Utredningen i fallet inleddes när målsäganden anmälde att sekretessbelagda uppgifter om honom hade läckt från Polismyndigheten. I utredningen kom det fram att den numera friade polisen hade gjort slagningar i de polisiära registren på målsäganden och dennes barn vid fyra tillfällen under loppet av ett halvår. Ett par av slagningarna var gjorde på polisens fritid.
När polisen förhördes om saken av särskilda utredningar hade det gått ett knappt år sedan den sista slagningen, vilket gjorde att han hade svårt att komma ihåg omständigheterna. Det visade sig att det fanns en indirekt koppling mellan polisen och målsäganden. Kopplingen gick via en kollega som polisen hade haft på ett tidigare jobb utanför myndigheten.
Polisen har förklarat slagningarna med att han fick tips från olika källor om målsäganden, bland annat att denne skulle vara beväpnad och suicidal. Polisen har dock inte velat avslöja vilka källorna är.
Ur hovrättens dom
Tingsrätten bedömde att slagningarna inte hade varit nödvändiga för polisens arbetsuppgifter. Rätten tyckte att polisens förklaringar verkade tillrättalagda och att det var anmärkningsvärt att det inte fanns någon dokumentation kopplad till slagningarna, inte ens när det gällde så allvarliga saker som suicidrisk kopplat till vapeninnehav.
Rätten tog också upp att polisens förklaringar inte kunde kontrolleras eftersom han inte ville uppge sina källor. Tingsrättens dömde polisen till böter om 20.000 kronor och att betala skadestånd till personen om 5.000 kronor.
Polisen överklagade och frias alltså i hovrätten. Enligt hovrätten finns det ingen exakt gräns för vad som utgör nödvändiga slagningar. Det måste finnas ett visst utrymme för varje behörig polisman att avgöra detta, enligt hovrätten.
”I vart fall i straffrättsligt hänseende bör det utrymmet vara relativt vidsträckt, inte minst eftersom behörigheten främst regleras genom riktlinjer”, skriver hovrätten i domen.
Hovrätten konstaterar att det inte finns något förbud mot att göra slagningar utanför arbetstid. Det ligger också på åklagaren att bevisa att slagningar inte har var nödvändiga för en viss arbetsuppgift. Däremot kan polisen i fråga behöva ge en förklaring till sökningarna.
I det aktuella fallet tyckte hovrätten att en sådan förklaring var på sin plats. Anledningen var att slagningarna delvis hade gjorts på polisens fritid, inte var dokumenterade och gällde en person som polisen hade en indirekt koppling till. Hovrätten ansåg dock att polisens förklaringar var rimliga. De fick också stöd, åtminstone delvis, av en poliskollegas vittnesmål om hur man jobbade inom polisområdet och de misstankar som föranledde slagningarna.
Hovrätten tyckte inte att det var så konstigt att polisen inte kom ihåg vissa uppgifter i polisförhöret om slagningarna och tog upp dessa först i tingsrätten. Det här med tanke på hur lång tid som passerat sedan slagningarna gjordes. Hovrätten påpekade också att polisen hade begärt att bli förhörd igen efter det första förhöret, men nekats det.
Enligt hovrätten saknas det helt bevis för att sökningarna inte varit tjänsterelaterade eller att de utfördes av andra anledningar än polisen uppgett.
”Det finns inte heller någonting som tyder på att sökningarna skulle vara gjorda för att hjälpa en före detta kollega. Åklagaren har inte bevisat att sökningarna varit olovliga.”
Mot den bakgrunden friade hovrätten från åtalet. Domen har vunnit laga kraft.
Läs mer:
