Annons
Annons

”Svårt att erkänna att jag hade blivit rädd”

John Larsson drabbades av PTSD efter att ha tvingats skjuta en annan människa i tjänsten. Men det insåg han inte förrän han fem år senare tackade ja till samtal med en psykolog.
John Larsson drabbades av PTSD efter att ha tvingats skjuta en annan människa i tjänsten. Men det insåg han inte förrän han fem år senare tackade ja till samtal med en psykolog.

Vårvintern 1998. Det är en vanlig dag i radiobilen när då 31-årige John Larsson och hans kollega får order att åka på ett lägenhetsbråk i stadsdelen Hässelby i Stockholm. De möts utanför av en person som berättar att en kvinna har ropat på hjälp från ett öppet köksfönster. De får inget svar när de bankar på ytterdörren så de bryter upp den.

Några meter in i hallen står en sjuttonåring som håller i en kniv. Genom dörröppningen till köket kan John se en person som ligger på golvet i ett hav av blod. Sjuttonåringen börjar hoppa jämfota samtidigt som han hugger sig själv flera gånger i magen. Han rör sig mot John och hans kollega med kniven i handen och John svarar med att skjuta honom två gånger i benet. Det får honom att falla ihop. Den skadade personen i köket visar sig vara hans mamma. Hon har fått ta emot ett stort antal knivhugg och avlider av sina skador.

En av poliserna som har anlänt strax efter att John har skjutit gärningsmannen försöker massera i gång hennes hjärta genom ett öppet sår i bröstet men lyckas inte. Även gärningsmannen, som troligen har drabbats av en psykos, avlider. Inte av Johns skott utan av ett av de egna knivhuggen som har skurit sönder kroppspulsådern.

Förmodligen för att jag var ung och oerfaren och för att det var en annan tid.Det fanns en machoattityd, både hos mig och hos kollegorna.

Efteråt får John Larsson och hans kollega skjuts tillbaka till polisstationen. Väl där får de lämna en kort muntlig rapport innan de deltar i en gruppdebriefing. De erbjuds även individuella samtal men John tackar nej.
– Jag vet egentligen inte varför. Förmodligen för att jag var ung och oerfaren och för att det var en annan tid. Det fanns en machoattityd, både hos mig och hos kollegorna.
Ett exempel på det är att en kollega i all vänskaplighet kallar honom ”mördaren” när de möts i köket på stationen direkt efter skjutningen. ”Smeknamnet” återkommer då och då efter händelsen. Det är aldrig tal om någon omplacering under utredningen av skjutningen.

Nästa dag är John ute i radiobilen igen med en kollega. Det är meningen att de ska få ett lugnt pass men på väg tillbaka till stationen blir de vittnen till en trafikolycka. De har stannat för rött ljus i en fyrvägskorsning när de ser en person flyga genom luften. Det är en tolvårig flicka som har blivit påkörd av en bil. Som tur är blir hon inte allvarligt skadad men John känner sig omtöcknad.
– Jag var lite som i min egen värld hela den dagen. I efterhand har jag förstått att jag fortfarande var chockad från dagen före.

Det tar inte lång tid innan åklagaren kommer fram till att John inte har gjort något fel i samband med skjutningen.

Jag blev cynisk och upplevde ett utanförskap inför min familj och mina vänner. Jag tyckte att de var naiva och att jag inte kunde prata med dem.

De kommande åren jobbar han på men livet är inte riktigt som förut. Han drömmer mardrömmar om våldsamma situationer och drar sig tillbaka socialt.
– Jag blev cynisk och upplevde ett utanförskap inför min familj och mina vänner. Jag tyckte att de var naiva och att jag inte kunde prata med dem. Jag var också mer lättirriterad och blev snabbare arg än tidigare, säger John.

Utifrån sin egen erfarenhet vill John Larsson uppmana alla poliser som har tvingats att skjuta i tjänsten att tacka ja till samtalshjälp. Både direkt efteråt, men även senare om man upplever att man har påverkats. Foto: Magnus Laupa

Fem år senare, i maj 2003, är John Larsson åter sekunder från att skjuta verkanseld. Tillsammans med en kollega befinner han sig vid tunnelbanestationen i Åkeshov i västra Stockholm för att omhänderta en berusad man när en bil svänger upp intill dem. Föraren skriker att någon håller på att döda folk på andra sidan Bergslagsvägen. John springer ner i en gångtunnel för att ta sig under den fyrfiliga vägen. Mitt i tunneln ser han en man som rusar mot honom.

Mannen håller ett långt järnspett höjt över huvudet och skriker: ”Jag ska döda dig, snutjävel!” John stannar, tar upp pistolen och gör sig beredd att skjuta när mannen plötsligt svänger av åt höger och tar tag i en annan man som står utmed tunnelväggen. Han har flytt ner i tunneln efter att ha fått sin ena arm avslagen. Johns kollega har nu kommit ikapp och tillsammans övermannar de gärningsmannen. Så fort som de har fått på honom handfängsel springer John upp på andra sidan av tunneln. Där möts han av kaos. Under ett träd ligger en äldre man ihjälslagen. Lite längre bort har en målare ramlat ner efter att gärningsmannen har slagit omkull hans stege. En kvinna sitter på gatan framför John.

Jag vet inte varför det påverkade mig så att förstå att jag hade blivit rädd men jag minns att jag log stort när det äntligen gick upp för mig.

Det är rött på marken runt henne.
– Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att hon satt upp för det såg ut som att halva hennes huvud var sönderslaget, säger John.

Ytterligare fem personer, inklusive mannen i tunneln, är skadade. Men alla utom den äldre mannen överlever. Det visar sig senare att gärningsmannen, som media döper till ”Järnspettsmannen”, trodde att de var troll. Den här gången väljer John Larsson att tacka ja till ytterligare samtal efter den första debriefingen.
– Jag var äldre, mer säker på mig själv och insåg att det inte var något att skämmas för, förklarar han den ändrade inställningen.
Han förstod också vid det laget att han behövde hjälp att
bearbeta det som hade hänt fem år tidigare.
– Men jag hade aldrig själv sökt hjälp om inte händelsen i Åkeshov hade inträffat.

Han får först träffa en psykiatriker fem gånger. Psykiatrikern ger honom diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och ordnar så att John får träffa en psykolog ungefär en gång i veckan i ett halvår. Därefter tycker John att det räcker. Vändpunkten kommer när psykologen får honom att förstå att han blev rädd båda gångerna som han var på väg att bli attackerad.
– Han sa att rädsla är en naturlig fysisk reaktion som får oss att antingen fly, frysa eller försvara oss när vi blir attackerade. Jag vet inte varför det påverkade mig så att förstå att jag hade blivit rädd men jag minns att jag log stort när det äntligen gick upp för mig, säger John och tillägger fundersamt:
– Kanske var det helt enkelt svårt för mig att erkänna att jag hade blivit rädd och att jag behövde förstå det för att kunna gå vidare?

 

Om någon tackar nej till hjälp direkt efter en händelse tycker jag att chefen ska fråga igen efter någon dag. Och kanske ytterligare någon gång en tid senare.

Utifrån sin egen erfarenhet vill John Larsson uppmana alla poliser som har tvingats att skjuta i tjänsten att tacka ja till samtalshjälp. Både direkt efteråt, men även senare om man upplever att man har påverkats.
– Märker man att man börjar reagera och bete sig annorlunda, på jobbet eller i relation till ens familj och kamrater, tycker jag att man ska gå till sin närmaste chef och be om att få ett samtal med en psykolog, säger John.

Hjälp bör också erbjudas många gånger, menar han.
– Det är förstås en balansgång, men om någon tackar nej till hjälp direkt efter en händelse tycker jag att chefen ska fråga igen efter någon dag. Och kanske ytterligare någon gång en tid senare. Och igen vid nästa medarbetarsamtal, säger John.
Han tycker också att man ska be att få byta psykolog
om den första inte känns rätt.
– Jag har under åren ibland fått ”återfall” och känt att jag återigen har behövt prata med någon. Vid ett tillfälle märkte jag att psykologen blev tagen av det som jag berättade. Då fungerar det inte. Så jag gick därifrån och bad att få träffa en annan psykolog i stället.

John tror att det vore bra om poliser som har varit tvungna att skjuta verkanseld får möjlighet att prata med andra poliser som har varit med om samma sak.
– Jag pratade för några år sedan med en annan polis som hade skjutit en person och jag märkte att vi delade många erfarenheter. Ibland kan det vara skönt att prata med någon som har varit med om något liknande för då behöver man inte alltid säga så mycket, personen förstår ändå.

Genom åren har det ibland hänt saker som har dragit upp händelserna i Hässelby och Åkeshov till ytan igen och påverkat John negativt, men nu känns det som att de äntligen ligger bakom honom.
– Den här intervjun är ett slags avslut för mig. Om min berättelse kan hjälpa någon annan är det bra. Jag vill också passa på att berömma kollegorna som var med mig vid de båda händelserna. De fungerade precis så bra som man hoppas att en kollega ska fungera i ett mycket svårt läge. 


JOHN LARSSON

Ålder: 56.
Bakgrund: Tog examen 1996. Har jobbat cirka tio år på utryckningen i Solna/Västerort och totalt 18 år på regionala ledningscentralen (RLC), tidigare länskommunikationscentralen (LKC), i Stockholm. Var gruppchef i åtta år och jobbar nu i utbildningsgruppen på RLC.
Lön: 51 200.
Bor: Solna.
Familj: Sambo och fyra barn.
Fritid: Extremt idrottsintresserad, framför allt av ishockey och fotboll.
Förebild: Ishockeymålvakten Pekka Lindmark för att han var avslappnad när tid medgavs för det och hade fullt fokus när så krävdes.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser