodkroppar”, ”minskad ventilationskapacitet i lungorna” och ”minskat sexuellt intresse”.
Han har hittat studier som visar på motsatsen. I dessa hade gruppen som använde cannabis högre produktion av vita blodkroppar, bättre lungkapacitet och mer sexlust. Och han hittar inga studier som stödjer häftets påståenden om att cannabis kan bromsa pubertetsutvecklingen eller att barn till cannabisanvändare riskerar att drabbas av missbildningar i ansiktet.
Han får intrycket att författaren försöker skrämma upp läsarna genom att ta upp skador som inte har någon belagd koppling till drogen. Att cannabis beskrivs på ett onyanserat sätt är ganska vanligt, enligt honom. Det gäller inte minst de budskap som sprids av organisationer med en politisk agenda.
– Vad hade vi tyckt om en organisation som förespråkar legalisering framställde ett faktablad om cannabis? Hade vi använt det för att utbilda yrkespersoner som möter droganvändare i arbetet? Politiskt laddade organisationer får givetvis producera utbildningsmaterial, men bör vara transparenta med att de arbetar för att skapa opinion för en viss drogpolitik.
Samtidigt skriver Amir Englund själv debattartiklar i svensk press där han kritiserar dem som överdriver riskerna med cannabis. Har han också en politisk agenda? Han svarar att han deltar i debatten i rollen som forskare och då för att bemöta påståenden som saknar vetenskaplig grund. Han tillägger att han aldrig har tagit emot arvoden eller varit inblandad i något projekt för att skapa opinion för eller emot en legalisering av cannabis.
ORGANISATIONER MED POLITISK AGENDA?
Svenska Narkotikapolisföreningen, SNPF, har omkring 2 000 medlemmar som arbetar i olika delar av rättsväsendet, varav merparten är poliser. Ett viktigt syfte är att utbilda medlemmarna om narkotika. Föreningen beskriver sig som politiskt oberoende men har ett narkotikapolitiskt program där det bland annat står att ”konsumtionsförbudet” (förbudet mot eget bruk) är ett viktigt verktyg i strävan mot det ”narkotikafria samhället”.
Svenska Carnegieinstitutet är en slags tankesmedja som under många år har stött utgivning av litteratur och rapporter som varnar för farorna med narkotika och förordar en restriktiv narkotikapolitik. Organisationernas företrädare har varit aktiva i narkotikadebatten och tagit strid mot förslag om avkriminalisering och legalisering.
Källa: Organisationernas hemsidor och
debattartiklar.
En annan forskare som är kritisk till häftet är läkemedelskemisten Fredrik von Kieseritzky. Han är docent i organisk kemi vid Karolinska institutet och specialist på psykedeliska droger som LSD, meskalin och magiska svampar med mera. Han har tittat närmare på kapitlet med rubriken ”Hallucinogener” och kallar det för en förvirrande text i pseudovetenskaplig förpackning.
– Om det här häftet används i undervisning är det bedrövligt. Kvalitén är genomgående usel. Jag hoppas ingen har en tenta på det här.
Fredrik von Kieseritzky, docent i organisk kemi vid Karolinska institutet
Foto: Carl-Johan Rehbinder
Han har bland annat fastnat för faktarutorna som beskriver kroppsliga tecken på påverkan. Han menar att de till stora delar är överlappande.
– Det är liksom stora pupiller och ökad puls på alla. En faktaruta listar tecken på ”PCP– eller ketaminpåverkan”. Det är två helt olika ämnen. Det är som att göra en faktaruta där man listar symptom på ”HIV eller förkylning”.
Han reagerar också på påståendet att ”alla hallucinogener är beroendeframkallande”.
– Det är direkt felaktigt, vilket har visats i klinisk forskning vid många tillfällen. Tar du LSD eller psilocybin, som finns i svampar, bygger du upp en akut tolerans i hjärnan som gör att du inte får någon effekt om du tar drogen igen under de kommande dagarna.
I texten finns också vad han kallar en klassisk råttan i pizzan-historia om att personer som har tagit LSD har trott att de kan flyga och därför kastat sig från fönster eller broar.
– Den historien har valsat runt i så många versioner i tabloider i olika delar av världen men det är liksom aldrig någon identifierbar person som beskrivs.
Jonas Hartelius häfte är inte den enda litteraturen om droger som används på polisutbildningarna. På litteraturlistan står även boken Alkohol- och narkotikaproblem som, till skillnad från Hartelius häfte, är full av referenser till aktuell forskning. Boken motsäger och nyanserar till viss del det som står i häftet.
En av författarna till boken är professor Björn Johnson som forskar om beroendeproblem vid Lunds universitet. Han ger Hartelius häfte blandad kritik. En del är korrekt och uppdaterat, annat är väldigt föråldrat, enligt honom.
– Författaren skriver på ett ställe att man kan bli beroende av heroin genom att injicera det två gånger. Jag tror inte att någon modern beroendeläkare skulle hålla med om det.
Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet
Foto: Håkan Röjder
Han tycker också att det är en brist att avsnittet om drogtecken inte ger exempel på sjukdomssymtom som kan likna narkotikapåverkan, till exempel hypoglykemi (lågt blodsocker) vid diabetes. Han poängterar att det är viktigt att kurslitteratur är saklig och ger en rättvisande bild av forskningsläget. Som lärare skulle han själv vara försiktig med att använda litteratur som är producerad av SNPF och Carnegieinstitutet, som han uppfattar som förbudspolitiska lobbyorganisationer.
Samtidigt konstaterar han att häftet innehåller information som troligtvis är svår att hitta i annan litteratur. Det gäller dels listorna med drogtecken, dels samlingen med bilder på preparat som poliser behöver känna igen.
– Det har ju inte funnits speciellt mycket polisforskning. Och vi som sysslar med drogfrågor inom annan samhällsvetenskap är mest inriktade på prevention och behandling snarare än polisens arbete.
Vad säger då polisutbildningarna om kritiken mot häftet? Polistidningen har haft kontakt med samtliga lärosäten via mejl och även intervjuat företrädare för vissa av utbildningarna. Flera säger att häftet ger en bra översikt över vanligt förekommande preparat och tecken på drogpåverkan. De påpekar att det inte ingår i kursmålen att analysera de långsiktiga medicinska skadeverkningarna av missbruk.
David Robertsson, polislärare och programansvarig på Högskolan i Borås, har uppfattat häftet som en etablerad informationskälla inom polisiär verksamhet.
– Anledningen till att jag valde att ha med häftet är att det fyller en värdefull funktion när det gäller kursmålen om preparatkännedom, drogtecken och symtom. Jag har själv använt det i tjänsten och det används inom Polismyndigheten.
David Robertsson, programansvarig på polisutbildningen i Borås
När det gäller samhällskonsekvenser av missbruk finns annan kurslitteratur som är vetenskapligt granskad, poängterar han. I fortsättningen kommer han och kollegorna dessutom informera studenterna om att Hartelius häfte innehåller felaktig information i vissa delar.
Polistidningen har bett om en intervju med författaren Jonas Hartelius, men han har valt att svara skriftligt. I ett mejl förklarar han att häftet är avsett som en introduktion, ”ej som encyklopedi, ej heller som medicinsk eller psykiatrisk handbok”. Avsaknad av referenser är ett medvetet val. ”Annars skulle vi behöva trycka en tele-katalog”, som han uttrycker det.
Han bemöter inte Amir Englunds kritik mot de påstådda hälsoriskerna vid cannabisbruk. Vad gäller kritiken om att häftet sprider vandringssägner om att LSD-påverkade har trott sig kunna flyga hänvisar han till att det finns ett känt fall i Sverige med en kvinna som hoppade från Västerbron i Stockholm. Men dokumentationen från det fallet förstördes i en brand.
Påståendet att ”alla hallucinogener är beroendeframkallande” bygger
han på ”ett av de internationella standardverken om rusmedel” (Thomas Geschwindes Rauschdrogen mom. 652). Enligt Hartelius står det där att LSD efter en tid framkallar en ”drang”, det vill säga längtan eller trängtan, efter förnyad konsumtion och att denna ”avklingar först efter veckor”.
Svenska Narkotikapolisföreningens ordförande Lennart Karlsson säger till Polistidningen att man nu ska gå igenom de sakfel som har upptäckts.
– Sedan får vi se i vilken utsträckning vi behöver göra korrigeringar och om häftet ska ges ut i en uppdaterad version. När vi ber honom kommentera kritiken mot att häftet ges ut av två lobbyorganisationer svarar han med en motfråga.
– När du säger lobbyorganisationer vad menar du med det?
Lennart Karlsson, ordförande i Svenska Narkotikapolisföreningen
Foto: Per Hagström
Att ni propagerar för en viss politik i narkotikafrågan, till exempel att det ska vara kriminaliserat med eget bruk av cannabis.
– Fast nu är ju det kriminaliserat.
Jo, men ni argumenterar ju för att det ska fortsätta vara det. Det är väl en politisk åsikt?
– SNPF är en politiskt obunden intresseorganisation för personer som jobbar mot narkotika. Då ligger det i sakens natur att vi pratar om vad vi anser vara de bästa verktygen i det arbetet. Det vi har att jobba med i dag tycker vi är bra, så vi ser att det skulle finnas negativa effekter med att avskaffa det.
Avkriminalisering – för och emot
Avkriminalisering brukar syfta på att det inte ska vara straffbart att inneha en mindre mängd narkotika för eget bruk. I Tyskland genomfördes nyligen en sådan reform när det gäller cannabis.
De som vill gå samma väg i Sverige menar att kriminaliseringen i slutet av 1980-talet och senare straffskärpningar inte har lett till minskat bruk eller tillgänglighet på droger, och att narkotikadödligheten tvärtom har ökat. Dessutom tas stora polisresurser i anspråk för att lagföra enskilda brukare.
Kriminaliseringens försvarare menar att polisens drogtestning och lagföring är ett sätt att upptäcka missbrukare i ett tidigt skede och erbjuda vård. Risken för straff anses också ha en avskräckande effekt.
Läs mer:
Läs mer:
